TILL INDIALAND


Från Kipling till Myrdal
Indien i den västerländska litteraturen




"Tåget till Bangalore tycks bestå av en rad boskapsvagnar, fullstuvade med folk som därinne fortsätter att trängas, fäkta, äta, spotta och högröstat tala i mun på varann...

Innan tåget går är fönsteröppningarna naturligtvis upptagna av tiggare. De sträcker in långa, klibbiga armar för att sticka handen under näsan på en eller dra en i kläderna. Eller ännu hellre stryka en över någon fläck bart skinn: det gör mest verkan. Deras ansikten flinar, lipar, grimaserar: uttrycket växlar från hundlik, ödmjuk kärleksfullhet till giftigt, cyniskt hån.

Slutligen sätter sig tåget tveksamt i rörelse, väntande på att någon ska dra i nödbromsen, vilket ofta sker: någon som kommit fel eller inte alls ska med eller någon som glömt något eller som ångrar sig i sista minuten...

Så halkar sig tåget fram från station till station hela natten, med långa uppehåll då det bultas förtvivlat på dörrar och fönster, under en larmande kör från försäljare och tiggare. Det är som om hela Indien var vaket om natten för att väsnas på stationerna när tåget kommer. åh, detta stilla, själfulla land!"

Artur Lundkvists Indiabrandkom ut hösten 1950. Den byggde på en omfattande rundresa i det Indien som tre år tidigare blivit en självständig nation.

Som läsare snart femtio år senare störs man ofta av författarens eurocentriska attityd: Indien måste väckas ur sin törnrosasömn, hinduismen är hindret för all utveckling. Ändå var Indiabranden för sin tid både djärv och modern beskrivning av detta stora, avlägsna, främmande land som nu vid seklets mitt började stiga fram ur mytens dimmor och bli verkligt.

Dittills hade Indien varit ett Exotiskt Sagoland med maharadjor, palats och naturbarn.

"Ingen europeisk fantasi kan föreställa sig Indien", försäkrade Fia Öhman i sin bok Under Indiens himmel1916. "Indiens väldiga natur med dess svindlande höga berg, dess tropiska vegetation och den evigt brinnande solen, har förlänat dess barn ett tycke så främmande för allt vad vi känna, att vi stå framför den gamla indiska kulturen i stum förvåning. Förstå den kunna vi väl knappast - blott förundra oss över den och tjusas av dess sagolika storhet och fantastiska skönhet."

Resan till detta Sagoland var länge så exklusiv att var och en som hade privilegiet att göra den automatiskt ansågs kvalificerad att föreviga sina intryck i bokform. Följaktligen finns en uppsjö av europeiska indienskildringar från seklets början fram mot dess mitt där varje ny bok skiljer sig föga från de tidigare. Beskrivningen av resans vedermödor och de olika platsernas sevärdheter interfolieras på ett enahanda sätt med betraktelser av mogulimperiets historia, hinduismens dunkla ritualer och den brittiska kolonialismens välsignelser. Tigerjakter och kvinnlig fägring saknas inte heller. Så här kan det låta i Olle Strandbergs Tigerland och Söderhav:

"Vi satt på bungalowens veranda och pratade djungel och hela tiden stod byns befolkning på avstånd i mörkret och tittade på oss... Blygt muttrande satte sig Tiger-Price mellan två fotogenlyktor och byns fem vackraste flickor dök fram ur dunklet och ställde sig i en rad framför honom. Det var långa, slanka flickor i vackra hemvävda saris, de hade guldsmycken i näsan och öronen och på tårna hade de små silverringar. Deras ögon blänkte som eldflugor och efter en stunds fnissande konferens stämde de upp en sång, vars omkväde var ett glättigt 'Tjohej!' åtföljt av en underligt hopkrupen, vajande dans med krökta knän och hängande armar."

Nå, det finns undantag. Både svenska och andra.

Men Indien var alltså brittiskt. Det var "juvelen i kronan" på drottning Victorias huvud och hade stor ekonomisk betydelse för det brittiska imperiet. Följaktligen intar landet också en central position i den engelska litteraturen. Och det är Djungelbokensupphovsman Rudyard Kipling som är det givna huvudnumret.

Kipling, som var född och uppvuxen i Indien, fick 1907 nobelpriset i litteratur. På gott och ont har han fått spela rollen som den brittiska imperialismens största litterära uttolkare och talesman, en som heroiserat koloniernas soldater i noveller och dikter och myntat klassiska formuleringar i stil med den om att "öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två".

I själva verket möts öst och väst hela tiden i Kiplings böcker, ett möte som i varje fall på det personliga planet oftare resulterar i vänskap och förtroende än konflikt och strid. Som till exempel i Kim, romanen om den föräldralöse, halvt engelske (egentligen irländske) pojken som växer upp bland indiska gatpojkar i Lahore och på sin äventyrliga väg genom det eviga Indiens skiftande landskap umgås med såväl lättfotade flickor som heliga män och brittiska spioner.

"Inom de olika kvarteren var han känd under namnet 'hela världens lille vän'... Han älskade äventyret för dess egen skull - älskade att smyga genom mörka gator och gränder, att klättra uppför takrännor, att beskåda kvinnovärlden på de flata taken och att fly snabbt från tak till tak under skydd av den mörka, varma natten. Vidare stod han på förtrolig fot med många heliga män, askbeströdda fakirer vid sina tegelaltaren under träden vid floden..."

Det är E M Forster som gestaltar skamligheten i den brittiska maktutövningen i Indien. Hans storverk från 20-talet En färd till Indienåskådliggör dilemmat i mötet mellan de två kulturerna: förtryckaren och den förtryckte. Också om en nära relation kan uppstå, som mellan engelsmannen Fielding och muslimen Aziz, så kan de, ännu, inte bli vänner. På bokens slutrader rider de tillsammans i furstestaten Mau, och Aziz är förbittrad:

"Ja, vi skall köra varenda fördömd engelsman ut i havet och sedan... han red som i raseri emot Fielding, och sedan, slutade han, halvt kyssande honom, sedan kunde du och jag vara vänner.

- Varför kan vi inte vara vänner nu? sade den andra och höll kvar honom med en vänskapsfull rörelse. Det är det jag vill. Det är det du vill.

Men hästarna ville det inte - de svängde ifrån varandra; jorden ville det inte, ty den sköt upp klippor, förbi vilka ryttarna måste passera en och en; och templen, dammen, fängelset, palatset, fåglarna, kadavret, Gästhuset, som just blev synligt, då de kom ut ur klyftan och såg Mau nedanför sig; alla ville de det ej. Med hundra röster sade de: 'nej, icke ännu', och himlavalvet sade: 'nej, icke där'."

Drygt tjugo år senare blev Indien fritt, om än splittrat i två nationer. Det är detta nya Indien Artur Lundkvist skildrar, ett Indien som likt ett väldigt, överbefolkat, tjattrande tågsätt långsamt och halvt motvilligt sätter sig i rörelse genom ett uttorkat landskap av sovande, "tidlösa" byar mot en dunkel och oklar framtid.

Senare svenska resenärer (om vi för ett ögonblick begränsar oss till dem), sakliga men för den skull inte mindre engagerade rapportörer som Sven Lindqvist och Folke Isaksson på 60-talet och Jan Myrdal, som gav ut Indien väntar1980, har problematiserat indienbilden, belyst underutvecklingens sammanhang och ersatt generaliseringarna med initierade analyser och den oöverskådliga folkmassan med enskilda individer, människor de intervjuat och porträtterat och vars belägenhet och visioner de förmedlat till sina läsare, om än fortfarande ibland med en något mästrande attityd.

Kanske har ett subjektivare, mer skönlitterärt och mindre "ideologiskt" målinriktat berättande större möjligheter att närma sig omvärlden med öppna händer. Som i Torgny Sommelius Blå Indien, andra delen av hans Asien-trilogi från slutet av 50-talet, en av den svenska litteraturens stora reseskildringar. Eller Göran Tunströms Indien - en vinterresa1984:

"I rummet bredvid har Nambodiparaad försvunnit. Men det ligger någon, även mitt på dagen, under det stora vita bolstret. Han ligger alldeles utanför toalettdörren, som jag måste tränga mig in igenom tio gånger per natt. Det går sällan att spola, jag rycker och drar, rycker och drar. När jag darrande passerar förbi sängen lyser ett par mörka ögon emot mig.
Efter två dygn framträder ögonens bärare i helformat: han sitter med ansiktet mot väggen i svart kostym, vit skjorta. Han läser halvhögt ur The constitution of India. Han avbryter sig inte när jag passerar den första gången på den tredje dagen, men när jag återvänder säger han: 'Det kommer att gå bra.'"

Många har rest till Indien i hopp om andlig vägledning. Från 60-talets mitt har ett lämmeltåg av unga västerländska resenärer följt Asian Highway mot Benares och Goa. Därmed inte sagt att den orientaliska filosofin, än mindre Bhagwan eller Sai Baba, varit eller är den enda, eller ens huvudsakliga drivkraften bakom dessa Österlandsfärder längs "the hippie trail".

Att Indiens attraktionskraft är vidare än så framgår till exempel av Patrick Marnhams The Road to Kathmandu1971. Eller min egen Vägen till Kathmandu1975. (Titeln är inte så unik som jag en gång trodde; bland annat finns en dansk bok som heter Vejen til Kathmandu.)

Eller för den delen Allen Ginsbergs Indian Journals1969. Ginsberg, den legendariske beatnik-poeten (död för ett par veckor sedan när jag skriver detta i april 1997), var där redan 1963, reste runt, bodde hos guruer i templen och "fick dagarna att gå genom att sitta i små gräshyddor och gravhål tillsammans med heliga män i röda kåpor eller nästan nakna dagdrivare som rökte ganja dygnet runt".

Arthur Koestler, den gamle kommunisten, fann inga guruer värda namnet även om han, om man får tro honom, närmast dammsög Indien på jakt efter dylika, vilket han berättar om i Lotusen och roboten1960. När Indien på senare år - låt oss säga från omkring 1980 och framåt - i allt högre grad kommit i ropet hos oss i Västerlandet är det nog också en effekt av roboten snarare än lotusen.

Indien har alltmer framstått som en modern, framåtsträvande industrination med kärnkraftverk och teknologisk know how som håller på att frigöra sig från den europeiska dominansen. Men den här utvecklingen har samtidigt skapat en litterär backlash i form av nostalgiska återblickar på en tid då ordningen var en annan.

Historisk-romantiska romaner från kolonialtiden som M M Kayes Dalen bortom bergeneller Paul Scotts Juvelen i kronanhar blivit succéer både i bokform och som TV-serier.

Men det växande intresset för Indien har också avsatt andra spår, både skönlitterära och dokumentära.

Indien har till exempel fungerat som språngbräda för ett par av den yngre svenska litteraturens intressantare författarskap, Carina Rydbergs (Kallare än Kargil) och Carl-Johan Vallgrens (Nomaderna).

Och de gamla, brett upplagda reseskildringarna har ersatts med beskrivningar av avgränsade företeelser, bestämda områden eller enskilda orter. Två svenska exempel är Lasse Bergs Längs Gangesoch Sören Sommelius Indiens kämpande Kerala, båda från 80-talets slut.

Om Delhi skrev William Dalrymple 1993 en lysande personlig skildring med historiska återblickar, City of Djinns. Geoffrey Moorhouses Calcutta, som kom redan 1971, har förblivit oöverträffad trots senare böcker som Dominique Lapierres roman City of Joy, Günter Grass Räcka ut tunganeller, för att ta ett svenskt exempel, Tomas Anderssons Calcutta. Grass' bok har kritiserats häftigt av Calcuttas intellektuella som menar att han ger en alltför negativ bild av staden.

"Där ligger de: pavementdwellers som har drivits ut ur centrum, de som landet (Bengalen, Bihar, Orissa) har spytt ut, de som ingen slum vill ha eller behålla, för vilka endast gatubeläggningen återstår, på båda sidor om huvudgatan till Sealdah Station och vidare. Uppradade framför fasaden ligger de, i skuggan eller svagt belysta av några få bågljus (ännu fungerande) som för en film, som ingen kommer att spela in... Med uppdragna och hopslingrade lemmar. Inlidade till mumier eller under för korta lakan. Barnbylten i rad. Skylda bakom avfallssäckar, buntar av begagnat papper förmerar de sig i sömnen."

Och det är möjligt att Grass närmar sig den "fattigdomspornografi" som inte sällan lurar bakom hörnet i västerländska indienskildringar. Men det han beskriver, utifrån den främlingsposition som fjättrar honom, är trots allt en del av verkligheten.

I Calcuttas rännsten, liksom på många andra håll i Indien - i olika samhällsskikt, i stora städer och i landsbygdens byar, i själva motsättningen mellan religioner, regioner, klasser och kaster - finns frön till den omvälvande förnyelse, den nödvändiga resning som V S Naipaul talar om i sin tredje stora indienbok, Indien - Raseri och revolt, 1990:

"Självständigheten var ett resultat av det arbete som människor i ledande ställnig utförde, men friheten den förde med sig har arbetat sig neråt i leden. Överallt har människor nu idéer om vilka de är och vad de är skyldiga sig själva... Den andliga frigörelse som kommit till Indien har inte enbart blivit en befrielse. I Indien med dess lager på lager av nöd och grymhet kunde den inte komma annat än som tumult och oroligheter, som raseri och revolt. Indien var nu ett land med miljoner oroshärdar."


© Tomas Löfström 1997

(Texten baserad på essä av Tomas Löfström i boken "Indien Curryexpressen", red Per J Andersson, Vagabond förlag, 1997.)




Indien | Indisk litteratur | Indiska bokrecensioner | Indiska biblioteket | Indienresenärer | Calcutta

Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | Tibet | Grekland | Österlen |
Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret