V S Naipaul: India - A Million Mutinies Now


Återupprättat Indien
av Tomas Löfström

Två gånger tidigare - 1964 och 1977 - har den snart 60-årige V S Naipaul skildrat det Indien varifrån hans föräldrar en gång emigrerade till Trinidad.

"Ett land i mörker" och "Indien: en sårad civilisation" var inga ytliga turistskildringar. Båda böckerna var komplexa, kritiska betraktelser. Naipaul tycktes inte bara besviken över Indien, hans slutsatser var också mycket pessimistiska.

Böckerna berömdes i Europa men mottogs med tillbörlig skepsis av den kritikkänsliga och svårflirtade indiska kulturelit som aldrig riktigt erkänt Naipauls storhet. Snarare har man velat se hans "europeiska" attityd som en sorts förräderi. Vilket i och för sig inte hindrat att man räknat honom som "indisk" författare.

Indiska litteraturkritiker har inte minst fäst sig vid Naipauls sätt att se: den kyliga distansen, den nedlåtande nonchalansen. Och visst kan han vara prövande och svårsmält - ibland briljant i sin skarpsyn, men lika ofta bara odrägligt arrogant och torrt malande.

Hans världsbild störs ofta, inte bara i Indien, av vidhängande negativa attityder och värderingar. Han är en kylig, "objektiv" betraktare, men samtidigt verkar han alltid vara på dåligt humör. Salman Rushdie har mycket välfunnet, i en recension av Islam-boken "Bland de rättrogna" (1981), talat om hans "olympiska förargelse".

Naipauls otillfredsställelse och irritation blir kanske tydligast i just den boken. Men ekon av hans förvånansvärt frispråkiga islamkritik hörs med stor tydlighet också i den essä (ursprungligen ett föredrag framfört vid The Manhattan Institute 1990) som publiceras i tidskriften Moderna Tiders aprilnummer:

"Av min hinduistiska bakgrund, med dess traditionsbundna och ritualiserade tillvaro, via det koloniala samhällets allt annat än löftesrika omständigheter, hade jag efterhand lärt mig åtskilligt om både mig själv och min omvärld. (---) När jag nu reste runt bland dessa icke-arabiska muslimer upptäckte jag att jag konfronterades med ett koloniserat folk, som genom sin tro berövats hela den intellektuella strävan (---) som jag tagit till mig under min uppväxt på andra sidan jordklotet. (---) Jag fick intrycket att man helst av allt skulle ha velat förvandla själ och hjärta till ett fullständigt tomrum, för att detta så skulle kunna uppslukas av den enda och rätta tron. Så mycken ansträngning, och så mycken självåsamkad tyranni. Ingen kolonialmakt i världen skulle ha kunnat åstadkomma samma sak."

Naipauls berättande som på 60-talet i hög grad kännetecknades av humor - ta till exempel romanen "Ett hus åt Mr Biswas" (1961) - har med tiden alltmer färgats av vemod och melankoli, tydligast kanske i den senaste skönlitterära/självbiografiska boken "Ankomstens gåta" (1987). Det gör naturligtvis inte böckerna sämre - och Naipaul är fortfarande aktuell som nobelpriskandidat - men man kan naturligtvis diskutera i vad mån vi som läsare är betjänta av den kverulans och de dystergökspretentioner som blivit allt tyngre inslag i hans författarskap, i synnerhet om den här attityden färgar av sig på verklighetsskildringen.

India: A Million Mutinies Now, Naipauls nya Indien-bok (1990), är emellertid annorlunda. Visserligen känns många av hans berättargrepp igen. Han använder här liksom i sina tidigare Indien-böcker sin indiska bakgrund som redskap - en hävstång med vilken han öppnar (men också parerar) verkligheten. Men hans egna värderingar är mindre framträdande än förut. Kverulansen har ersatts med nyfikenhet: världen är spännande att se och tolka. Naipaul är betraktare snarare än bedömare, och i synnerhet är han lyssnare. "I Sydstaterna - ett land av röster" hette för övrigt hans senaste reseskildring (1989), från USA:s Söder, där denna nya attityd både förebådades och prövades.

Vad Naipaul söker är förklaringar till nuets förändringar. Och förklaringarna är människor, biografier, livsöden: vad folk berättar under långa, inträngande, ofta i tiden utdragna samtal - men egentligen snarare vad de är, vilka de är, hur de blivit de de är och varför.

Ibland kan urvalet av intervjuobjekt te sig slumpartat och godtyckligt, men därigenom också fascinerande och spännande - som när Naipaul i Bombay får syn på en milslång kö av oberörbara (harijans, "Guds barn", kastsystemets bottensats) som hyllar minnet av Dr Ambedkar, den sociale reformatorn; vilket leder till att han, Naipaul, söker upp poeten Namdeo, ledare för Dalit Panthers, de oberörbaras kamporganisation (kopierad efter förebild av USA:s Svarta Pantrar); varvid Namdeos kvinna, den gracila, bildade och av maken hunsade Mallika, hamnar i förgrunden och avsnittet så småningom växer till något som börjar likna - och skulle ha kunnat bli - en separat roman.

Men oftast håller Naipaul framställningen i stramare tyglar. Kanske rymmer den 500-sidiga boken ett trettiotal "personbeskrivningar" eller samtal - oftast är det nästan rena monologer. Några av de porträtterade är ledargestalter, offentliga figurer. De flesta är dock "vanliga", mer eller mindre anonyma indier. Det är ett "etnologiskt" perspektiv men samtidigt är det ett personligt vinklat skrivsätt. Jag associerar till Oscar Lewis´ klassiska "La Vida" med dessa långa "litterära" personbeskrivningar.

Där är reklammannen Chidananda som köpt hus i Rabindranath Tagores Shantiniketan. Där är den bengaliske före detta naxalitkämpen Dipanjan. Där är rajasonen Amir från Lucknow, shiamuslim, astronom, kongresspolitiker. Där är Gurtej Singh, uttolkare av sikhernas alienering och motstånd. Där är brahminer, ateister, Shiv Sena-nationalister och andra. Och alla är de, som kritikern Tarun Tejpal formulerat det i India Today, "emblematiska karaktärer".

Däremot är de knappast väl valda talesmän för någon viss socialgrupp eller kategori. De är sig själva. Och var och en symboliserar ett "nytt", löftesrikt, oförutsägbart Indien, på gott och ont sjudande av en sorts anarkistisk tillförsikt.

India - A Million Mutinies Now är en bred panoramaskildring av Indien idag som egentligen bara störs av den hos Naipaul tydligen ofrånkomliga avogheten gentemot islam. Kaoset och oron blir i de i grunden hoppfulla scenariot nödvändiga inslag i en mognandeprocess: befrielsen måste komma som raseri och revolt.

Upproret, eller rättare sagt upproren, har redan börjat:

"Indien var nu ett land av miljoner små uppror. Och dessa uppror kunde inte önskas bort. De var delar av en ny väg för miljoner människor, delar av Indiens växande, delar av dess återupprättande."


© Tomas Löfström 1991


V. S. Naipaul: India - A Million Mutinies Now. Minerva (pocket), 1991.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström