FRÅN MAHABHARATA TILL ARUNDHATI ROY




ÄLDRE INDISK LITTERATUR: MAHABHARATA, RAMAYANA, KALIDASA
(EN KOMPRIMERAD SAMMANFATTNING)

Mahabharata och Ramayana diktades ca 3-200 f Kr av mytiska skalder, Vyasa resp Valmiki, muntlig tradering dessförinnan kanske tillbaka till 1300 f Kr. M = 100.000 32-staviga slokas (verspar) och andra versmått. R = 24.000 slokas, 7 böcker. M utgpunkt för senare hinduisk diktning: purana (folkligt rel berättelser), epos och drama.

Mahabharata. Fiktiva ramar inuti varandra som kinesiska askar med sidoberättelser och utvikningar från själva huvudhandlingen som är slaget på Kurukshetras slagfält mellan Pandavas (5 bröder gm samma kvinna) och Kauravas (100 bröder, deras kusiner), och i denna skildring ryms Bhagavadgita (senare tillägg, 200-t e Kr, bhakti-fromhet), dvs prins Arjuna på stridsvagn undervisad av körsvennen som i sj v är Krishna (ink av Vishnu). Med stridens slut inträder den fjärde och svåraste tidsperioden i msklh historia, Kali Yuga.
Kompositionen är labyrintiskt vindlande med en ramberättelse som omsluter olika berättelseskikt med handlingar inuti varandra och oräkneliga sidointriger och bihistorier. Huvudspåret handlar om hur en brödrakonflikt utvecklas till världskrig.
Pandavas, Kung Pandus fem söner, däribland Yudishthira, Bhima och Arjuna, har fråntagits sitt rike av Pandus bror, den blinde Dhritarashtra, och hans hundra söner, de s k Kauravas. Pandavas jagas bort och tar sin tillflykt till djungeln. Så småningom erhåller de ändå halva kungariket. Men Duryodhana, en av Dhritarashtras söner, surnar till och utmanar Yudishthira på tärning. Duryodhana spelar falskt och Yudishthira spelar bort allt han och bröderna äger, bl a deras gemensamma hustru Draupadi, och de tvingas i tolv års landsflykt. När de återvänder vidtar förhandlingar som bryter samman. Till sit återstår bara öppet krig.
På Kurukshetras slagfält står bröder och fränder mot varandra med väldiga arméer bakom sig. (Det är här Bhagavadgita fogats in i historien: berättelsen om Arjunas tvekan inför slakten och körsvennen Krishnas undervisning om kärlekens och hängivenhetens väg till befrielse.) Så drabbar härarna samman i ett avgörande slag om världsordningen. Duryodhana dödas, Yudishthira blir kung. Den fjärde och svåraste tidsåldern i mänsklighetens historia börjar.

Ramayana. Tronföljaren Rama förvisas av elak styvmor från palatset och tar sin tillflykt till skogarna. Hans hustri Sita som följer efter honom rövas bort av demonkungen Ravana. Med den gode apkungen Hanumans hjälp och hela armén av apor från befriar Rama och hans män Sita. Därefter misstänker han att Sita varit otrogen men efter diverse ingrepp av gudarna ordnar sig också det.

Kalidasa. Det första stora författarnamnet i den indiska litteraturhistorien. Lever på 400-talet e Kr, under Gupta-dynastin. Poesi och sånger och dramer som har en ny sorts stilistisk skärpa. Det är ett mycket formellt språk med stilisering och bilder, samtidigt skildringar av landskap och natur och av känslor mellan människor i hans egen samtid. Av Kalidasas dramatiska texter är den mest kända Shakuntala, översatt till engelska redan 1789 och till svenska 1821. Men den mest älskade av Kalidasas texter är nog hans poetiska diktsvit Meghaduta (Molnbudet) som handlar om hur himlens moln får bära kärleksbudskap mellan älskande.


INDISK LITTERATUR UNDER 1900-TALETS FÖRSTA HÄLFT

Rabindranath Tagore(1861-1941) var en mångsysslare som målade, komponerade musik, gjorde danskoreografier och skrev romaner, noveller, dramer och dikter på bengaliska och engelska. Nobelpris 1913 "på grund af hans dikters djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet, som på ett lysande sätt införlifvat hans skaldskap i dess egen engelska dräkt äfven med den västerländska vitterheten". Ett flertal verk översatta till svenska, bl a Gitanjali.

Premchand (1880-1936) skrev på urdu och hindi, arbetade som lärare fram till 1921, en antibrittisk agitator som skildrade sitt land och folk i en rad lysande romaner och noveller. Den moderna hindiromanens fader fr o m Sevasadan 1918. Främst hans sista roman, Godan 1936, en realistisk kollektivroman som utspelar sig i lantarbetarmiljö: småbrukaren Hori och hans familj, inte minst kon som symbol för den indiska landsbygden eller Indien ö h (titeln betyder "att ge en ko i gåva").

Muhammed Iqbal (1876-1938) skrev på urdu, persiska och engelska och har efter delningen blivit Pakistans nationalskald.

Bankim Chandra Chatterjee (1838-94) skrev den första indiska romanen på engelska, Rajmohan's Wife, 1864, men övergick sedan till att skriva Walter Scott-influerade romaner på bengali.

Sarojini Naidu (1879-1949), Indiens första stora kvinnliga poet, var utpräglad nationalist men skrev på engelska i engelsk romantisk tradition.

Saadat Hasan Manto (1912-1955) skrev samhällskritiskt och realistiskt på urdu och punjabi, noveller, essäer, dramer. Efter 1947 bosatt i Lahore.

Det märkliga är att vi p g av Artur Lundkvist och Folket i Bilds förlag har åtminstone sex av de främsta engelskskrivande indiska författarna från tiden strax före och kring självständigheten i svensk översättning, samtliga utgivna 1953, ett helt enastående projekt.
Mulk Raj Anand (Peshawar): Kuli (1936).
Raja Rao: Kanthapura - indisk by (1938, bilden t h).
Bhabani Bhattacharya: Hunger och längtan.
R K Narayan (Madras): Läraren och hans hustru.
Hamayun Kabir och Manik Bannerjee: Människor vid floden, Roddare på Padma.

Och på annat förlag kom något senare K Markandaya, tre volymer 1956-62: Ris och regn (1954) om fattig lantbrukarhustru som kämpar för sin familjs överlevnad, Vrede på djupet (1956) och Sarojini min älskade (1960).

R K Narayan, född 1907 i Madras, är ett indiskt litterärt fenomen, verksam ännu i nittioårsåldern och med en lång rad romaner bakom sig som alla utspelar sig i den lilla fiktiva sydindiska småstaden Malgudi med vissa drag av Mysore där N också bott. Han hade från början svårt att bli accepterad av något förlag men fick kontakt med Graham Greene i London som fascinerades av hans manus - jämförde med Tjechov - och hjälpte honom.

Debut 1936 med romanen Swami and Friends, men det stora internationella genombrottet skedde med Läraren och hans hustru 1946. Senare bl a Guiden 1958, Skyltmålaren, Waiting for the Mahatma plus novellsamlingar och självbiografi. Totalt 14 Malgudi-böcker.
De skildrar en halvsovande indisk stad med alla dess typiska miljöer och mänskliga figurer, både udda original och representativa personligheter, ofta med ngn lägre tjänsteman-medelklass-typ i centrum, vars liv plötsligt påverkas på ngt olyckligt vis av influenser utifrån, modernismens inträde i den sovande idyllen. Moraliska motsättningar, ett samhälle i omvandling, men en ganska lättsam gestaltning av detta, en sorts idylliserande, komisk skildring - hans bror R K Laxman är en av Indiens främsta karikatyrtecknare - som ändå ställer viktiga frågor, tar ställning och ger en intagande, charmerande, livfull och ganska realistisk om än lite ytlig bild; Narayans Malgudi har egentligen förändrats föga under det dryga halvsekel han hållit på att beskriva det, det har nog i varje fall förändrats mindre än verklighetens Indien.

Till den äldre generationen hör bland andra också Kamala Das som skriver poesi på malayalam och noveller på engelska.

Och, förstås, Kushwant Singh som skrev en av de stora romanerna om delningen av Indien 1947, Train to Pakistan.

Numera skriver han mest kulturella skvallerspalter och brukar på grund av sitt intresse för sex buntas ihop med den avsevärt yngre (om än numera medelålders) Shobha De, den indiska litteraturparnassens svar på Jackie Collins med "vågade" romaner som Starry Nights, 1992.



DEN NYA INDISKA LITTERATUREN (PÅ ENGELSKA)

Salman Rushdies roman Satansverserna som kom ut 1988 blev världsberömd för sitt djärva sätt att skildra världen - nuets Indien, invandrarmiljöerna i England, historien, religionen, samhället, kärleken - som en fantastisk saga, fylld av uppsluppen humor och politisk satir, där drömmarna är lika konkreta som den bistra verkligheten. Världsberömd - eller beryktad - blev den också för den "hädiska" skildring av Mahund, det vill säga Muhammed, som fick stora delar av den muslimska världen att sätta téet i halsen och ayatollah Khomeini att uttala den dödsdoms-fatwa som gjorde Rushdie internationellt fredlös.

Rushdie, som redan 1981 utgav den "magisk-realistiska" romanen Midnattsbarnen, om den generation som föddes samtidigt med det självständiga Indien 15 augusti 1947, är inte den ende som upphäver tidens och rummets och de fysikaliska lagarnas begränsningar i den moderna indiska litteraturen, denna "bastardlitteratur" som med sin utgångspunkt i den postkoloniala samväldesperiferin utmanar och befruktar den engelskspråkiga litteraturens traditionella epicentrum.

I Mukul Kesavans Looking Through Glass från 1995 möter vi till exempel en fotograf som är på väg till Benares för att strö sin mormors aska i floden men när han försöker ta en bild med teleobjektiv från en järnvägsbro över Ganges tappar han fotfästet, faller handlöst tillbaka genom tiden till 1942 och får uppleva kampen för självständighet så att säga med facit i hand.
Och Vikram Chandra låter i Red Earth and Pouring Rain, som kom ett år tidigare, sin hjälte Abhay skjuta en apa som stjäl hans jeans, men apan visar sig vara en reinkarnation av den av gudarna K-märkte poeten Sanjay och tillåts därför överleva, på villkor att han berättar historier som inte får åhörarna att tröttna, vilket han gör genom att på Abhays skrivmaskin hamra fram den indiska nutidshistorien som en sorts tusen-och-en-natt-följetong.

Det stora, explosiva genombrottet för den nya indisk-engelska litteraturen skedde 1988. Detta år, dvs samma år som Satansverserna kom ut, debuterade av en ren slump flera sedermera framgångsrika unga indiska författare, till exempel I Allan Sealy med den brett upplagda sjugenerationerskrönikan Trotternama, Upamanyu Chatterjee med den självbiografiska romanen English, August (bilden) och Shashi Tharoor med The Great Indian Novel, en parafras på Mahabharata där indiska politiker uppträder som nationaleposets gudar och hjältar: Nehru är kung Dhritarashtra, Indira är prinsessan Priya Duryudhani. En bifigur av viss betydelse är D. Mokrasi (obs ordleken!). Till debutanterna 1988 hörde också Rohinton Mistry. Med romanen En sådan lång resa, som handlar om banktjänstemannen Gustad Nobles eskapader i Bombay under Indiras undantagstillstånd på 70-talet, och kanske än mer den senare A Fine Balance, där perspektivet vidgas i en brett upplagd "social-realistisk" beskrivning, framstår Mistry som en av de viktigaste indisk-engelska författarna; jag ska återkomma till honom.

Samma år, fortfarande 1988, slog den kvinnliga författaren Shashi Deshpande igenom med sin roman That Long Silence, och den tysk-indiska författarinnan Anita Desai (som finns översatt till svenska med flera romaner) utgav Baumgartner's Bombay. Två år senare kom Firdaus Kangas Trying to Grow, en självbiografisk berättelse från Bombay med säregna förtecken: Kanga är dvärg, rullstolsbunden och homosexuell. Och 1991 debuterade Amit Chaudhuri med novellsamlingen A Strange and Sublime Address, som - liksom uppföljaren, romanen Afternoon Raag, och den nya Freedom Song (1997) - på finstämd prosa skildrar barndomsmiljöer i Calcutta.

Alltså ett tiotal böcker av världsklass och lika många stora författarskap på ett par tre år! Och då har jag inte nämnt Gita Mehta, som gav ut sin underhållande roman om hippies i Indien, Karma Cola, redan 1979 och sedan bland annat skrivit om mötet mellan maharadjakulturen och den brittiska kolonialismen i romanen Raj och om livsöden längs floden Narmada i Narmadas sång.

