Pankaj Mishra: The Romantics


Samars förlorade oskuld
av Tomas Löfström

Som ung förlagsredaktör på HarperCollins India blev Pankaj Mishra, född 1969, världsberömd som den som "upptäckte" Arundhati Roy, och hans närvaro har anats också bakom andra indisk-engelska författarkarriärer. Samtidigt var han en av dem som häftigast ifrågasatte Salman Rushdies antologi "The Vintage Book of Indian Writing 1947-1997", därför att den på ett undantag när bara presenterade engelskskrivande författare. Som kritiker har han också dömt ut Rushdies senaste roman, "Marken under hennes fötter". Och i en debattartikel i tidskriften Outlook 1999 anklagade han i princip hela den indisk-engelska författargenerationen för att ha ignorerat den nutida indiska verkligheten och därmed misslyckats med att skapa en nationell litteratur.

Mot den bakgrunden - han hade dessutom redan 1995 skrivit en utmärkt reseskildring, Butter Chicken in Ludhiana - var det kanske inte konstigt om förväntningarna inför hans egen romandebut var högt uppskruvade. När The Romantics kom ut våren 2000 var kritiken också genomgående välvillig, men det var knappast det översvallande mottagande som mött flera av Mishras kollegor. Recensenterna var snarare besvikna, eller förbryllade. Och visst, Mishras roman är svårgripbar och undanglidande, med ett nedskruvat, "akademiskt" tonläge, vilket möjligen är en följd av att han velat distansera sig från Rushdie & Co. Men jag tror att den vinner i längden.

Berättarjaget Samar, en ung, oerfaren brahmin, söker i den västerländska litteraturen - Flaubert till exempel, och Edmund Wilson (1895-1972, amerikansk litteratur- och samhällskritiker på vänsterkanten) - en ny identitet i det sena 80-talets värld. Via sin granne i Benares, Miss West, en medelålders brittisk kvinna, lär han känna den vackra fransyskan Catherine, på flykt undan sin bildade överklassbakgrund, och under en resa till Mussoorie utvecklas deras vänskap till kärlek. Dock återvänder Catherine till Frankrike och bagatelliserar i efterhand deras affär. Parallellt med detta umgås Samar med den karismatiske studentledaren Rajesh som tar honom med till sin fattiga hemby och ger honom nycklar till en ny syn på litteraturen och världen; längre fram avslöjas han som kriminell maffiamedlem och efterlyst mördare. Alla är de romantiker, och verkligheten krossar deras drömmar. Med förlorade illusioner, utan hemort i någon värld, drar sig Samar tillbaka i självvald exil som engelsklärare för tibetanska flyktingar i Dharmsala. Resten är ensamhet och tystnad. Bara hjälpligt lyckas Mishra knyta samman romanens slut med tunna epilogiska trådändar.

The Romantics har föga av Rushdies spektakulära fantasi, Arundhati Roys språkekvilibristiska berättarglädje eller Rohinton Mistrys sociala realism. Boken är byggd som en bildningsroman i gammal god europeisk tradition, resonerande och beskrivande snarare än episkt berättande, utan egentlig intrig, med svag personteckning (bortsett från Samar) och fragmentarisk (men noga utmejslad) miljöskildring. Bitvis känns den överlastad och konstruerad.

Det märkliga är att den ändå förmår engagera, också vid en andra genomläsning. Kanske beror det på att allt skildras genom subjektet Samar: människor, miljöer, tankegångar, litterära analyser. Kanske beror det på att stoffet är självupplevt och därför laddat med särskild kraft. (Att åtminstone det skikt som handlar om läsningen av Edmund Wilson och vänskapen med Rajesh har verklighetsbakgrund framgår av en essä i The New York Review of Books 1998, Edmund Wilson in Benares.)

Det är en rik bok, spröd och vacker, med många skikt och dimensioner. Den berör mig starkt, men jag blir inte klar över varför jag tycker om den. Det är något med Samars öde: oskulden, öppenheten, sårbarheten. Den sympati med vilken han skildras och det vemod med vilket han omfattar världen: ett stilla, behärskat lugn på gränsen till uppgivenhet och smärta.

Dessutom har Mishra gjort mig nyfiken på Edmund Wilson.


Tomas Löfström 2000


Pankaj Mishra. The Romantics. Picador, 2000




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström