Minnet av en by

Berättelsen om byn Sturup i Skåne som utplånades när Malmös nya storflygplats byggdes åren kring 1970. En etnologisk studie med personliga inslag och utblickar, resultatet av flera års fältarbete, intervjuer, arkivforskning och annan dokumentation (inklusive trebetygsuppsats i folklivsforskning) vid Folklivsarkivet i Lund. Minnet av en by kom ut 1978 på LT:s förlag. Boken fick andra pris i LT:s litterära pristävling med temat ˛Människorna på den nya landsbygden˛.


INNEHÅLL

DEN 29 MARS BESLÖT REGERINGEN att Sturup-flygplatsen skulle byggas. Sturup utraderades från kartan. Bysamhället upplöstes. Människorna tvingades flytta. Den här boken handlar om det som nu finns kvar: minnet av byn. Kanske kan man säga att det är byns kollektiva minne som presenteras. Det är sturupsbornas berättelse om Sturups födelse, liv och död.
    Men boken har också en annan dimension. Kapitlen om byns historia, ekologi, ekonomi, sociala struktur och ideologi knyts samman med dagboksliknande avsnitt där författaren berättar om sig själv alltifrån den dramatiska våren 1968 och framåt. Det handlar om händelser, människor och känslor, både i Sturup och långt därifrån. Det är privata minnen som blir allmängiltiga tidsdokument.
    Minnet av en by är en etnologisk bystudie... Samtidigt som den är en beskrivning av ett lokalsamhälles utveckling under den tid då Sverige omvandlades från u-land till i-land, formar den sig till en vidräkning med det svenska samhälle som på 1970-talet kapar sin historiska och ekologiska förankring.
Det genomgående temat är kulturkonfrontationen, mötet mellan två sätt att se världen, två sätt att existera i den. Det är en historia om växande exploatering, om hur storsamhället med sin överslätande masskultur alltmer undergräver byars och bygders identitet och självkänsla.


UTDRAG UR TEXTEN

GENOM MJUKT SLINGRANDE ALLEER NÅDDE MAN STURUP.
    Kom man söderifrån, vek man av från landsvägen antingen mittemot Börringeklosters slott, vid Byn, eller också lite längre österut vid Gustafs kyrka, där Börringe, kyrkbyn, låg. Halvvägs upp mot Sturup förenades vägarna till en. Skuggad av lövträdens kronor fortsatte den norrut.
    Mellan trädstammarna såg man det kuperade odlingslandskapet sträcka sig bortåt på båda sidor av vägen. Vinden drog genom södesfälten. Gårdarna gömde sig i lummiga dungar. Längst bort var den blånande skogsridån.
    Från Brånebjär sluttade vägen ner mot Sturup och svängde i en mycket vid halvcirkel österut kring det som kallades Mossen. Vek man in på avtagsvägen österut kom man till Björkesåkra som kallades herrgård och tidigare varit en av de stora arrendegårdarna under Börringekloster. Bortom Björkesåkra låg Björkesåkrasjön.
    Nedanför och norr om Brånebjär låg gatehusen tätare, och gårdar skymtade på avstånd. Man passerade Toppahuset och Kurt Perssons hus. I svängen lite längre fram låg smedjan som tidigare varit affär. Kanske stod smeden Lennart Hammar på gårdsplanen i färd med att reparera en av böndernas plogar. Till höger hade man nu Hjularpsskogen och Paraplyskogen. Inne bland träden fanns den gamla dansbanan med tilltrampat jordgolv och trädet med den krokiga grenen där Jöns Perssons bror hade brukat sitta och spela fiol i ljuset av en karbidlykta.
    Med jämna mellanrum ledde små körvägar ut till gårdarna. överallt i vägskälen hängde brevlådor i långa rader, och blänkande mjölkkannor stod på mjölkaborden.
    Bortom Albert Olssons gård och hagen med hans hästar låg skolan med flaggstång mitt på den singelstensbelagda skolgården och de gamla utedassen på parad längst bort. Efter skolan kom man fram till affären, den enda som fanns kvar i slutet av 60-talet.
    Här, på planen framför Arvid Perssons butik, var man mitt i Sturup. Väntade man tillräckligt länge, antingen där ute eller inne i affären, kunde man vara säker på att träffa de flesta av sturupsborna.
    Fortsatte man sedan norrut, kom man förbi avtagsvägen mot Häckeberga österut.
    Om man tog in på den, passerade man först Sven Perssons gård och sedan Lars Ströms, tidigare ägd av Edvin Larsson. Där bortom var bron över Björkesåkraån, byns gräns i öster. Norr om den här avtagsvägen låg flera hus och gårdar. Där hade Fiskahuset legat. Där hade Glamberga-Hanna, den kloka kvinnan, och Else Frisk, hennes dotter, bott. Där fanns Sven Hanssons gård som numera drevs av sonen Göran. Där fanns Görans kusin Tore Larssons gård och bortom den deras gemensamme farbror Harald Perssons.
    (___)
    Precis vid korsningen låg först Hanna Perssons hus, just i uppförsbacken. Längre norrut kunde man på vägens vänstra sida, i Rävstadsskogens bryn, skymta Ester Larssons. Gick man vidare kom man så småningom till huset dit Nils och Betty Larsson, Tore Larssons föräldrar, hade flyttat. Men då hade man redan kommit till Lilla Bramstorp och lämnat dalen kring Mossen och den spridda bebyggelse som utgjorde själva Sturups by bakom sig.
    Stannade man upp en stund kunde man i tystnaden efter sina egna steg på grusvägen hörea syrsor spela, vinden prassla i trädkronorna och frasa i säden och kanske, om det var i skymningen, grodor kväka i någon av sjöarna en bit bort.
    Kanske seglade en hök förbi högt ovanför de böljande kullarna, ljudlös, på utbredda orörliga vingar, och såg allt som rörde sig där nere mycket tydligare än det såg den: stararna i Anders Hanssons körsbärsträd, den svarta katten som slank över vägen nere vid affären, fasanen som skrek i snåren bortom Ströms, skofgsmössen och kaninerna, kajorna i almarna vid skolan, barnen som lekte i Arne Olzons trädgård, korna som idisslade tysta efter mjölkningen, sparvflockarna som tjattrade oroligt i väntan på natten, mannen som ledde sin cykel uppför Brånebjärsbacken på väg söderut, stannade där uppe, vände sig om och såg tillbaka mot Sturup innan han fortsatte.
    Om man stod stilla och lyssnade kunde man kanske höra hur någon öppnade sitt fönster och ropade över till grannen att komma in och dricka en kopp kaffe.
    Man kunde se ljuset från TV-apparater flimra vitblått i fönster långt borta.
    Man kunde känna doften av sommarblommor från dikeskanter och trädgårdar.
    Och man kunde gå vidare och tro sig ha passerat en idyll.

(Texten något förkortad.)


CITAT UR RECENSIONER

MED HJÄLP AV EGNA OCH ANDRAS UNDERSÖKNINGAR och intervjuer utförda på Etnologiska institutionen i Lund berättar Tomas Löfström med stor inlevelse och sakkunskap om Sturusbornas historiska bakgrund... Han drar också in sig själv i undersökningen: skissar den händelserika våren 1968 i Lund då Revolutionen tycktes stå för dörren både i Frankrike och annorstädes...
    Man är som läsare mycket tacksam att han i första hand valt att skriva sin bok i den här formen och inte satsat på en avhandling. Det innebär inte att han i och för sig gjort avkall på en respektfull och noggrann behandling av sina källor, bara att han kunnat stå fri gentemot den torra vetenskapligheten som ibland inte är tecken på kunskap utan på pretentioner.
    Resultatet har blivit denna insiktsfulla, lärorika berättelse, som myllrar av intressanta detaljer...

Birger Heden, Helsingborgs Dagblad 1978-04-29


BOKEN HANDLAR OM STURUP SOM EN DEL AV SVERIGE, en del av det västerländska samhället. Om en by i världen.
    Ty Tomas Löfström har åstadkommit något mycket mer än en etnografisk och sociologisk rapport. Han vidgar synfältet rejält och jag tror sällan jag läst en skildring som så tydligt illustrerar det teknologiska samhällets överslag: den punkt då utvecklingen vände och blev avveckling. (---)
    Tomas Löfströms skildring av Sturups långa historia och snabba fall är ingen sorgsen berättelse, eller ens sentimental.
    Han närmar sig byn och dess invånare med försiktighet och stor respekt: han lyssnar till människornas berättelser och blir påverkad av dem, han tränger ner i byns skrymslen och lär sig något nytt om sig själv och världen.
    "Sturup visade mig vägen tillbaka till något som var mitt eget ursprung", skriver han. "Jag fick en ny grund att stå på."
    Detsamma kan man säga om boken. Och därför blir "Minnet av en by" en mycket uppmuntrande berättelse.

Tommy Hammarström, Expressen 1978-07-08



Tillbaka till biblioteket!

Tillbaka till första sidan!