Indisk litteratur 1997


Midnattsbarnens litterära chutney
av Tomas Löfström

"När klockan slår tolv i natt, medan världen sover, kommer Indien att vakna till liv och frihet."

Femtio år har gått sedan Jawaharlal Nehrus berömda tal i Delhi den 14 augusti 1947. Femtio år sedan det där ödesmättade tolvslaget natten till den 15 augusti då Indien blev självständigt och "klockornas visare möttes som händerna i en respektfull orientalisk hälsning", som Salman Rushdie formulerade det i "Midnattsbarnen".

Innan "Midnattsbarnen" kom ut 1981 kände omvärlden i stort sett bara till två indiska författare: den bengaliske nationalpoeten Rabindranath Tagore som fick nobelpriset 1913 och R K Narayan som i en rad romaner från 30-talet och framåt träget berättat om medelklasslivet i den fiktiva småstaden Malgudi.

Idag, sexton år senare, finns en ny, spännande indisk-engelsk litteratur som med utgångspunkt i den postkoloniala samväldesperiferin utmanar och befruktar den gamla engelskspråkiga litteraturens europeiska centrum med något av samma överraskningseffekt som när Gibril Farishta och Saladin Chamcha i Rushdies "Satansverserna" störtar mot England som absurda mänskliga bomber, den ene iklädd plommonstop:

"Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen. En meteor eller en blixt eller Guds hämnd. Ur tomma intet, gosse. Dharrraaammm! Pladask, na? Vilken entré, yaar. Jäklar: splasch."

Med "Satansverserna" blev Rushdie världsberömd, inte bara för sitt sätt att skildra Indien och invandrarmiljöerna i England, historien, religionen, samhället, kärleken, som en fantastisk saga fylld av uppsluppen humor och politisk satir där drömmarna är lika konkreta som den bistra verkligheten, utan också, som alla vet, för den "hädiska" skildring av Mahund, det vill säga Muhammed, som fick stora delar av den muslimska världen att sätta téet i halsen och ayatollah Khomeini att utfärda fatwan som gjorde Rushdie fredlös. Vilket inte hindrat honom från att fortsätta skriva; för ett par år sedan kom sålunda "Morens sista suck", en familjekrönika från Bombay där 1400-tal blandas med nutid och maffioso-politikern Bal Thackeray hängs ut till allmänt varnagel under namnet Raman Fielding.

I Rushdies spår har en rad nya författarskap uppstått. Författarna är nästan alla yngre medelklass-akademiker - från Midnattsbarnens generation, så att säga, eller senare - som fått sin utbildning i England eller Amerika, där en del av dem också bosatt sig. Till sitt förfogande har de ett rikt, tidigare sällan utnyttjat stoff, hela den gamla indiska historien med dess inslag av myter och filosofi, därtill kolonialtiden och kampen för självständighet, delningen, folkomflyttningarna och striderna mellan muslimer och hinduer 1947, Nehru-Gandhi-dynastin och undantagstillståndet på 70-talet, hindu-fundamentalismen och motsättningarna i nuet. Berättandet tar ofta formen av släktkrönikor, men varje skildring av ett enskilt familjeöde blir i Indien också en samhällsskildring. Ofta finns skarp samhällskritik, politisk ironi och satir. Därtill humor, episk berättarglädje och djärvhet i bildspråk och logisk konsekvens, detta som i synnerhet vad gäller pionjären Rushdie fått etiketten absurd eller magisk realism.

Det var på 30-talet som den indiska romanen föddes, med engelskspråkiga författare som Mulk Raj Anand och Raja Rao som socialrealistiska förgrundsfigurer. De och andra, däribland Narayan, Bhabani Bhattacharya och Hamayun Kabir, översattes för övrigt till svenska redan på 50-talet, introducerade av Artur Lundkvist i Folket i Bilds berömliga bokserie. Också Kamala Markandaya, en annan av de äldre, radikala föregångarna, översattes tidigt till svenska.

Genombrottet för den nya indisk-engelska litteraturen var explosivt och massivt. Ungefär samtidigt som Indien började reformera den gamla planekonomin, samma år som "Satansverserna" kom ut, det vill säga 1988, debuterade samtidigt I Allan Sealy med den brett upplagda sjugenerationerskrönikan "Trotternama", Upamanyu Chatterjee med den självbiografiska "English, August", Shashi Tharoor med "The Great Indian Novel" och Rohinton Mistry med "En sådan lång resa". Två år senare kom Firdaus Kangas "Trying to Grow". Och 1991 gav Amit Chaudhuri ut "A Strange and Sublime Address", en novellsamling som på finstämd prosa skildrar barndomsmiljöer i Calcutta. Så gott som alla har senare kommit med nya böcker. Till de intressantaste hör Rohinton Mistry, vars nya roman "A Fine Balance" är en brett upplagd, realistisk berättelse från det postkoloniala Indien.

En spännande berättare är också Amitav Ghosh, som debuterade två år före de andra med "Förnuftets krets", senare följd av "The Shadow Lines" och häromåret "The Calcutta Chromosome", en thrillerartad skröna som bland annat handlar om upptäckten av malariaviruset på 1890-talet. Vikram Chandra - aktuell med novellsamlingen "Love and Longing in Bombay" - lät i romanen "Red Earth and Pouring Rain" från 1995 en poet reinkarnerad i en apas kropp berätta den indiska nutidshistorien som en sorts tusen-och-en-natt-följetong. Vikram Seth är väl den av de yngre som fått störst uppmärksamhet utanför Indien. Hans detaljrika megaroman "En lämplig ung man" centreras kring den giftasvuxna, modernt självständiga 50-talstjejen Lata. Mukul Kesavan, löftesrik debutant 1995, berättar i "Looking Through Glass" om en fotograf på väg att bränna sin farmors aska i Benares som tittar för djupt i sitt zoom-objektiv, faller från en järnvägsbro tillbaka till 1942 och får uppleva kampen för självständighet med facit i hand.

Kvinnorna har kommit i skymundan trots äldre pionjärer som Kamala Das, Shashi Deshpande och Anita Desai, vilket kan bero på att deras romaner är mindre publikfriande, mer jordnära. Gita Mehta, som gav ut sin berömda hippie-roman "Karma Cola" redan 1979, har dock bland annat skildrat mötet mellan maharadjakulturen och den brittiska kolonialismen i romanen "Raj", som finns på svenska liksom den senare "Narmadas sång". Sunetra Guptas "Memories of Rain", som utspelar sig i engelsk miljö, är en närmast meditativ berättelse; "Moonlight Into Marzipan" från 1995 är en magisk kärlekssaga. Padma Hejmadis novellsamling "Birthday, Deathday" rymmer underfundiga skildringar av indisk medelklass med europeiska utblickar.

Två av de intressantaste debutanterna på senare år är också kvinnor. Meera Syals "Anita and Me", som kom i fjor, är en roman om en tioårig flickas uppväxt i en punjabi-familj omgiven av engelsk arbetarklass i småstaden Tollington på 60-talet. Arundhati Roy kom i våras med den internationellt uppmärksammade romanen "The God of Small Things" i vilken hon vackert, kraftfullt, med en alldeles egen stämma, skildrar ett tragiskt familjeöde i Kerala.

Innebär den nya indisk-engelska litteraturen en sorts litterär mutation, ett dramatiskt skutt i utvecklingen? Eller är det bara så att vi inte ser en kontinuitet som faktiskt finns, eftersom det mesta som skrivs i Indien inte skrivs på engelska och bara bråkdelar översätts? Den indisk-engelska litterära trenden är hur som helst bara toppen av ett isberg, eller, för att ta en bättre liknelse, de sjudande, kryddoftande bubblorna som får kastrullens lock att lyfta sig när curry-grytan kokar över. För Indien är ett land med många språk och en rik, närmast oöverskådlig litteratur. Rushdie har följaktligen, föga förvånande, fått utstå en hel del kritik för att han i inledningen till den nyutkomna antologin "The Vintage Book of Indian Writing 1947-1997", hävdar att det som de senaste femtio åren skrivits av indiska författare på engelska är "starkare och mer betydelsefullt" än det som skrivits på Indiens andra språk. Antologin innehåller också bara en enda icke-engelskspråkig författare.

Indien befinner sig för närvarande i en brytningstid där språk och religioner, kaster och klasser ställs mot varandra, där gamla sociala värderingar ifrågasätts och nya ekonomiska vägar anträds. Den nya litteraturen - inte minst den engelskspråkiga - speglar detta skeende, samtidigt som den är en del av det, ett ofrånkomligt element i förändringsprocessen, i den nya nationella självkänslan, i den sammansatta identiteten. Det är detta Rushdie syftar på när han talar om de nya "chutney-generationerna", litterära och andra, i dagens Indien. (Chutney är en kryddstark blandning av frukt, grönsaker och diverse andra ingredienser.) Det finns, säger han i en färsk intervju i India Today, en massa "oäkta" inslag i det moderna Indien.

"Att vara indier betyder inte att man är fri från dessa yttre, icke-indiska influenser. För mig har föreställningen om hybridisering, om sammansmältning, om saker och ting som mixas ihop, varit mycket väsentlig. De nya generationerna är otvivelaktigt en sorts chutney-generationer. Samtidigt är denna speciella chutney något man inte finner någon annanstans än i Indien."


Tomas Löfström 1997





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström