Mahabharata

Mahabharata sammanställdes under en längre kontinuerlig skapandeprocess, från ca 500 till 300-200 f Kr på basis av äldre muntlig tradering. Enligt myten skapades eposet av skalden Vyasa.

Ursprungligen emanerande ur Kshatriya-kasten (krigarkasten) blev Mahabharata i sin slutgiltiga form kring 400 e Kr mer än en krönika över mytiska strider: ett dokument över brahminernas religiösa och moraliska världsbild, en lärobok i det brahminska tänkandets baskunskaper och sociala grunder. Mahabharata utgör i själva verket grundvalen för det hinduiska Indiens kultur, moral, filosofi. Här finns inslag som beskriver kastsystem och arvsrättigheter, föreskrifter av skilda slag, utläggningar av filosofi och myter. Andra inslag handlar om genealogi och geografi, teologi och metafysik. Här relateras en förvirrande mix av sagor, helgonlegender och kärlekshistorier.

Eposet är utgångspunkt för senare hinduisk diktning: purana (folkligt religiösa berättelser), epos och dramatik. Och det är fortfarande aktuellt. I likhet med Ramayana bearbetas dess stoff ständigt på nytt i modern indisk litteratur, i teater, filmer och eviga såpoperor på TV.

Eposet består av 107.000 32-staviga slokas (verspar) och andra versmått. Det är en kvantitet som motsvarar åtta gånger Iliaden/Odysséen.

Kompositionen är labyrintiskt vindlande - eller uppbyggd som kinesiska askar, den ena inuti den andra - med en ramberättelse som omsluter olika berättelseskikt med sidointriger, bihistorier och utvikningar från själva huvudhandlingen.

Huvudspåret handlar om hur en brödrakonflikt utvecklas till världskrig.

Krigsskildringen i Mahabharata kan jämföras med den samtida beskrivningen av trojanska kriget i Iliaden/Odysséen. Den har tolkats som mytisk återklang av historiska strider mellan arierna och de sydindiska folken. Man har också pekat på likheter med persisk mytologi. Och fornnordisk. T ex Bråvalla slag.

I Bonniers Allmänna Litteraturhistoria framhöll professor Stig Wikander så sent som 1966 att det i den fornnordiska mytologin fanns "slående paralleller till Mahabharatas huvudhandling, dels i själva bataljskildringen, dels - och det är egendomligare - i den släktkrönika genom tre generationer, som på båda hållen inleder berättelsen". Sannolikt finns någonstans i den disiga bakgrunden en gemensam "indoeuropeisk" basmyt.

Dock finns en avgörande skillnad: i både persisk och nordisk mytologi handlar det om kampen mellan ont och gott; i Indien finns ingen sådan enkel dualistisk uppfattning, där saknas endimensionella begrepp som ont eller gott, motsättningarna är mer omfattande, bredare och djupare...

Inledningsvis berättas om den vackra Shakuntala och hennes son Bharata, anfader till de stora Bharata-stammarna Kaurava/Kuru och Pandava. (Maha Bharata = Stora Bharata; Bharata=Indien.) Pandavas, kung Pandus fem söner, däribland Yudishthira, Bhima och Arjuna, har fråntagits sitt rike av Pandus bror, den blinde Dhritarashtra (gift med Gandhari), och hans hundra söner, de s k Kauravas (Kurus), däribland Duryodhana.

Pandavas tvingas bort och tar sin tillflykt till djungeln. Så småningom erhåller de ändå halva kungariket. Men Duryodhana surnar till och utmanar Yudishthira på tärning. Duryodhana spelar falskt (manipulerad tärning) och Yudishthira förlorar allt han och Pandavas-bröderna äger, bland annat deras gemensamma hustru Draupadi. Pandavas tvingas i tolvårig landsflykt.

När de återvänder vidtar förhandlingar som bryter samman. Till sist återstår bara öppet krig.

På Kurukshetras slagfält står bröder och fränder mot varandra med väldiga arméer från hela Nordindien bakom sig.

Det är här Bhagavadgita fogats in i historien (senare tillägg, från 200-talet e Kr). Den poetiska berättelsen handlar om Arjunas moraliska tvekan inför slakten och körsvennen Krishnas filosofiska undervisning om kärlekens och hängivenhetens väg till befrielse (bhakti-fromheten) och om plikten, underkastelsen och dödandets nödvändighet.

Pandava-krigaren Arjuna som motvilligt och fylld av tvivel på krigets mening går i strid mot sina släktingar på Kuru-sidan förmanas av Krishna, som är en inkarnation av guden Vishnu nedstigen till hans sida. Arjuna tar avstånd från dödandet: "Jag eftersträvar inte seger, o Krishna, inte makt och njutning. Vad är väl makten, vad njutningen, eller själva livet värt?" Men Krishna svarar att det är rätt att döda och formulerar i lyriska sånger Arjunas plikt att kämpa och döda med gott samvete.

Så drabbar härarna samman i ett avgörande slag om världsordningen. Den stora slutstriden varar arton dagar. Alla Kurus dör och nästan alla Pandavas. Yudishthira blir kung. Med stridens slut inträder den fjärde och svåraste tidsperioden i mänsklighetens historia, Kali Yuga.


Tomas Löfström 2003





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström