Monica Ali: Brick Lane


Assimilering hit och alienering dit!
av Tomas Löfström


Nazneen, huvudrollsinnehavare i Monica Alis debutroman Brick Lane (som nu finns tillgänglig i utmärkt svensk översättning av Ann Björkhem), är arton år när hon i början av 80-talet anländer från byn i Bangladesh till londonförorten Tower Hamlets. Hon har gifts bort med en medelålders tjockis med liktornar men finner sig i sitt öde; det kunde ha varit värre.

Maken Chanu, som aldrig kan behålla ett jobb, än mindre realisera sina starta eget-planer, framstår visserligen ofta som odrägligt patetisk, men han är optimistisk, välmenande och beläst, citerar Tagore och Shakespeare och vårdar Myten Om Hemresan.

Det är Nazneen som försörjer hushållet, med hjälp av symaskinen Chanu köpt för lånade pengar, och det är hon som medlar när Chanu skäller på döttrarna Shahnana och Bibi som har för korta kjolar, envisas med att prata engelska och absolut inte vill resa ”hem” till Bangladesh.

Karim, en ung muslimsk nationalist, aktiv i lokalföreningen Bengal Tigers, blir Nazneens älskare, vidgar hennes bild av livet och världen och får henne att ifrågasätta ödets makt. Hennes och familjens framtid ställs slutligen på sin spets när hemresan tycks bli verklighet och de en dag i mars 2001 står samlade kring den nya resväskan ”som kring en öppen grav”.

Det är oundvikligt att jämföra Monica Alis roman med Zadie Smiths debutbok Vita tänder. Miljön är likartad, liksom problematiken. Också Monica Ali hemfaller åt karikatyr och satir. Men hennes stil är mindre uppskruvad, det sociala perspektivet ter sig mer trovärdigt och personerna mer levande.

Omsorgen om invandrarmiljöns interiörer sviktar aldrig. Porträtten av bifigurer som den uppgivne doktor Azad och den hypokondriska ockrerskan Mrs Islam rymmer både insikt och humor. Och i bakgrunden, i interfolierade rörande brev från Bangladesh, skymtar systern Hassinas livsöde som en omvänd spegelbild av Nazneens: hon valde sitt eget liv, rymde från byn med en pojke hon älskade, övergav honom, arbetade på fabrik, blev prostituerad. Till det finaste i romanen hör beskrivningen av Nazneens och Chanus relation. Lyhört och känsligt, med ett ord här och ett där, visar Monica Ali hur en värme växer fram mellan dem, en ömsint förståelse, en kärlek.

Till sist väljer Nazneen ändå att stanna kvar med flickorna när Chanu reser hem. Det är inget okomplicerat val. (Inte heller Chanus val är lätt.) Men kanske är det ändå just så enkelt som doktor Azads hustru irriterat påstår när hon länge och väl lyssnat till männens högtravande litanior om identitet och kulturarv, assimilering och alienering:

”Varför gör ni det så invecklat? Assimilering hit och alienering dit! Jag ska ge er några enkla fakta. Faktum nummer ett, vi bor i ett västerländskt samhälle. Faktum nummer två, det är inte illa alls. Min dotter kan komma och gå som hon vill. Önskar inte jag att jag hade haft lika roligt som hon när jag var ung? Jo!”


TOMAS LÖFSTRÖM 2004


Monica Ali, Brick Lane. Sv övers Ann Björkhem. Forum, 2003.



Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström