V S Naipaul: Ett halvt liv


Willie och hans värld
av Tomas Löfström

Kanske skrev den äntligen nobelprisbelönade V S Naipaul sina bästa romaner för länge sedan, när han ännu mindes sitt indiska Karibien samtidigt som han hungrade efter brittiskt erkännande och inte börjat tröttna på världen. Ta till exempel Den mystiske massören, som kom redan 1957, eller Ett hus åt Mr Biswas, 1961.

Å andra sidan saknar de tidiga berättelserna den litterära auktoriteten i exempelvis Ankomstens gåta från sent 80-tal, en roman förklädd till hembygdsbetraktelse, en skildring av den lilla världen i den stora, rotad både i Trinidad och Wiltshires öppna landskap.

Ankomstens gåta är, liksom den brett upplagda, essäistiska historieskildringen Världsvägar, vars karaktär av roman kan diskuteras, samtidigt dokumentär, och uppenbart självbiografisk, och det är med tiden detta konglomerat som blivit Naipauls varumärke. Vad genren ska kallas är kanske oväsentligt. Han har en suverän respektlöshet för gränsen mellan reportage, essä och fiktion.

Att hans böcker från Indien, Afrika och de islamska länderna i Asien också färgas av mästrande nedlåtenhet och cynism kan man beklaga, ja rentav bli riktigt irriterad över ibland, men det rubbar inte hans världsbeskrivnings monumentalitet. Att läsa Naipaul är alltid ett äventyr.

Det gäller också den senaste boken, romanen Ett halvt liv, som nu finns på svenska i en välgjord översättning av Rose-Marie Nielsen. Den handlar om Willie Somerset Chandrans ganska dystra tillvaro i Indien, England och Afrika.

Willies far, som var brahmin i tjänst hos en maharadja, hade en gång på 30-talet träffat den brittiske författaren Somerset Maugham, och detta möte, eller rättare sagt Maughams beskrivning av det i romanen Den vassa eggen, hade förändrat hans liv. Maugham hade felaktigt uppfattat Willies far som en helig man, och när sedan bokens läsare började uppsöka honom fyllda av förväntningar förmådde han inte göra dem besvikna. Han började spela den roll Maugham tillskrivit honom och blev en ny människa. Därav Willies andranamn.

Willie blir liksom fadern ett offer för omständigheterna. Hans studier leder ingenstans, inte heller hans protester. Han lämnar Indien och far till England men ingen saknar honom. Hans novellsamling med motiv från gamla hollywoodfilmer blir ljummet mottagen. Han träffar Ana, en oansenlig kvinna från Moçambique, följer med henne till hennes ärvda plantage och anpassar sig till en halveuropeisk kolonialtillvaro på fallrepet, för att slutligen, efter arton år, när gerillan tar över, bryta upp och börja om på nytt.

I sina grunddrag är Willies immigrantöde inte ovanligt. Han är, som Naipaul själv, en bildad babu från den koloniala periferin som försöker göra karriär i Europas hjärta. Men han saknar gnistan, självtilliten, drivkraften. Han förlorar sig själv i sina kameleontiska försök att vara omgivningen till lags. Han lyckas aldrig bryta igenom den hinna av pessimistiskt främlingskap som skiljer honom från världen. Det liv han lever är halvt.

Inte heller romanen är särskilt helgjuten. Den verkar hopsatt av två stilistiskt olikartade delar, kanske rentav tillhörande olika faser av författarskapets utveckling.

I början, medan Willie fortfarande befinner sig i Indien, framstår berättelsen nästan som en pastisch på R K Narayan, en sorts inverterad Malgudi-idyll; till och med temat med den motvillige yogin är narayanskt. Personteckningen är ytlig, och den brahminska far-son-relationen, typisk för Naipauls romaner, belastas med exotiska schabloner. Det är en kåserande bildningshistoria utan realistisk trovärdighet.

Men när scenen via London förflyttas till Afrika får Willie och hans värld fler dimensioner. Kanske sammanfaller förändringen med att berättelsestoffet också blir mer självbiografiskt. Naipaul överbryggar distansen, går in i sin romanfigur och gör honom levande, samtidigt som hans omgivning får en dokumentär skärpa i skildringen av det afrikanska landskapet, byarna, vägarna, människorna och den koloniala samhällsstrukturen.

Här finns starka passager laddade med landskapets ödslighet och sönderfallets melankoli. De lägger ytterligare några mosaikbitar till Naipauls globala panoramabild.


Tomas Löfström 2001


V S Naipaul. Ett halvt liv. Sv övers Rose-Marie Nielsen. Wahlström & Widstrand, 2001.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström