Hari Kunzru: Imitatören


Anpassning och egenart
av Tomas Löfström

Återigen har en "indisk" författardebutant lanserats med pukor och trumpeter. Hari Kunzru är född 1969, bosatt i London, engelsman med indisk far och till vardags frilansande musikkritiker i Wallpaper. För sin roman Imitatören (The Impressionist) sägs han ha fått det största förskott som någonsin utbetalats för en debutroman. Något förvånande, måste jag säga.

Imitatören handlar om en ljushyad gosse som föds 1903 efter ett slumpartat möte i monsunen mellan en engelsk officer på villovägar och en indisk kvinna på väg till sitt bröllop. Pran Nath växer upp i en advokatfamilj i Agra men när hans bakgrund uppdagas kastas han ut ur huset. Han får en fristad på en av stadens bordeller och säljs sedan under namnet Rukshana till maharadjan av Fatehpur i vars palats han erbjuds åt en brittisk major med böjelse för unga pojkar och kiplingsk poesi.

Under en tigerjakt lyckas han fly och hamnar i Bombays slum där han adopteras av ett missionärspar samtidigt som han inlåter sig med traktens prostituerade. När missionen bränns ner av en uppretad mobb övertar Chandra, eller Vackre Bobby, som han numera kallas, en död engelsmans identitet och båtbiljett. Som Jonathan Bridgeman anländer han till London, skriver in sig vid universitetet i Oxford, förälskar sig i Astarte Chapel och medföljer motvilligt hennes far, professor i antropologi, på en expedition till Afrika.

Vad Kunzru gestaltar och problematiserar i denna drygt femhundrasidiga skröna - paketerad i en vacker volym formgiven av Nina Ulmaja - är frågan om individens personlighet och kulturella anpassning. Den kameleontiske Pran Nath är en person med glidande identitet. Hans förmåga att härmas blir hans biljett till framgång. Men imiterandet innebär samtidigt en personlighetsförvandling. Processen når sin paradoxala klimax när Astarte avvisar Bridgemans frieri med motiveringen att han är alltför engelsk.

Temat - anpassning och egenart - tas upp också i olika bihistorier: missionärshustrun Elspeth antar via teosofin en alltmer indisk skepnad; det primitiva fotsefolket i Afrika tvingas välkomna den moderna världen och därmed sin egen undergång.

Man kan också se delar av romanen som en litterär "imitation", eller pastisch. I historien om Afrika-expeditionen finns klara hänsyftningar till Conrads Mörkrets hjärta, och Pran Naths äventyrliga bildningsresa påminner ibland om Willie Somerset Chandrans i Naipauls Ett halvt liv. Både Conrad och Naipaul diskuterar ju för övrigt frågan om kultur och identitet.

Det är ett tema som är relevant i dagens postkoloniala, globala världssamhälle med dess mobilitet, kulturmöten och invandrarkonflikter. Men det har också en större, mänsklig allmängiltighet: Vem är jag? Var går gränsen för personligheten? Vad i vårt beteende är äkta, vad är förställning?

Kunzrus vindlande berättelse är, som antytts ovan, fylld av ironi, satir och underhållande berättarekvilibristik. Och kanske ska man inte ta den röda tråden alltför allvarligt. Ibland känns tematiken rentav lite påklistrad och ansträngt efterhandskonstruerad, i synnerhet om man låter sig vägledas av den svenska boktiteln; originaltiteln har en vidare innebörd.

Vad författaren velat är nog främst att berätta en bra historia, en sådan som i likhet med Indiens gamla epos aldrig tar slut och består av en massa löst hopfogade bitar. Och det har han lyckats bra med, lite i Rushdies och andra magiska realisters efterföljd. Möjligen med förbehållet att de olika delarna i utvecklings- eller pikareskromanen skiftar i form och stil vilket gör helheten ojämn. Deras enda gemensamma nämnare är egentligen huvudpersonen, men eftersom han hela tiden framträder som en ny person blir kontinuiteten betydelselös: det ena leder inte till det andra. Romanen kunde nästan lika gärna ha varit en novellsamling.

Erik Anderssons översättning flyter bra men saknar inte slarvfel. Det han med en förbryllande svenskspråkig nyskapelse kallar "dakvilla" är sålunda inget annat än en Dak Bungalow, ett (oöversättligt?) övernattningsställe för kringresande ämbetsmän.


Tomas Löfström


Hari Kunzru. Imitatören. Sv övers Erik Andersson. Albert Bonniers Förlag, 2002.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström