Provins med poetiska förtecken



Ett stycke landsbygd och en stad under himlen, några kvadratmil åkerjord och betesmark och strand och hav. Geografi och topografi, historia och natur. Människor som odlade jorden och byggde husen och fiskade utmed kusten och seglade på världshaven. Hembygd, och avfolkningsbygd. Konstnärskoloni. Sommaridyll.
Skånes sydöstra hörn.

Ja, men också Österlen: ett område med litterär hemvist, en provins i den svenska litteraturen. Det är i dikten Österlen blir till: dess landskap har poetiska förtecken.

Utan beskrivningarna och berättelserna, orden och sångerna vore Österlen inte Österlen.
Det har definierats av reseskildrare, berättare, skalder. Innebörden och gränserna har fastställts i poesi och prosa, inte bara rent allmänt utan i största konkretion.
Ty visserligen fanns en gång ordet, nyttjat av bönderna väster om Ystad som beteckning på landet i öster. Men konstnärerna kom, upptäckte ljuset och fann ett Provence i den svenska södern. Och Theodor Tufvesson namngav motivet de målade: Österlen.

Mycket har skrivits om detta Österlen, tidigast av Linné och Tidström och Ehrensvärd och andra långt innan det fått sitt namn, längre fram av namngivaren själv och hans provinsiella samtida, en Wranér, en Cappelin, av Vilhelm Ekelund, bergtagen av Stenshuvuds mystik, av Anders österling i dikter om Haväng och Ales stenar som blev skimrande amuletter i den Österlenska länken, av Piraten vars historier om Bombi Bitt och Kiviks marknad fäste Österlen på rikskartan, av Prins Eugen och Sten Selander, Dag Hammarsjöld och Emilia Fogelklou, i nuet av Rolf Johansson, Jacques Werup, Klas östergren, Björn Ranelid, Henning Mankell, Ulf Lundell.
Det är de, och andra, som skapat Österlen med sina ord. De har format vår bild av landskapet, oavsett om vi bor i det eller betraktar det på avstånd. Och skapelsen är ännu inte klar, den fortgår.

Det finns gissningsvis ett hundratal författare, kanske fler, som skrivit om eller utifrån eller med anknytning till Österlen. Det handlar då om allmänlitterära framställningar i vid bemärkelse: poesi, prosa, reseskildringar, essäer (i bokform). Lägger man till rent vetenskapliga verk flerdubblas antalet.
Det är en blandad skara. Men visst kan man urskilja samband, utveckligslinjer, föreningslänkar och konstellationer i tid och rum och andra dimensioner bland antologins författare, en kontinuitet som ibland, men långtifrån alltid, också innebär en direkt, stegvis succession.

Så går en tydlig linje från de tidiga upptäcktsresandena Carl von Linné (Skånska resan 1749) och Anders Tidström (1756) via Carl August Ehrensvärd (1795) och Sven Nilsson (1819) till senare resenärer som Anders Österling, Sten Selander och Carl Fries och kanske vidare in i nuet. Medan August Strindberg nog får anses följa sin egen Inferno-väg (från Paris via Ystad till Sandhammaren och Rörum), liksom tidigare, 1817, P D A Atterbom (passerande Brösarp och Gyllebo en route till Ystad och kontinenten).

En annan linje är poesins. Den förgrenar sig från det tidiga 1900-talets modernistpionjär Vilhelm Ekelund (Stenshuvud, Sandhammaren) och landskapslyrikern Anders Österling (Haväng, Ales stenar mm) dels med ett hopp framåt i riktning mot Jacques Werup, dels via Theodor Tufvessons hembygdsdikter ("Mitt hjärta bor i en gammal gård") mot mer sentida provinspoeter som Carl Fredrik Ohlsson, Elly Hallgren och Birgit Lindström.
Hos Hallgren och Lindström, som mestadels skriver på dialekt, konvergerar en tredje linje vars utgångspunkt finns i Henrik Wranérs och något senare Ola Cappelins litterära dokumenterande av folkloristisk lokalkultur och bygdemål.
Också Tufvesson, i sin roll som essäist, och dessförinnan folklivsforskaren Nils G Bruzelius (Allmogelifvet i Ingelstads härad 1876"), återfinns utmed denna linje, som så småningom förgrenar sig åt två håll, dels mot Frans Löfströms ("Här ostpå", "Från segelfartygens dagar") och andras dokumentation av fiskesamhällena och sjöfarten, dels mot Fritiof Nilsson Piratens romaner ("Bombi Bitt och jag" 1932 och framåt) och noveller med fantasibemängd fiktionalisering av ett dokumentärt lokalt stoff.
Piraten pekar sedan i sin tur vidare, mer eller mindre tydligt, mot mer eller mindre lokalförankrade berättare som Hans Alfredson ("En ond man"), Hans Axel Holm, Ragnar Albin ("Jesus från Knaback"), Ingvar Holm (skrönorna), möjligen Axel Lancing, längre fram (fast tveksamt) rentav Per Odebrant & Joel Ohlsson ("Fähundarna"), och kanske i viss mån, i rollen som historieberättare, Bertil Torekull ("Livet var en dröm på Brantevik" 1995) .
Vissa romanförfattare med lokal bakgrund, i synnerhet Rolf Johansson ("Hushållerskan", "Murarna kring mina ägor"), men även på sitt sätt Elsi Rydsjö med sina kvinnotrilogier (till exempel "Karolinas Poltava"), står fria från Piraten-traditionen. Det gör också - trots Piratenpris - Klas östergren ("Ankare", "Handelsmän och partisaner", "Under i september") och Björn Ranelid ("Synden", "Tusen kvinnor och en sorg") som med olika bakgrunder adopterat Österlen och skapat avbilder efter eget sinne.
En sidolinje är den som med början i den gamla konstnärskolonin via tidiga sommargäster som Gun Nihlén ("Barnen, sommaren och gården" 1943), fortsätter framåt mot kolonialister som Ulf Lundell ("En varg söker sin flock", "Friheten") och Bertil Torekull och dagens kreativa kultursektor på Österlen (som dock avsatt anmärkningsvärt få litterära spår).
Att försöka antyda en dylik grafisk struktur är dock egentligen ett hopplöst företag; verkligheten är alltför komplicerad för att låta sig fångas i så enkla maskor. Ovan framgår exempelvis inte de, kanske en smula överraskande, samband som finns mellan lokalpatrioten Theodor Tufvesson och de internationellt orienterade bohemkretsarna i Lund till vilka hörde inte bara Ekelund och österling, utan också futuristkonstnären GAN, socialistdebattören Bengt Lidforss och, förstås, Piraten.

Två myter - bilder, begrepp, perspektiv, "ideologiska" betraktelsesätt - rör sig hela tiden som skuggor genom den ovan skisserad snårskogen av utvecklingslinjer och antydda samband: hembygden och exotismen.
Både lokala poeter och konstnärer från Stockholm älskade Österlen, men de gjorde det förstås med olika utgångspunkter och synsätt och följaktligen med olika resultat. Och denna dubblering av motiv och attityder tillhör inte bara det förgångna.

Theodor Tufvesson, vars hjärta bodde i en gammal gård på slätten, centrerade så gott som hela sitt författarskap kring Borrby och Ingelstads härad. Hans diktning gick ut på att analysera eller i varje fall beskriva "hur dock ett landskap själen tröstar", och det var förstås inte vilket landskap som helst. Han inpräntade namnet Österlen hos sina läsare och gav sin hembygd självkänsla med retoriska frågeställningar som dessa:

Hur kan en fläck på jorden
ens hjärta fånga så,
- en spång mot evigheten
av några minnen slå ...

Det är den självklara, medfödda hembygdscentreringen, den egna byn som världens mittpunkt: den interna myten.
Den externa kan få representeras av landskapsmålaren Prins Eugen som tillbringade en rad somrar på Österlen under 30-talet.
Jag har gripits av en ny kärlek, och ingenting kan vara farligare än att bli förälskad på gamla dar, framhöll han i en tidningsintervju. Jag har blivit förälskad i Skåne och alldeles speciellt då i Österlen. Det är något säreget med denna trakt - dess mjuka böljande kullar, dess skiftande dagrar över Stenshuvud och detta underbara Haväng, som ger en så intensiv känsla av hedenhös...
Säreget, säger prinsen. Med andra ord: annorlunda, främmande, okänt, exotiskt. Och just därför - för att det inte är hembygd - tilldragande och älskansvärt.
Så skulle Theodor Tufvesson aldrig ha kunnat säga. Men orden är typiska för de "stockholmare", merendels konstnärer, som med yviga åtbörder tog det pittoreska Österlen i besittning under mellankrigstiden och fram på 50-talet.
Den externa myten vidmakthålls i viss mån fortfarande av målarpionjärernas efterföljare - det bor fler konstnärer per kvadratkilometer på Österlen än någon annanstans i Sverige - men inte bara av landskapsmålare utan också av andra kulturarbetare och för den delen alldeles vanliga medborgare som lyssnat till den vackra avfolkningsbygdens locktoner.

Rolf Johansson, som delar sin tid mellan författarskap och lantbruk i Lönhult i Brösarpstrakten, reserverar sig såvitt jag förstår mot Österlenmyten vare sig den klär sig i Theodor Tufvessons ärvda allmogedräkt eller de invandrade sommargästernas lånade konstnärsbasker. Ty båda versionerna inskränker seendet, förenklar, förskönar, beljuger verkligheten.
Det finns en koppling till Österlen i mina böcker, sa han i en intervju i Svenska Dagbladet 1985-08-11. Men min inställning till vad som kallas Österlen är kluven. Jag föredrar att tala om två Österlen. I första rummet det vardagliga Österlen där vardagen är densamma som i alla jordbruksbygder i landet. Sedan finns det ett mytens Österlen, ett Österlen inom citationstecken, som verkar oerhört dyrbart för många människor att värna om. Inte minst bland konstnärer har adressen Österlen kommit att få samma betydelse som förr baskern.
Österlenmyten framstår med andra ord som en högst tvivelaktig mantalsskrivningsort (om den nu ens är det, oftare är det kanske snarare frågan om tillfällig eftersändning).
Också andra värjer sig mot myterna, inte minst Jacques Werup, invandrare från Malmö och länge långpendlare mellan Lövestad och Paris. I mycket av det han skrivit om Österlen - dikter, prosa, essäer, som till exempel essäsamlingen "Hemmavid" 2000 - har han, som Rolf Johansson, pekat på sambandet mellan det lokala och det universella (samma livsbetingelser här som där, oavsett om det handlar om jordbruk eller annat) och betonat hembygdens komplexitet.
Idyllen är en påklistrad etikett, vare sig texten skrivits av Tufvesson eller, för att ta ett helt annat namn, Dag Hammarskjöld.
I sin 50-talsdikt "Setembor" (September) beskriver Elly Hallgren "staboana" (stadsborna, sommargästerna) som likvärdiga med flyttfåglarna (svalor, ejdrar, tranor, vildgäss etc). Det vill säga: de är av ett delvis annat släkte, men de ingår i bilden, de hör till, man är beroende av dem, i varje fall känslomässigt. Man saknar dem när de försvinner om hösten; man längtar efter våren då de ska återvända.
I dessa tider av migration och pendling, dubbel bosättning och distansarbete, kan det många gånger vara oklart vem som är vilken sorts fågel.
Hur som helst: Österlenlitteraturen är inte bara hembygdspoesi. Det har den överhuvudtaget aldrig varit.

Fotnot.
Till de Österlenförfattare, infödda och andra, som nämnts ovan kan många fler fogas. Här följer några blandade exempel, i mycket godtycklig och slumpmässig ordning:


Tomas Löfström



Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | The Writer | Indien | Österlen | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret