V S Naipaul: Bortom tron


Berättelser om islam
av Tomas Löfström

Vidiadhar Surajprasad Naipaul föddes 1932 på Trinidad i en indisk familj. Arton år gammal reste han till Oxford för studier och har sedan varit bosatt i England. Debutromanen "Den mystiske massören", 1957, utspelade sig i karibisk miljö, liksom "Ett hus åt Mr Biswas", 1961, där fadern stod modell för huvudpersonen. Med tilltagande cynism har Naipaul i romaner och reportage - genregränsen är ofta flytande - skildrat den postkoloniala utvecklingen i tredje världen, t ex Afrikaboken "Där floden flyter förbi", 1979, eller de tre Indienböckerna, senast "Raseri och revolt", 1991. "Ankomstens gåta", 1987, är en självbiografisk roman förankrad i Naipauls adopterade hembygd i Sydengland. I den genreöverskridande "Världsvägar", 1994, återvänder han till det kosmopolitiska Västindien. Naipaul adlades 1990 och bör numera tituleras Sir Vidia. Han har ofta nämnts som kandidat till nobelpriset i litteratur.

I sin nya bok "Bortom tron", översatt av Rose-Marie Nielsen, reser V S Naipaul för andra gången genom den muslimska Orienten. Nu liksom förra gången, i "Bland de rättrogna", 1982, betraktar han islam med närmast axiomatisk misstro. Dock bör man kanske inte övertolka denna attityd; förargelse och kritik är något av ett naipaulskt varumärke.

Femton år har gått. Fundamentalism och islamism är etablerade begrepp. Revolutionen i Iran har blivit statsideologi. I Pakistan dikterar den islamska lagen vardagen. Längst i öster, i Indonesien och Malaysia, fortsätter missionen och expansionen.

Det är ett mer aggressivt islam Naipaul tycker sig möta. Och hans analys har tillförts ett nytt nyckelbegrepp: omvändelsen. Omvändelse, menar Naipaul, betyder förlust. De omvända folken har förlorat sin nationella förankring i tid och rum och lever i ett tillstånd av neuros. Övergången till islam är en "kulturell big bang".

"Den islamiska fundamentalismens grymhet består i att bara ett enda folk - araberna, Profetens ursprungliga folk - har tillgång till ett förflutet, till heliga platser, pilgrimsmål och naturdyrkan. De omvända måste frigöra sig från sitt förflutna; av dem krävs ingenting annat än den renaste tron (om nu något sådant kan uppnås), ingenting annat än islamisk underkastelse. Det är den mest obevekliga formen av imperialism."

"Bortom tron" är dock ingen pamflett, snarare en reseskildring sammansatt av berättelser, långa, djuplodande, inträngande berättelser om kända och okända individer som kommer i Naipauls väg. Här är Imaduddin, en skuggfigur 1979, nu en sorts indonesisk Billy Graham som håller islamska gudstjänster i TV. Här är Abbas, iransk krigsveteran och "martyr", en rotlös sökare som berövats sin ungdom. Här är ayatollah Khalkhalli, en gång revolutionens fruktade exekutionsdomare, nu en läskig typ som dväljs i ensamhet och skymundan. Här är Shahbaz, jordägarsonen från Pakistan, som studerade i London, drogs in i marxistiska grupper och stred med gerillan i Baluchistan i tio år men nu på ett egendomligt odramatiskt sätt återgått till sin tidigare normaltillvaro.

Är de representativa? Nja, Naipaul tycks vilja nöja sig med detta: han har samtalat med dem, berättelserna är verklighet. "Det finns komplikationer nog i dessa historier. I dem ligger bokens mening; läsaren bör inte leta efter 'slutsatser'."

Dock finns en återkommande minsta gemensam nämnare: alienationen. Det är inte bara poeten Linus i byn på södra Java som lever som främling i en tillvaro präglad av islamiska underkastelsekrav. Och det främlingskap Naipaul tillskriver sina berättare är också hans eget, om än med andra förtecken. Född på Trinidad i en familj av indiska (hinduiska) immigranter och sedan själv utvandrad till England har han tvingats betrakta sina "heliga platser" med en främlings ögon. Han har konverterat till det sekulariserade Västerlandets ideologi. Det är sitt eget främlingskap han ger uttryck för, sin egen "neuros".

"Bortom tron" har givetvis mottagits med gillande av hinduhögern i Indien. Givetvis har den också fördömts från arabiskt/muslimskt håll, till exempel av (den kristne) palestiniern Edward Said som i Kairo-tidningen Al Ahram kallade den för "ett mentalt självmord" och "en intellektuell katastrof". Det värsta är, menade Said, att Naipauls bok kommer att betraktas som en tongivande tolkning av islam: fler muslimer kommer att lida och förnedras, klyftan mellan dem och Västerlandet kommer att vidgas.

Ja, tyvärr. Sedan är det en annan sak att "Bortom tron" är njutbar läsning, en stor rese- och berättelsebok, skickligt sammanvävd, fylld av skarpa iakttagelser och kommentarer, allt präglat av ett i högsta grad närvarande subjekt, denne Vidiadhar Surajprasad Naipaul som aldrig upphör att förarga sig.


Tomas Löfström 1999


V S Naipaul. Bortom tron. Islamiska utflykter bland de omvända folken. Övers Rose-Marie Nielsen. Wahlström & Widstrand, 1999.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström