Det språkliga främlingskapets betydelse
Ny bok om indisk litteratur på engelska
av Tomas Löfström


Engelska språkets betydelse för Indiens utveckling och identitet är ovedersäglig. Men även om engelskan idag är ett indiskt språk som talas av fler än någonsin är det fortfarande en social markör med tvivelaktiga förtecken. En engelsktalande indier är som Nehrus sa ”överallt främmande, ingenstans hemmastadd”.

Orden kunde gälla också den indiska litteratur som skrivits och skrivs på engelska. Och kanske ska man inte tolka Nehru så negativt som han gjorde själv. Det språkliga främlingskapet framstår i själva verket som en väsentlig förutsättning för den postkoloniala indisk-engelska ”bastardlitteraturen”.

Dess internationella mottagande har varit sensationellt, men ännu har den inte blivit föremål för särskilt omfattande litteraturvetenskapliga studier, i synnerhet inte i Indien. Det har överhuvudtaget länge saknats en uppdaterad översikt över den indisk-engelska litteraturen; den senaste kom i början av 80-talet och missade därmed allt som skrivits efter Midnattsbarnen.

Men nu finns A History of Indian Literature in English, en 400-sidig volym, med bidrag av tjugo skribenter, akademiker och andra, redigerad av poeten Arvind Krishna Mehrotra, redaktör för Twelve Modern Indian Poets 1992 (och på 60-talet utgivare av tidskriften ”damn you / a magazine of the arts” i Allahabad).

Det är en bra och användbar bok. Det kollektiva författarskapet innebär förstås skiftande stil och kvalitet. Men genomgående är det läsvärda texter – om perioder, författare, genrer (poesi, dramatik, översättningar, naturskildringar) – som förmedlar både basfakta och analyser. Ofta är de personligt vinklade snarare än vetenskapligt överlastade.

Till bokens bästa bidrag hör litteraturvetaren Meenakshi Mukherjees studie av den indisk-engelska prosans stapplande steg fram till den första ”riktiga” romanen, Bankimchandra Chattopadhyayas debutbok Rajmohans Wife 1864. Men de njutbaraste texterna, i meningen litterärt utformade essäer, är skrivna av två skönlitterära författare.

Amit Chaudhuri, författare till finstämda Calcutta-romaner och häromåret utgivare av en monumental indisk litteraturantologi, skriver om Rabindranath Tagores förhållande till det engelska språket och om hur de bengaliska originaltexterna (i exempelvis Gitanjali) förvandlades till oigenkännlighet när han ”översatte” dem till engelska

Pankaj Mishra, förlagsredaktören som ”upptäckte” Arundhati Roy och själv romandebtuterade med The Romantics, gör en inkännande men alls inte okritisk läsning av R K Narayan, den lättsamme men samtidigt pessimistiske skildraren av det moderna Indien i den fiktiva småstaden Malgudis skepnad.

Leela Gandhi, akademiker i Melbourne, granskar romanerna från 30- och 40-talen, en genombrottstid för berättandet på engelska, med förgrundsfigurer som Mulk Raj Anand, Bhabani Bhattacharya, Raja Rao, Aubrey Menen och G V Desani. Hon menar att motsättningar mellan nationella och kosmopolitiska ideal och mellan modernism och marxism resulterade i en ”kulturell schizofreni” inte olik den man kan urskilja som utlösande faktor för den nya vågen av engelsk-indisk litteratur nästan femtio år senare.

Denna våg, från Rushdies Midnattsbarnen (1981) och framåt, skildras i en utförlig men lite ytlig genomgång av 80- och 90-talets författargeneration: I Allan Sealy, Amitav Ghosh, Shashi Tharoor, Vikram Seth, Arundhati Roy med flera. ”Masala-diasporan”, den indiska litteraturen i ”exil”, får ett särskilt kapitel, där jag gläds åt Meera Syal men saknar Padma Hejmadi/Perera.

Ett eget kapitel får, förstås, även Salman Rushdie. Liksom till exempel A K Ramanujan, poet, översättare och essäist, den excentriske anglofilen Nirad C Chaudhuri och revolutionären och mystikern Aurobindo som grundade det utopiska samhället Auroville.

Begreppet ”indisk litteratur på engelska” definieras egentligen aldrig. Mehrotras regel tycks helt enkelt gå ut på att hellre fria än fälla. Därför inkluderas också klassiska ”gränsfall” som Ruth Prawer Jhabvala (född i Polen). För att inte tala om Rudyard Kipling, dock född i Indien. I sin analys av hans författarskap brännmärker Graham Greene-experten Maria Couto hans imperialism och rasism, samtidigt som hon lyfter fram hans skildringar av indisk kultur i exempelvis Kim. Också V S Naipaul finns med, behandlad på likartat sätt av Suvir Kaul, professor i Illinois.

Det finns, slår det mig under läsningen, förbluffande likheter mellan Kipling och Naipaul, dessa två till synes så olikartade författare i var sitt hörn av den vidsträckta, mångdimensionella och ofta motsägelsefulla litteratur som är både indisk och engelsk.


_ Tomas Löfström 2003


Arvind Krishna Mehrotra, ed, A History of Indian Literature in English. Hurst & Company, London, 2003.


Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström