Översikt: indisk 80-talslitteratur


I skuggan av Rushdie: genombrott för indisk litteratur
av Tomas Löfström

Under det gångna decenniet har den indiska (engelskspråkiga) bokmarknaden vidgats i takt med medelklassens tillväxt. Indiska massmedia ägnar litteraturen allt större utrymme. Böcker blir ekonomiskt intressanta, bokrecensioner blir nyheter, författare blir kändisar. En måttstock så god som någon på Indiens nya litterära betydelse är Penguin Books etablering i landet 1987.

Efter Salman Rushdies genombrott med Midnattsbarnen har indisk litteratur också uppmärksammats internationellt som aldrig förr. De utländska storförlagens talangjägare genomkorsar nu subkontinenten på jakt efter lovande påläggskalvar, och allt fler engelskspråkiga indiska författare översätts till andra europeiska språk.

Kritikern Tarun J Tejpal svävar inte på målet när han i tidskriften India Todays första nummer i år (1990) betecknar 80-talet som "det mest spännande decenniet någonsin vad gäller indisk litteratur på engelska".

Fast med indisk litteratur menar han då inte bara de böcker som skrivs i Indien av indiska författare. Med typisk indisk generositet vidgar han begreppet och låter det omfatta det litterära skapandet inom en betydligt vidare indisk kultursfär.

Denna kultursfär inkluderar sålunda exempelvis den Trinidad-födde V S Naipaul, vars självbiografiska 80-talsroman Ankomstens gåta till stor del handlar om hans hembygd i engelska Wiltshire. Den inkluderar också Anita Desai med sin blandade, halveuropeiska bakgrund. Hon har hunnit med tre romaner under 80-talet, bl a Baumgartner´s Bombay.

Självskrivna bland de "riktiga" indierna är beprövade inhemska giganter som R K Narayan, som envist fortsätter sin följetong om livet i Malgudi, eller den drygt 90-årige N C Chaudhuri, som 1987 gav ut en mäktig självbiografisk skildring av Indien 1921-52, Thy Hand, Great Anarch!

Men bakom veteranerna har under 80-talet en yngre författargeneration börjat framträda med namn som Shashi Tharoor (The Great Indian Novel) och Upamanyu Chatterjee (English August). Eller, för att också nämna en kvinna, novellisten Bharati Mukherjee (The Middleman).

Paradnumret är dock, självklart, Salman Rushdie, sedan länge verksam i engelsk exil. Det var han som inledde 80-talet med Midnattsbarnen och det var han som avslutade det med Satansverserna, den mest uppmärksammade boken alla kategorier under det gångna decenniet.

Tejpal ägnar inte Satansverserna någon utförligare kommentar. Däremot ser han Midnattsbarnen som ett banbrytande verk: den första bok (möjligen med undantag för G V Desanis All About H Haterr från 1948) där en indisk författare lyckas bryta sig loss från de koloniala litterära bojorna och skapa ett eget formspråk, ett (mytiskt-realistiskt) berättande som på en gång är sant indiskt och tillgängligt för en västerländsk publik.

Rushdie är, skriver Tejpal, föregångare också vad gäller en ny rent språklig indisk-engelsk självmedvetenheten, tydlig i alltfler litterära texter där "indianismerna" inte längre sätts i kursiv eller inom citatitonstecken eller förklaras i ordlistor.

Amitav Gosh (The Circle of Reason och The Shadow Lines) hör, liksom Tharoor och Chatterjee, till de mer lovande yngre författarna som tagit intryck av Rushdie. En annan är Allan Sealy som i sin roman The Trotter-Nama skildrar trehundra år av anglo-indiskt liv med lekfull berättarkraft, lysande språk och Proust-lik detaljeringsgrad.

Den i skuggan av Rushdie internationellt mest bekante indiske författaren i den yngre generationen är nog annars Vikram Seth, som slog igenom vid mitten av 80-talet med en reseskildring från Kina, From Heaven Lake, och ett par år senare förbluffade kritiken med The Golden Gate, en allmänt lovordad roman helt och hållet på vers.

Möjligen är det dock betecknande att Seth bor i USA och att hans roman utspelar sig i San Francisco och har få om ens några beröringspunkter med Indien. Det är knappast en tillfällighet att de indiska författare som når västerländsk ryktbarhet i så stor utsträckning är europeiskt orienterade och lever i "exil" i Europa (eller USA). Snarare beror det på vår etnocentriska närsynthet. De författare som "bara" kommer ut på indiska förlag har, trots att de skriver på ett europeiskt språk och i en europeisk litterär tradition, oavsett kritiken och försäljningen i hemlandet begränsade möjligheter att nå europeiska läsare.

Kanske kommer det att bli annorlunda på 90-talet. Jag har en känsla av att det nya decenniet i ännu högre grad än 80-talet kommer att innebära ett genombrott på bred front för en indisk litteratur som utan att ge avkall på sin inhemska kulturförankring talar till världen på ett nytt, självmedvetet och kraftfullt sätt.

En sak kan man hur som helst vara säker på. Indien kommer att spela en allt viktigare roll, politiskt, ekonomiskt, i den föränderliga värld som är vår. Inte minst därför är det viktigt att vi lär känna dess författare.


© Tomas Löfström 1990





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström