Indisk kvinnolitteratur


Familjeförtryck och masalasåpor
av Tomas Löfström

Att det i skuggan av Rushdie & Co finns en rad betydelsefulla kvinnliga författarskap i den indisk-engelska litteraturen torde knappast ha undgått någon, också om egentligen förbluffande lite översatts till svenska. Av Anita Desai, den indisk-engelska litteraturens grand old lady, finns dock det mesta på svenska, fast ännu inte den färska romanen "Fasting, Feasting", ett familjedrama i traditionell medelklassmiljö i Calcutta (och USA).

I berättelsens centrum står storasyster Uma, klumpig, närsynt, dålig i skolan. En smula efterbliven, i dubbel bemärkelse, blir hon kvar på verandan med sina tjocka glasögon, sin epilepsi och sin oskuld, en hemmadotter kuvad av MamaPapa, den sammanväxta, dominanta föräldrahydran, medan systern Aruna, attraktiv och utåtriktad, gifts bort i Bombays moderna överklass och lillebror Arun, den efterlängtade sonen, förbereds för sin akademiska karriär.

I bokens andra del förflyttas vi abrupt till USA dit Arun viljelöst låtit sig sändas. Skildringen ändrar karaktär, också stilistiskt, och blir en karikatyr av amerikanskt förortsliv med konsumism och bulemi, barbecues och bloddrypande stekar, allt betraktat ur den ensamme förloraren (och vegetarianen) Aruns dystra perspektiv.

Det är en uppgiven skildring, som dessutom saknar ett ordentligt slut. För en gångs skull tycker jag inte riktigt att Anita Desai lyckats knyta samman helheten. Det blir två, eller snarare en och en halv, oavslutade romaner.

Familjeförtryck, uppbrottsförsök och exil i USA är teman som förekommer hos många författare, inte bara kvinnor, i dagens indisk-engelska litteratur, till exempel Chitra Bannerjee Divakaruni, som imponerat i synnerhet USA-kritiken med novellsamlingen "Arranged Marriage", debutboken från 1995, och romanen "The Mistress of Spices".

I sin nya roman "Sister of my Heart" - som påminner en hel del om Anita Desais "Fasting, Feasting", fast Divakarunis realism är åskådligare, mindre psykologisk och ibland en smula melodramatisk - berättar hon om två kusiners uppväxt i en Calcutta-familj.

Den självsäkra Anju blir bortgift med en dataforskare i Kalifornien, medan Sudha, drömmaren och sagoberättaren, får nöja sig med en järnvägsingenjör på den bengaliska landsbygden. När fosterdiagnosen visar att barnet Sudha väntar är en flicka söker svärmodern tvinga henne till abort. Sudha flyr tillbaka till barndomshemmet, föder sin dotter där och fortsätter sedan till Los Angeles och Anju, vars son dött vid födseln. Tillsammans återknyter de två den syskonrelation som gått förlorad.

En helt annan attityd, ett annat samhällsperspektiv och ett annat sätt att berätta representeras av Meera Syal, indisk-engelsk skådespelerska och mediapersonlighet som blivit något av en galjonsfigur för Storbritanniens unga asiatiska invandrargeneration.

Som manusförfattare till TV-serier som den i sommar Sverige-aktuella "Curry Nam-nam" har hon skildrat mötet mellan indiskt och brittiskt med ömsint och burlesk satir. I sin första roman, "Anita and Me", 1996, berättade hon med stoff från sin egen barndom på 60-talet om den nioåriga Meena som till sina föräldrars fasa börjar umgås med Anita, en vit grannflicka som lär henne säga fula ord, använda smink och lyssna på Rolling Stones.

Meera Syals nya roman, "Life Isn't All Ha Ha Hee Hee", handlar, skulle man kunna säga, om Meena som vuxen. Det är en historia om vänskap och svek i den brittiska brownie-kulturen där huvudrollerna gestaltas av tre indiskor som inte är mer indiska än att de får tillgripa Madhur Jaffreys "Flavours of India" när de ska laga mat.

Chila blir bortgift med Londons södra förorters mest eftertraktade ungkarl, fastighetsmäklaren Deepak. Sunita, en gång juridikstuderande vänsteraktivist, blir deltidsjobbande socialarbetare och mor till två barn. TV-producenten Tania är kanske den som mest liknar Meena i "Anita and Me".

Det är Tania som håller samman gruppen, men det är också hon som krossar gemenskapen. Hon utnyttjar sina väninnor i en närgången dokumentärfilm med äktenskaplig turbulens och allmän livskris som följd. Bitvis är det tragiskt, men mestadels är romanen en talangfull masalasåpa laddad med uppsluppna punjabikryddade dialoger och samhällskritisk humor.

Desai och Divakaruni men inte Syal finns med i "Böjliga som gräset", Ulla Siljeholms översikt över ett tjugotal mestadels engelskskrivande kvinnoförfattare från Indien (och några från Pakistan och Bangladesh), ett välkommet tillskott till den blygsamma svenska litteraturen i detta ämne.

Till dem som ägnas särskild närläsning hör "klassiker" som Kamala Markandaya, Ruth Prawer Jabhvala och Anita Desai, 80- och 90-talsförfattare som Sunetra Gupta, Bapsi Sidhwa och Bharati Mukherjee, Bombays erotiska banérförare Shobha Dé och förra milleniets sista stora stjärnskott Arundhati Roy.

Det långa inledningsavsnittet, med rubriken Sadhus och maharadjor, handlar till stor del om Ruth Prawer Jabhvala och hennes roman "Heat and Dust". Ett annat ämne som får stort utrymme är emigrationen och diasporan. Här intresserar sig Ulla Siljeholm särskilt för Bharati Mukherjees roman "Jasmine" från 1990. Andra exilromaner som tas upp är Bapsi Sidhwas "An American Brat", 1993, och Anita Desais "Bye-Bye Blackbird", 1981.

I stället för att diskutera varje författarskap för sig har Siljeholm valt att strukturera framställningen tematiskt. För den som är mer intresserad av en enskild författare än av hur hon/han förhåller sig till skapandets villkor, äktenskapet, delningen eller exilen blir läsupplevelsen frustrerande, i synnerhet som boken saknar författarregister.

Det är tyvärr inte dess enda brist; redigeringen är undermålig och texten är full av slarvfel. ändå är Siljeholms översikt, inte minst på grund av de utförliga innehållsreferaten, en värdefull bredvidläsningsbok för alla som intresserar sig för indisk litteratur, med eller utan kvinnliga förtecken.


Tomas Löfström 2000


Anita Desai. Fasting, Feasting. Chatto & Windus, 1999.
Chitra Banerjee Divakaruni. Sister of my Heart. Doubleday/Black Swan, 1999.
Meera Syal. Life Isn't All Ha Ha Hee Hee. Doubleday, 1999
Ulla Siljeholm. Böjliga som gräset. Kvinnoförfattare från Sydasien berättar. Zagros Media, 1999.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström