Översättandet som samarbete
av Vanamala Vishwanatha


Översättandet är ett samarbete i ordets alla bemärkelser. Översättningen är resultatet av en outtalad pakt mellan författare, översättare och läsare. När en författare ger tillstånd till översättning av hans/hennes verk är det en handling av tillit - författaren litar helt och hållet på att översättaren kommer att tränga in i textens själ och göra den rättvisa; därmed lägger han ansvaret för verkets översättning i översättarens händer.

Översättaren å sin sida är bindestrecket mellan två världar (som A K Ramanujan, alla indiska översättares guru, skulle ha formulerat det). Eftersom översättandet av en text inte bara är en enkel språkövning utan ett komplicerat kulturellt företag är översättaren aktivt involverad i att förflytta texten från ett kulturellt sammanhang till ett annat, varvid han samarbetar med båda.

Eftersom ett översatt verk har sitt ursprung i en kultur som är mer eller mindre främmande krävs särskilda ansträngningar av läsaren för att skapa mening i texten. I indisk filosofi används två metaforer för att beskriva förhållandet mellan Gud och mänskliga varelser. Den ena är marjaalakishora nyaaya, förhållandet mellan kattmamman och kattungen, där människan ses som kattungen som är helt beroende av sin mamma, det vill säga Gud; buren i nacken förkroppsligar ungen total underkastelse. Den andra metaforen är markatakishora nyaaya, förhållandet mellan apan och apungen, där människan ses som apungen som själv måste hålla sig fast i mammans mage; sålunda framställs förhållandet mellan Gud och människa som ett delat ansvarstagande. Översättaren måste, menar jag, bete sig som aporna. Att översätta är "monkey business".

Den samarbetsprocess som är själva kärnan i översättandet är mestadels osynlig, eftersom det underförstådda kontraktet mellan författaren, översättaren och läsaren inte formuleras i ord. Normalt sett sker översättandet mellan kulturer som redan har kontakt med varandra, av geografiska skäl, som två grannländer med likartat språk, eller av historiska skäl, som länder med ett kolonialt förflutet, till exempel England och Indien. I sistnämnda fall kan översättaren verkligen vara en tvåspråkig medlare mellan de aktuella språken.

Men vad händer när två kulturer som tidigare i hög grad saknat inbördes föbindelse vill knyta kontakt med varandra genom översättningar? Detta är fallet mellan de svenska och indiska språkområdena. Jämfört med andra europeiska kulturer, som den tyska, franska eller italienska, är den svenska förhållandevis ny för oss. Hur gör man då för att upprätta de förutsättningar för kontakt utan vilka översättandet inte kan äga rum? En helt ny översättningsdynamik centrerad kring samarbete måste utvecklas.

Hur kunde Hans O Sjöström förmedla U R Anantha Murthys "Samskara" till svenska utan att kunna ett ord kannada? Hur kunde jag, som bor i Madiwala, översätta en svensk text till kannada utan att kunna ett ord svenska?

Bakom den svenska versionen av "Samskara" kan man urskilja insatser av åtminstone fyra personer: författaren U R Anantha Murthy, översättaren till engelska A K Ramanujan, den indiska översättaren, det vill säga jag själv, och den svenske översättaren Hans O Sjöström. På samma sätt, fast omvänt, är "Haavana Donku" resultatet av ett samarbete mellan Torgny Lindgren, Tom Giddes, Hans och mig.

Samskara

Ramanujans mycket kompetenta översättning av "Samskara" erbjöd basen för det första utkastet till en översättning till svenska. Men det var Ramanujans förståelse av texten i hans egenskap av insider i den kannadaspråkiga kulturen, och den internationella engelskspråkiga publik av läsare för vilka han översatte boken, som bestämde utformningen av översättningen 1976. Att översätta boken till svenska, ett språk och en kultur med regionala förtecken, ställer andra krav än att översätta till engelska med dess globala natur. Översättarens behov att komma tillrätta med de kulturella detaljerna krävde ett nära samarbete. Detta synliggjorde den underliggande samarbetsprocess som finns i varje översättningsprojekt.

Under arbetet med "Samskara" försökte jag avhjälpa bristerna i Hans förståelse genom information, förklaringar, diskussioner och demonstrationer. Är det i själva verket inte mycket enklare att visa vad Uppittu, en sydindisk maträtt, är genom att laga till den än genom att prata om den? Att se filmatiseringen av "Samskara" och att besöka Theerthalli där romanen utspelar sig var utomordentligt nyttigt för att konkretisera texten.

Robert Frost, den amerikanske poeten och cynikern, beklagade sig över översättningsprocessens tillkortakommanden när han definierade poesi som "det som går förlorat vid översättning". Och visst, jag medger att översättandet av ett tonfall eller en känsla, fångandet av metaforiken eller andemeningen i en text, är en oerhörd utmaning. Vi gick igenom Hans text för att få rätt tonfall och känslor - jag markerade de ändrade nyanserna i tonfallet och kontrollerade att Hans hade samma upplevelse av att stämningen förändrades. Jag läste vissa utdrag ur texten högt, först på kannada, sedan på indisk engelska, för att ge Hans en känsla för texten. Vi lyckades utveckla en förmåga till inlevelse med hjälp av hörseln, ett öra för textens rörelser, så att vi kunde särskilja mellan de lyriska, satiriska, ironiska och beskrivande stilmedel som författaren laborerar så kraftfullt med i texten. Dessa övningar var så effektiva att Hans och jag lyckades översätta en novell, "Toppen" av dalitförfattaren Mogalli Ganesh, direkt från kannada till svenska utan tillgång till någon engelsk version av texten.

Ormens väg på hälleberget

Med "Ormen..." var utmaningarna helt annorlunda. Denna roman tar sig an historien om en fattig by i 1800-talets Sverige, präglad av feodala förhållanden och genomsyrad av kristna tankegångar. Bibelns språk och ande är integrerade i människornas liv, och texten innehåller långa citat ur Bibeln. Hans hjälp på detta område var för min del inget mindre än en utbildning.

Bokens tyngd ligger i dess totala avsaknad av kommentarer till berättelsen. Som författaren Torgny Lindgren påpekade när jag träffade honom: dessa människor uttrycker bara 5 procent av vad de känner och tänker. Det är en återhållsamhet och tystlåtenhet som ter sig ganska säregen i förhållande till indiska språk som mestadels har ett intensivt flöde.

Ramachandra Sharma, framstående poet och översättare mellan kannada och engelska, liknar översättarens uppgift vid en elektrisk stabilisator. "Jag tror att en bra översättare, likt en stabilisator, bör sänka artikuleringens spänningsnivå när han rör sig från något av de indiska språken och höja den när han förflyttar sig från engelska till indiska språk." Eftersom vi ville försöka komma närmare den svenska kulturens särprägel och, viktigare, eftersom den kannadaläsande allmänheten är mogen nog att hantera kulturskillnaderna, har Hans och jag gjort ett försök att hålla spänningen i artikulationen på samma decibelnivå.

Bo Viderbergs filmatisering av "Ormen...", besöken på den svenska landsbygden, mötet med Torgny Lindgren - allt detta har gett vårt översättningsprojekt djup och rikedom.

Detta samarbete hade inte varit möjligt om inte de två organisationerna Sahitya Akademi och Sida kommit samman. Länge leve samarbetets kultur!

Vanamala Vishwanatha


Tal av Vanamala Vishwanatha vid release av "Haavina Donku", kannadaöversättningen av Torgny Lindgrens "Ormens väg på hälleberget", i Bangalore, augusti 2002.



|ndiska Biblioteket | Indiska Bibliotekets böcker | Beställningsblankett | Pressklipp |
Indiensidan | Indisk litteratur | Indiska bokrecensioner | Svenska resenärer i Indien |
Förstasidan tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | Österlen | Grekland | Tibet |
Resa med barn | Galleri La Strada | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret