LIFTARE
Debutboken från 1971, Wahlström & Widstrands förlag. En kerouacinspirerad reseberättelse i romanförklädnad som bygger på ett antal liftarfärder i slutet av 60-talet i Europa och Nordafrika. Boken kom i pocketupplaga 1987, i en dubbelvolym tillsammans med Vägen till Kathmandu.
INNEHÅLL
VI MÖTER TOM PÅ VANDRARHEMMET I SETE i Sydfrankrike, där han umgås med liftare från Europa och USA. Han reser vidare till Arenys de Mar i Spanien, där han bor på Pension Ilse, ett litet pensionat ägt av en tysk kvinna. Här sammanstrålar åter en del av vännerna från Sète, liksom längre söderut utmed vägen genom Spanien och så så småningom i Marrakech i Marocko. Tom tar tåget till Fez tillsammans med Carolyn, och sedan färdas de genom Algeriet till Tunisien. Från Tunis tar de färjan till Sicilien. Utanför Neapel skiljs deras vägar och Tom liftar ensam norrut genom Italien, Österrike och Tyskland.
UTDRAG UR TEXTEN
"MARRAKECH 333" STOD DET PÅ VÄGSKYLTEN. Först med stora arabiska skrivtecken, vackra, mystiska, innehållsrika, okänt betydelsefulla. Sedan med små vanliga bokstäver. Blått på gulvitt. Solblekt. Avflagat. I skuggan av skylten sov en gammal man. Mitt emot mig stod en grupp kvinnor insvepta i sina vita sjalar. Väntade på någon buss. Liftade utan resultat under tiden.
Jag gick in till en liten by som låg en bit bort på slätten för att få något att dricka. Det var mitt på dan, och hettan var fruktansvärd. Gick in på byns bar som tycktes mig vidunderligt sval och skön, satt ner och drack min Coca Cola. Såg på väggtermometern där inne. Trettifem.
Sedan fick jag lift ända till Marrakech, rakt in i det brinnande Gehenna, ända in i hettans hjärta. Vinden genom de öppna fönstren var som eld, luftinsläppet vid golvet brände mina fötter. Det var en europe som körde. Körde så fort bilen kunde gå för att få skärselden genomgången. Vi flög fram på den spikraka smala asfaltvägen med 190 km/tim. Såg getter och människor kasta sig åt sidan, tvärbromsade inför envisa gamla män, som trodde att deras öde var skrivet i stjärnorna och deras dödsdag redan bestämd och inte kunde tänka sig att det skulle vara tid redan.
Jag tyckte vi körde fortare och fortare och fortare. Det blev bara hetare och hetare. Landskapet blev brunt, torrt, sandigt, dammigt. Byarna var små, och husen var små och platta med några enstaka kupoltak. Risiga gråbruna palmer. Torra avfallna palmblad på marken. Husen var av obränd, soltorkad lera, bruna, bruna som bröd. Människorna var magra, förtorkade, svartbruna, men gråaktiga i hyn.
Vi sköt rakt igenom detta landskap, och de små byarna blev allt rödare i allt det bruna. Marken blev rödare. Bergen på avstånd blev violetta när de kom fram ur solröken. Solen var inte längre ljus utan bara hetta som kom från alla håll på en gång.
-----
När vi rullade fram längs de svartasfalterade havsbreda boulevarderna genom det västerländska Marrakech var det redan nästan kväll, och hettan tycktes ha avtagit lite grann, och himlen var röd i väster. Mannen släppte av mig utanför vandrarhemmet och försvann i ett moln av rött damm, och jag gick in genom trädgårdsgrinden förbi gräsmattan, där det låg folk och sov i skuggan, och in genom porten till den lilla vita gården.
Längst in på gården stod ett långt bord med bänkar vid sidorna och tak över, och i skuggan vid bordet satt folk och åt, läste, rökte. Man vinkade till mig, ropade välkommen.
Jag satte mig ner vid bordet och fick ett bloss på en långskaftad pipa, och man berättade att alla människor rökte här nere. Inga problem. Boss, vandrarhemsföreståndaren, brukade komma och ta ett bloss då och då. Inga problem med polisen. Utom att en svensk kille hade åkt dit för några dar sedan. Polisen hade kommit till vandrarhemmet och hittat fem kilo i hans ryggsäck. De som killen hade köpt av hade tjallat...
- Hey that's Tom!
Jag vände mig om, och där stod Robert och Mike, och de kom fram och satte sig ner och berättade om resan och sa att de hade kommit dit dagen innan och att det var ett underbart ställe, och sedan såg jag någon komma ut från flickornas sovrum och gå över gården med stort svart burrigt hår, klädd i blåa utsvängda amerikanska jeans och vit fladdrande marockansk skjorta, gå över gården i den röda kvällssolen.
- Donna, ropade jag och sprang fram till henne.
CITAT UR RECENSIONER
TOMAS LÖFSTRÖM SKRIVER SÅ LEDIGT OCH OBESVÄRAT att vilken "driven" författare som helst kan avundas honom. Hans förmåga att visuellt och målande uppfånga sina miljöer sviker honom sällan. Inte heller hans smått filosofiska sätt att dra egna slutsatser av sina upplevelser. Någon gång blir han patetisk - men det är sällan. Hela boken andas en avslappnad medmänsklig värme av så självklara mått att man hajar till.
Birgitta Jansson, Uppsala Nya Tidning 1971-09-15
TROTS DEN SKYMMANDE HÅRVÄXTEN har Tomas Löfström sett mycket under sina liftarresor. Och han förmedlar sina synintryck på en varm och levande prosa, lika ömsint och trovärdig i teckningen av människor som i beskrivningen av färdvägar och landskap. Tro mig, man behöver inte vara liftare för att få stort utbyte av Tomas Löfströms "Liftare".
Edvard Ramström, Arbetaren 1972:3