Den nya generationen (1996)


Den nya generationen
av Tomas Löfström

Salman Rushdies "Midnattsbarnen" gavs ut 1983 i England. Den är en given milstolpe och stilbildare för den nya generation av indiska prosaförfattare som under det senaste decenniet skapat sig en odiskutabel nisch i den västerländska litteratur de också förnyat.

I dess bakvatten har också allt fler indiska författare översatts till engelska från inhemska språk som hindi, urdu, bengali och malayalam. Penguin India har svarat för utgivningen av en väsentlig andel av de nya författarna, vid sidan av förlag som Writers' Workshop, Rupa & Co, Ravi Dayal, Virago Press, Orient Longman, Nirala Publications, Alka, Viking, Macmillan India och Indus/Harper Collins.

När jag kallar Rushdie stilbildare syftar jag på den magiska/absurda realismen, på utnyttjandet av ett mytiskt stoff, på romanstrukturen (kommenterade ramberättelser, interfolierade berättelseskikt, fria rörelser i tiden), på de språkliga innovationerna (den indiska engelskan som litterärt idiom), på den i grunden moraliska, samhällskritiska hållningen. Men också på själva innehållet, som ofta är nutidshistoriskt.

Trots att få av författarna är födda före 1950 är basen i deras berättande det indiska samhällets förändring, med skeendet från Quit India-kampanjen 1942 och framåt som ofrånkomlig bakgrund till den kontinuerliga kulturomvandlingen och de egna erfarenheterna av att leva med en fot i väst och en i öst.

I förhållande till flera generationskamrater framstår Vikram Seth i mastodontromanen "En lämplig ung man" 1993 som en ganska traditionell romanförfattare, pedagogiskt utförlig, nästan folkbildande. Närmare Rushdie står då den Calcutta-födde antropologen Amitav Ghosh i "Förnuftets krets" 1986 (och "Shadow Lines"), angloindiern I Allan Sealy med sin brett upplagda "Trotter Nama" 1988, Vikram Chandra, bosatt i Texas, med den 700 sidor långa "Red Earth and Pouring Rain" 1994, där en maskinskrivande apa spelar en central roll, och inte minst Mukul Kesavan, Delhi-baserad debutant, som i sin roman "Looking Through Glass" 1995 låter en fotograf (som ska kasta sin farmors aska i Ganges men tittar alltför djupt i sitt zoom-objektiv) falla från en järnvägsbro och därvid förflyttas tillbaka från 1992 till 1942.

Mer begränsad i sitt perspektiv är Amit Chaudhuri, född i Bengalen, boende i Oxford, som i "A Strange and Sublime Address" 1991 ger finstämda barndomsbilder från Calcutta och i "Afternoon Raagh" 1993 kombinerar indiska och engelska miljöer. Rohinton Mistry, parser och kanadensare, skildrar i sin nya roman "A Fine Balance" undantagstillståndets Indien; debutromanen "En sådan lång resa" kom på svenska 1993.

Kvinnorna har uppmärksammats mindre, vilket kan bero på att deras romaner är mindre publikfriande, ofta jordnära relationsberättelser inom en begränsad sfär. Mahasveta Devi, Amrita Pratam och Shashi Despande (för att bara nämna tre namn ur den något äldre generationen) är dock sedan länge etablerade. Det gäller ju också den till svenska flitigt översatta Anita Desai. Även Gita Mehtas romaner "Narmadas sång" och "Raj" föreligger på svenska. Men därtill finns en rad yngre kvinnliga författare som ännu är ganska okända utanför Indien trots att de skriver på engelska.

Sunetra Gupta är född i Calcutta och bosatt i England. Hennes roman "Memories of Rain", som utspelas i England, med indiska reminscenser, är en närmast meditativ berättelse med framträdande miljöskildring. "Moonlight Into Marzipan" 1995 är en skimrande, magisk kärlekssaga. Namita Gokhale, som bor i Delhi, debuterade 1984 med "Paro", en erotiskt frispråkig roman om indiskt societetsliv; 1994 kom fortsättningen: "Gods, Graves and Grandmothers". Ginu Kamanis novellsamling "Junglee Girl" 1995 tillhör samma ämnesområde.

Shama Futehallys "Tara Lane" 1993 är en familjekrönika från dagens korrumperade Bombay. Skådespelerskan Meera Syal berättar i sin färska "Anita and Me" om en indisk flickas uppväxt i England. Journalisten Anjoo Mohuns "Shangrila", även den nyutkommen, är den första indiska thrillern av en kvinnlig författare.

Padma Hejmadi, född i Madras, bosatt i England och USA, har hittills bara publicerat noveller. "Birthday Deathday", hennes fjärde samling, kom 1992. Med ett sensuellt, personligt språk laddar hon vardagens scenerier ­ indisk medelklass, familjetillvaro med traditioner, europeiska utblickar ­ med innebörder av mystik och spänning.

Flera antologier från senare år försöker ge en mer eller mindre heltäckande bild av den nya generationen indiska författare. "The Penguin New Writing in India" 1992 presenterar på knappt 250 sidor drygt femtio författare, både prosaister och poeter. I våras utgav Sterling antologin "Vox. New Indian Fiction" med tolv prosaförfattare, däribland Sunetra Gupta och Namita Gokhale.

Någon av dessa författare kommer att få nobelpriset i litteratur ungefär år 2006.


© Tomas Löfström





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström