Ӆverallt frŠmmande, ingenstans hemmaÓ

 

Indisk-engelsk litteratur frŒn Mulk Raj Anand till Aravind Adiga

 

Av Tomas Lšfstršm

 

 

Litteratur i Indien Šr plural. Den sprŒkliga rikedomen skapar litterŠr mŒngfald: pŒ hindi, bengali, tamil, malayalam É Men en av de intressantaste av de indiska litteraturerna Šr den engelsksprŒkiga. Den har en given sŠrstŠllning, den Šr i viss mening kontroversiell och den har genomgŒtt en hŠpnadsvŠckande utveckling under de senaste decennierna.

De fšrsta indisk-engelska romanerna skrevs strax efter mitten av 1800-talet inom den tjŠnstemannaklass av engelsksprŒkiga babus som fungerade som fšrbindelselŠnk mellan kolonialmakten och folket. Men det var fšrst pŒ 1930-talet som den indisk-engelska litteraturen etablerades i form av mer Šn enstaka namn och boktitlar.

Att det skedde dŒ berodde pŒ den framvŠxande medelklassens mobilitet. Hšgre utbildning nšdvŠndiggjorde geografiska fšrflyttningar, inom Indien och utanfšr, till England, men ocksŒ passager šver sociala och sprŒkliga grŠnser.

Till detta kom det paradoxala faktum att den indiska nationalismen i mycket var beroende av kolonialisternas sprŒk. Gandhi, Nehru och andra freedom fighters hade utbildats i England och kommunicerade inte bara med kolonialmakten utan ocksŒ med varandra pŒ engelska. Och fšr att nŒ ut med information och propaganda till hela Indien var det nšdvŠndigt att anvŠnda engelska. Engelskan blev Ódet viktigaste instrumentet fšr att bekrŠfta indiernas nationella identitetÓ, som Mulk Raj Anand formulerade det.

Samtidigt innebar švergŒngen till engelska en identitetsfšrlust. Den indisk-engelska litteraturen har till skillnad frŒn alla andra indiska litteraturer ingen geografisk fšrankring i nŒgot sŠrskilt indiskt land eller landskap.

Nehru beskrev sig sjŠlv som Óen konstig blandning av …st och VŠst, šverallt frŠmmande, ingenstans hemmaÓ, en karakteristik som i mycket kan sŠgas gŠlla ocksŒ den indisk-engelska litteraturen.

Kanske kan man dŒ ocksŒ tillŠgga att den i och med globaliseringen och den vŠrldskultur som bšrjade vŠxa fram pŒ 1980-talet har funnit ett sammanhang i vilket dess egenart blir kompatibel, vilket kunde vara en fšrklaring till dess sentida framgŒngar.

 

Inom litteraturen har konflikten mellan engelska och inhemska indiska sprŒk dŒ och dŒ resulterat i eldfŠngda debatter om huruvida det alls Šr mšjligt att anvŠnda engelskan fšr att skildra det ÓverkligaÓ Indien.

Men engelska Šr inte ett ÓfrŠmmandeÓ sprŒk, pŒpekade Raja Rao i fšrordet till sin roman Kanthapura (1938): ÓVi Šr alla instinktivt tvŒsprŒkiga; flera av oss skriver bŒde pŒ vŒrt eget sprŒk och pŒ engelska. Vi kan inte skriva som engelsmŠn. Vi bšr inte heller gšra det. Vi kan inte skriva uteslutande som indier. Vi har kommit att betrakta hela den stora vŠrlden som en del av oss.Ó

Och i den sjŠlvbiografiska dikten ÓEn introduktionÓ i debutdiktsamlingen Summer in Calcutta (1965) plŠderade Kamala Das fšr sin rŠtt att gšra engelskan till ett indiskt sprŒk.

 

Jag Šr indisk, mycket brun, fšdd i

Malabar, jag talar tre sprŒk, skriver pŒ

tvŒ, dršmmer pŒ ett. Skriv inte pŒ engelska, sa de,

engelska Šr inte ditt modersmŒl. Kan ni inte lŠmna

mig i fred, ni kritiker, vŠnner, kusiner pŒ besšk,

varenda en av er. Kan ni inte lŒta mig tala

vilket sprŒk jag vill. SprŒket jag talar

blir mitt, dess fšrvrŠngningar, dess konstigheter,

Šr mina, bara mina. Det Šr halvt engelskt, halvt

indiskt, lustigt kanske, men det Šr Šrligt,

det Šr lika mŠnskligt som jag Šr mŠnsklig, fattar

ni inte det? Det ger ršst Œt min glŠdje, min lŠngtan,

mitt hopp, och det fungerar fšr mig som kraxandet

fšr krŒkor eller rytandet fšr lejon É

 

OcksŒ Salman Rushdie och den nya generationen engelsksprŒkiga fšrfattare pŒ 1980-talet hade till en bšrjan svŒrt att slŒ igenom i Indien. De anklagades fšr att skriva fšr en vŠsterlŠndsk publik och sakna indisk fšrankring. Och bŠttre blev det inte nŠr Rushdie publicerade sin antologi The Vintage Book of Indian Writing 1947–1997, i vilken den engelsksprŒkiga dominansen var total; urvalet rymde en enda representant fšr andra sprŒk (Saadat Hasan Manto). Till sitt fšrsvar anfšrde Rushdie: ÓEn betydelsefull dimension hos litteraturen Šr att den erbjuder ett redskap fšr att konversera med vŠrlden. Dessa fšrfattare ser till att Indien, eller snarare indiska ršster, hŠdanefter kommer att vara sjŠlvsŠkra, oumbŠrliga deltagare i den litterŠra konversationen.Ó

€ndŒ Šr det inte sŒ att alla unga fšrfattare i Indien idag helst vill skriva pŒ engelska. Ta till exempel Alka Saraogi, uppburen hindifšrfattare i den yngre generationen, som valt att skriva pŒ hindi eftersom hon anser att engelskan mer Šn femtio Œr efter sjŠlvstŠndigheten fortfarande Šr en symbol fšr koloniala orŠttvisor.

ÓVi mŒste inseÓ, skrev hindipoeten Vinay Dharwadker i en artikel i World Literature Today 1997, Óatt relationerna mellan engelskan och de indiska sprŒken Šr mŒngfaldiga och fšrŠnderliga snarare Šn tvŒfaldiga och fixerade; att motsŠttningen mellan det indiska och det vŠsterlŠndska inte lŠngre Šr enkel och klar utan rŠtt tilltrasslad ...Ó

Med tiden har det uppskruvade tonlŠget hur som helst sŠnkts, stridsyxorna har gšmts undan och de lŠnge marginaliserade engelsksprŒkiga fšrfattarna har slŠppts in pŒ den allindiska litterŠra scenen dŠr de allt oftare spelar huvudroller.

 

Man kan urskilja nŒgra olika generationer eller kronologiska fšrfattargrupperingar i den indisk-engelska litteraturen under 1900-talet. Den fšrsta Šr de fšrfattare som debuterar pŒ 1930-talet.

Mulk Raj Anand, engelsksprŒkig arvtagare till den socialrealistiske urdufšrfattaren Premchand, anslšt sig till Gandhis sjŠlvstŠndighetsršrelse men for sedan till Europa, deltog i spanska inbšrdeskriget och orienterade sig mot marxismen. Det var under den hŠr tiden, pŒ lŒngt avstŒnd frŒn Indien, som han skrev Kastlšs (1935), som skildrar en oberšrbar soparpojkes liv.

Samtida med Anand var R K Narayan, som i en rad romaner skildrade den fiktiva sydindiska smŒstaden Malgudi. OcksŒ Narayan var influerad av Gandhi vilket framgŒr av titeln till en av hans romaner, Waiting for the Mahatma. Han debuterade Œret efter Anand med den sjŠlvbiografiska romanen Swami and Friends. Raja Rao studerade i Europa, bland annat i Frankrike, och debuterade 1938 med Kanthapura, en roman om bylivet, nationalismen och Gandhi. Kamala Markandaya berŠttade i flera romaner, till exempel Ris och regn, om den indiska landsbygdstillvaron med missvŠxt, svŠlt och konflikter. Till Bhabani Bhattacharyas bŠsta romaner hšr Hunger och lŠngtan, en skildring av svŠltkatastrofen i Bengalen 1943.

 

Indien blev fritt 1947 och Nehru hšll sitt beršmda ÓFreedom at MidnightÓ-tal infšr jublande folkmassor. Men sjŠlvstŠndigheten ledde ocksŒ till Partition, Delningen, den šdesdigra klyvningen av subkontinenten i det muslimska Pakistan och det hinduiska Indien, med traumatiska folkomflyttningar av miljontals mŠnniskor och blodiga massakrer som fšljd. HŠndelserna har satt sina spŒr i det indiska folkminnet, och i litteraturen, minst lika starkt som fšrintelsen i Europa. En av de stora romanerna om Delningen Šr Khushwant Singhs Train to Pakistan (1956).

Nehru-dynastin ledde det demokratiska Indien under merparten av tiden efter 1947. Demokratin pršvades dock hŒrt, dels under the Emergency, undantagstillstŒndet 1975-1977 dŒ Indira Gandhi styrde landet diktatoriskt, dels nŠr fšrst Indira och dŠrefter hennes son och eftertrŠdare Rajiv Gandhi mšrdades (1984 respektive 1991).

MŒnga fšrfattare har speglat den indiska samtidshistorien. Mellan 1973 och 1990 skrev V S Naipaul tre personliga reportagebšcker om Indien: Ett land i mšrker, Indien: en sŒrad civilisation och Indien: raseri och revolt. Bšckerna representerar en stegvis utveckling i synen pŒ Indien frŒn det pessimistiska till en alltmer hoppfull tolkning av nationens mšjligheter. I Indien har man betraktat Naipauls reportage som šverdrivna svartmŒlningar, utom mšjligen den tredje boken.

Till samma generation som Naipaul hšr Ruth Prawer Jhabvala, vars mest kŠnda roman, Heat and Dust (1975) handlar om en ung engelska som fŠrdas genom Indien i spŒren efter en tidigare resenŠr, sškare och dagboksskrivare. Anita Desai fick sitt internationella genombrott 1977 med romanen Det brinner pŒ berget, ett relationsdrama med unga frustrerade medelklasskvinnor i fšrgrunden. Shashi Deshpande debuterade med en novellsamling 1978 men uppmŠrksammades pŒ allvar fšrst 1989 med romanen That Long Silence.

 

ÓDen indisk-engelska boomenÓ bršt fram pŒ 1980-talet med stor kraft. Salman Rushdie och en rad andra fšrfattare, de flesta fšdda pŒ 50-talet, drog upp ramarna fšr en ÓbastardlitteraturÓ som med magisk-realistiska utgŒngspunkter utmanade och befruktade den engelsksprŒkiga litteraturen och vŠrlden hŠpnade. Kanske hade VŠsterlandet inte tidigare sett den litterŠra kvalitet och bredd och kontinuitet som existerade i Indien eftersom det mesta skrevs och trycktes pŒ andra indiska sprŒk Šn engelska. Nu blev allt detta synligt.

De flesta fšrfattarna var unga akademiker som utbildats i England eller USA och en del av dem bosatte sig sedermera dŠr. NŒgra fŒ var fšdda i den indiska diasporan. De tillhšrde den vŠxande medelklassen vars verklighet och visioner ocksŒ utgjorde ett centralt tema i deras bšcker.

BerŠttandet kunde ha sjŠlvbiografisk grund, men familjekršnikorna vidgades ofta till bredare kritiska samhŠllsskildringar med inslag av myter, politisk ironi och satir. Som spelplats ersattes landsbygdens byar och smŒstŠder – Kanthapura, Malgudi – med vŠxande vŠrldsstŠder som Bombay och New York. Inte sŠllan adapterade fšrfattarna litterŠra konstruktioner med komplicerade ramberŠttelser lŒnade frŒn gamla indiska epos.

r 1981 kom Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen, berŠttelsen om lille Saleem Sinai med sin stora nŠsa och de andra barnen som fšddes samtidigt som det sjŠlvstŠndiga Indien, vid midnatt den 15 augusti 1947 dŒ klockans visare med Nehrus ord mšttes i ett namaste som symboliserade Indiens framtid.

NŒgra Œr senare kom Satansverserna (1988) som skulle bli beršmd fšr skildringen av Indien, invandrarmiljšerna i England, historien, religionen, samhŠllet, kŠrleken som en fantastiska saga. Beršmd skulle den ocksŒ bli fšr den ÓhŠdiskaÓ skildring av Mahund, det vill sŠga Muhammed, och hans fruar, som fick islams farisŽer att sŠtta teet i halsen och ayatollah Khomeini i Teheran att proklamera fatwan som gjorde Rushdie fredlšs. Indien var fšr švrigt ett av de fšrsta lŠnder dŠr Satansverserna fšrbjšds.

Men Rushdie var lŒngtifrŒn ensam.

Under nŒgra Œr i slutet av 1980-talet och bšrjan av 1990-talet kom en uppsjš av storslagna romaner. SŒ gott som alla fšrfattarna skulle fortsŠtta skriva och Šr Šnnu flitigt verksamma. (Namnen fšljer i kronologisk ordning efter debutŒret. Fšrfattarnas senare verk tas inte upp hŠr. De som vill veta mer hŠnvisas till de biografiska fšrfattarnotiserna.)

Amitav Ghosh debuterade 1986 med Fšrnuftets krets, en burlesk historia med drag av bŒde deckare och Tusen och en natt. I Allan Sealy kom 1988 med The Trotter-Nama, en kršnika om en anglo-indisk slŠkt med drag av hans egen. Samma Œr debuterade Upamanyu Chatterjee med den sjŠlvbiografiska generationsromanen English, August. ret dŠrpŒ kom Shashi Tharoors The Great Indian Novel, en parafras pŒ Mahabharata dŠr indiska politiker upptrŠder som eposets hjŠltar.

 

I bšrjan av 1990-talet slog den indiska regeringen in pŒ en ny ekonomisk vŠg med lŠttnader i det fšrut sŒ rigida regelsystemet, vilket innebar en blomstring fšr privata initiativ och utlŠndsk fšretagsetablering. Men i skuggan av det ekonomiska ÓmirakletÓ levde en tredjedel av befolkningen fortfarande i fattigdom. Det Šr en bakgrund som skymtar fram hos flera av de fšrfattare som debuterade efter 1990.

Rohinton Mistry Šr den mest samhŠllskritiskt inriktade av dessa fšrfattare. Han gav 1991 ut romanen En sŒdan lŒng resa som skildrar Bombay under undantagstillstŒndets Œr. I En šmtŒlig balans vidgas perspektivet till en mšrk panoramaskildring av den indiska nutidshistorien. Vikram Seths genombrottsroman En lŠmplig ung man (1993), med den giftasvuxna Lata i centrum, Šr sŒ detaljerad i sin miljšskildring att den trots 1400 sidor bara omfattar ett par Œr av huvudpersonens och nationens historia. I Mukul Kesavans Looking Through Glass (1995) mšter vi en fotograf pŒ vŠg till Benares fšr att strš sin mormors aska i Ganges; nŠr han tar ett foto frŒn en jŠrnvŠgsbro tappar han fotfŠstet, faller tillbaka genom tiden till 1942 och fŒr uppleva frihetskampen med facit i hand. Vikram Chandra debuterade 1995 med Red Earth and Pouring Rain, en Ómeta-realistiskÓ historia med en apa som knattrar fram sin version av den indiska nutidshistorien pŒ skrivmaskin.

Arundhati Roy gjorde 1997 sensationell debut med den vŠrlden šver (utom mšjligen i Indien) hyllade romanen De smŒ tingens gud i vilken hon sakligt och sensuellt skildrar ett tragiskt familješde i 1960-talets Kerala. Kiran Desai debuterade 1998 med den farsartade romanen Kalabalik bland guavatrŠden. Jhumpa Lahiris novellsamling Den indiske tolken kom 1999.

Pankaj Mishras roman The Romantics (2000) gestaltade mštet mellan indiska och europeiska sškare i Benares. Matematikprofessorn Manil Suri debuterade 2001 med Vishnus dšd som handlar om en (kanske gudomlig) uteliggare som hŒller pŒ att dš pŒ en trappavsats i ett bostadshus i Bombay.

 

Till skillnad frŒn mŒnga Šldre indiska fšrfattare har de yngsta (se nedan) ofta valt att ŒtervŠnda till Indien efter vistelser och studier utomlands. Man kan ocksŒ konstatera att de mottagits pŒ ett betydligt hjŠrtligare sŠtt i sitt hemland Šn vad fallet varit tidigare. Knappast fšr att de i hšgre grad skriver med den indiska publiken fšr šgonen. Snarare fšr att det engelska sprŒket, inte minst genom internet, har blivit mer utbrett och accepterat i Indien, i synnerhet fšrstŒs av de yngre.

Rana Dasgupta som arbetat med marknadsfšring i New York debuterade 2005 med novellsamlingen Tokyo Cancelled, i vilken ett antal strandade flygpassagerare berŠttar Ófolksagor i globaliseringens tidÓ. Siddharth Dhanwant Shanghvis fšrsta roman The Last Song of Dusk (2006) fšljdes av The Lost Flamingos of Bombay (2009) som utspelar sig pŒ moderna klubbar i Bombay. Ekonomijournalisten Aravind Adigas roman White Tiger (2008) Šr en kritisk vidrŠkning med det moderna Indien utformad som ett brev till den kinesiske premiŠrministern.

 

PŒfallande Šr den mšrka bild av utvecklingen som ges. Delvis kanske dŠrfšr att skrivandet, i varje fall under 1980- och bšrjan av 90-talet, prŠglas av deprimerande hŠndelser i det nŠra fšrgŒngna – alltifrŒn Indira Gandhis undantagstillstŒnd 1975 och fšrstšrelsen av Gyllene Templet i Amritsar 1984 till massakrerna i samband med hindufundamentalisternas rivning av moskŽn i Ayodhya 1992. Till detta kommer Arundhati Roys och andras švertygelse om att globaliseringen vidgar klyftorna och marginaliserar Indien och i synnerhet Indiens fattiga.

Det finns undantag, som Vikram Seth, som utifrŒn sitt i och fšr sig begrŠnsade perspektiv visar fram en hoppfull bild av demokratin och Nehru. Och man kan mšjligen sŠga att vissa av fšrfattarna i 1980-talsgenerationen Šr vemodigt ÓnostalgiskaÓ snarare Šn direkt pessimistiska infšr framtiden, som I Allan Sealy och Kiran Desai. Men ocksŒ nyare fšrfattare som Manil Suri eller Aravind Adiga skildrar de mšrka baksidorna av det moderna Indien snarare Šn de skinande fasader som massmedia brukar frammana.

Kanske Šr det fšrst i den Šnnu sŒ svŒršverblickbara allra fŠrskaste indisk-engelska litteraturen som en mer hoppfull syn pŒ det moderna Indien kan bšrja skšnjas. Eller ocksŒ Šr det bara sŒ att dagens yngre fšrfattare Šr mindre socialt engagerade, att de fšr vidare arvet frŒn Rushdie snarare Šn frŒn Mulk Raj Anand: en ironisk ton, vindlande berŠttelsetrŒdar, humor, mŒngfald och skimrande fŠrger, men inte ifrŒgasŠttandet, det kritiska betraktandet eller den rena realismen.

 

 

© Tomas Lšfstršm

 

(Indienexpressen. Stor guide till indisk litteratur, 2010.)