Eller Amitav Ghosh som slog igenom 1986 med Förnuftets krets, följd av The Shadow Lines och häromåret The Calcutta Chromosome (bild t h), en thrillerartad skröna i tre skikt som bland annat handlar om upptäckten av malariaviruset på 1890-talet.

Eller Vikram Seth vars megaroman En lämplig ung man, centrerad kring den modernt självständiga flickan Lata, är så detaljerad att den trots sina 1500 sidor bara omfattar knappt två år (1951-52) av huvudpersonens och Indiens historia; aningen seg med andra ord, men trivsamt underhållande och en rik källa till kunskap om indiskt vardagsliv.

Eller Arundhati Roy, som debuterade i april 1997 med romanen The God of Small Things, i vilken hon på ett underbart, bildrikt och kraftfullt språk, med blixtrande infall och varm humor, skildrar ett tragiskt familjeöde i 60-talets Kerala.


TRE EXEMPEL

Arundhati Roy's "The God of Small Things"

I en Plymouth från 50-talet med stora stjärtfenor vars plåt speglar Keralas himmel färdas fem personer från Ayemenem till Cochin.

Det är Rahel och hennes tvillingbror Esthappen, eller Estha, sju år gamla. Det är Ammu, deras älskade mamma, som några år tidigare lämnat sin alkoholiserade make på en teplantage i Assam och tillsammans med tvillingarna flyttat hem till Ayemenem. Det är (vid ratten) morbror Chacko, Oxford-utbildad marxist, före detta emigrant till Kanada och halvhjärtad chef för det inte särskilt blomstrande familjeföretaget Paradise Pickles & Preserves. Det är Baby Kochamma, förgrämd gammelfaster, före detta romersk-katolsk nunna och legitimerad trädgårdsmästare.

De är på väg till flygplatsen för att hämta tvillingarnas mycket ljushyade, guldlockiga, länge emotsedda och i det närmaste helgonförklarade engelska kusin, lilla Sophie Mol, och hennes mamma Margaret, morbror Chackos före detta hustru, som ska tillbringa vintern i Ayemenem. året är 1969. Estha sjunger Elvis Presley-låtar, Rahel läser Illustrerade Klassiker, deras blinda mormor Mammachi spelar Händel på fiol, det gamla hembiträdet Kochu Maria sopar verandan och E M S Naboodiripads kommunistparti regerar Kerala. Ännu råder oskuld, en tid Utan Slut. Men snart ska de alla tvingas lära sig att "saker och ting kan förändras på bara en dag".

Långt senare, det är i början av 90-talet, återvänder Rahel till Ayemenem efter arkitekturstudier i New Delhi och ett misslyckat äktenskap i USA. Det gamla huset är förfallet. Av picklesfabriken återstår bara en rostig skylt. Alla människor är döda, eller i varje fall borta, utom gamla Baby Kochamma som ruvar i dunklet framför den flimrande, paraboluppkopplade TV:n. Och Estha, brodern, tvillingsjälen, som återvänt hem före henne, från Calcutta, drabbad av stumhet sedan flera år, inåtvänd, onåbar.

Och det är där, i detta nutida Efteråt, där så mycket redan är förlorat, som Arundhati Roys roman "The God of Small Things" tar sin början.

Skildringens centrum, betraktat både ur Rahels kvinnliga vuxenperspektiv och med barnets allvarliga klarsyn, utgörs av den särpräglade tvillingrelationen. Kring denna (kluvna) mittpunkt vävs ett alltmer omfattande nätverk: familjebanden (fyra generationer), klasskillnaderna och de ofrånkomliga (i sammanhanget så småningom mycket betydelsefulla) kastmotsättningarna. Medan samhället-naturen-kulturen står som en skimrande, genomlyst bakgrundsdekor.

Romanen handlar om att växa upp, om att möta Ödet och Bestämmelsen, om att mogna som människa; kanske också om en resignation. Den handlar om att återvända, hem, till en ort som inte längre finns, eftersom den tillhörde tiden mer än rummet. Den handlar om frihetens gränser, och kärlekens. Om detta som till sist blir så avgörande: "Vem som får älskas, och hur. Och hur mycket."

Till skillnad från många andra indisk-engelska författare i den nya litterära vågen skildrar Arundhati Roy egentligen inte Nationens Historia. Hon har inget sådant behov, inga koloniala komplex. Hon är tretton år yngre än det självständiga Indien. Hon utgår från sin egen uppväxtmiljö där "alla" studerat i Oxford, Berkeley eller Wien och Kipling och Conrad är lika självklara referenser som Marx eller Mahabharata. Det är det provinsiella Kerala hon skildrar: landsbygden, ortens människor; livet i den olycksdrabbade familjen; på avstånd den sociala och ekonomiska utvecklingen, de politiska rörelserna. I den magiska realismens ställe en jordnära sensualism som omfattar både individen och Indien, både livets hemligheter och samhällets turbulens: själen smekt av en nattfjärils vingar, världens vidd i detta Ayemenem där monsunen trummar mot de rostiga plåttaken.

Det som gör den i grunden så tragiska historien uthärdlig, möjlig att berätta, möjlig att ta del av, är hennes på en gång charmfullt mjuka och knivskarpt gnistrande språk: associativt, poetiskt, med oförglömliga, överraskande bilder. Jag läser "The God of Small Things" med tilltagande varsamhet, rädd att gå miste om nyanserna, ovillig att lämna Arundhati Roys skimrande landskap.


Rohinton Mistrys "En ömtålig balans"

I juni 1975 proklamerade Indira Gandhi undantagstillstånd i Indien. Lagar upphävdes, presscensur infördes, oppositionspolitiker arresterades och i syfte att utrota fattigdomen - eller var det de fattiga? - genomfördes omfattande slumsanerings- och steriliseringsprojekt.

I början av denna svåra tid möts studenten Maneck och skräddarna Ishvar och Omprakash i Bombay. Egentligen borde de inte ens ha talat med varandra; Maneck kommer från en parsisk medelklassfamilj, skräddarna är hinduiska bybor av låg kast. Men de blir vänner, och så småningom flyttar de alla in hos Dina Dalal, en ung, barnlös änka, parser även hon, som anställer skräddarna i sin lilla "fabrik" (två Singer-symaskiner) och hyr ut sitt sovrum till Maneck. Så skapas här i en förort till Bombay, mitt i undantagstillståndets kaos, ett egenartat kollektiv, präglat av värdighet och vänskap, mot alla odds, över religions-, kast- och klassgränser.

Detta kollektiv är kärnan i Rohinton Mistrys stora roman "En ömtålig balans". Boken är den indiske författarens andra roman, efter "En sådan lång resa" (svensk översättning 1993). "En ömtålig balans" kom ut 1996 i Kanada, där Mistry är bosatt sedan 70-talet. Nu har den bookerprisnominerade romanen framgångsrikt översatts av Ulla Danielsson i en drygt 700-sidig volym.

Historien börjar egentligen med att Dukhi Mochi, kastlös läderarbetare, bryter mot alla regler genom att låta sina söner gå i lära hos en skräddare som till råga på allt är muslim. Narayan, en av sönerna, kritiserar dessutom jordägarens valfusk och får betala dyrt för sitt övermod; den sakliga skildringen av hur han torteras och mördas är ohygglig. Det är Narayans bror och son som flyttar in hos Dina. Under undantagstillståndet råkar de ut för den ena olyckan efter den andra: de kidnappas till valmöten, de förs bort till arbetsläger, de tvångssteriliseras och hamnar i rännstenen, som tiggare, den benlöse Ishvar dragen av Om på en hjulförsedd brädbit. Men de låter sig inte nedslås, de borstar av sig och kämpar vidare och symboliserar kanske i detta själva Indien, samtidigt som de ibland mest liknar Helan och Halvan i en sällsynt svart fars.

Kring skräddarna, Dina och Maneck skapar Mistry ett rikt galleri av birollsinnehavare: tiggaren Shankar och den inlytelserike Tiggarmästaren; Rajaram som lever på att stjäla och sälja folks hår; Apmannen som visar upp sina barn på en balanserande svajmast; den havererade advokaten Valmik; den dystre hyresindrivaren Ibrahim med sin spruckna plastmapp; politiker och byråkrater, zamindarer och kommissarier och diverse goondas (gangstrar) av varierande typ.

"En ömtålig balans" är ingen historisk dokumentär och ingen politisk roman. Ändå äger dess skildring av Indien från 40- till 80-talet både tidlöshet och aktualitet: nu under BJP-regeringen liksom då under Indiras undantagstillstånd frodas fanatisk nationalism och social cynism.

Mistrys realism är kanske mindre magisk än somliga andras bland de nya indisk-engelska författarna men den gnistrar av fantasi och humor också när han (i Balzacs och Dickens efterföljd) skildrar samhällets sämst lottade och som den förste i sin litterära generation vågar göra dem till hjältar.


I Allan Sealy's "The Everest Hotel"

Med sin stilistiska skicklighet och mångsidighet framstod I Allan Sealy, född 1951, tidigt som en av de intressantaste representanterna för den nya anglo-indiska författargenerationen. Han debuterade 1987 med tegelstenseposet "Trotter Nama", en brett upplagd släktkrönika fullmatad med essäistiska utvikningar, rappa dialoger, sketcher, dikter och matrecept, allt präglat av lärdom, humor och outtröttlig berättarnit. Nästa bok, romanen "Hero", var i jämförelse härmed en lättviktig om än satirisk underhållningsprodukt, en indisk masala, det vill säga såpa, om megastjärnor och mediemoguler i Bollywoods famösa filmvärld. Opus nummer tre var en reseskildring från Amerika: "From Yukon to Yucatan: A Western Journey".

I romanen "The Everest Hotel" överraskar Sealy sina läsare med ett helt nytt berättaridiom, lyriskt, nertonat och påfallande avskalat från alltför fantasifulla infall och blinkningar till läsaren. Visst är det en originell historia, men - och det är det bästa betyg man kan ge en roman - som läsare accepterar man utan protester dess oförutsägbara förlopp och säregna gestalter. Den värld Sealy visar oss kunde helt enkelt inte vara annorlunda beskaffad.

I det förfallna Everest Hotel i Drummondganj på Himalayas sydsluttningar lever en samling excentriska åldringar, men även en del andra udda existenser, till exempel ett par efterblivna tvillingar, vårdade av kristna nunnor. Hit kommer den unga syster Ritu från söder, oerfaren men bildad och botaniskt intresserad, för att ta hand om Mr Jed, hotellets nittioårige före detta ägare. Dement och döende, men periodvis uppvaknande med närmast skamlös livsaptit, tyranniserar han Everest från sitt rum på taket med utsikt mot de berg han en gång bestigit.

Här möter Ritu också Brij, en ung man från en närbelägen bilverkstad som hjälper Mr Jed i dennes sporadiska arbete med sitt litterära livsverk, "The Drummondganj Book of the Dead". Brij är engagerad i det lokala kommunistpartiet, agiterar mot ett stort dammbygge i bergen och kämpar för regionalt självstyre i ett fritt Akashkhand.

Den spröda kärlek som spirar mellan Ritu och Brij krossas dock, delvis på grund av Inge Planckes entré på scenen. Hon är en tysk punkare med orange tuppkam och militärkängor som är på jakt efter sin morbror som var nazist och poet, internerades i Indien under kriget och vid sin död begravdes på ortens kyrkogård. Inge sätter igång med att hugga en gravsten åt sin morbror. Brij anskaffar sten och verktyg och blir så småningom Inges yogalärare och älskare.

Men mystiska händelser börjar inträffa. En mungo och en get slaktas på kyrkogården. Inge hittas död i Mr Jeds gamla Packard i garaget. Brij återvänder djupt besviken till politiken och spränger dammen, och tyvärr också sig själv, i luften. Och Ritu ger sig av som hon kom, fast inte riktigt. Tillsammans med hittebarnet Masha som en dag dök upp från ingenstans tar hon tåget ner mot låglandet och Delhi.

Det är sitt eget landskap Sealy beskriver, bosatt som han numera är, efter litteraturstudier i USA och Nya Zealand, i Dehradun i nordvästra Indien. Det är med insikt och kärlek han skildrar landskapet och staden, livet och vardagen, och den bitvis absurda och dramatiska handlingen är hela tiden tryggt förankrad i natur och flora och inramad av årstidernas växlingar från sommar till nästa sommar. På ett elaborerat språk, balanserat och bildrikt, gör han miljön i Everest Hotel tydlig och dess inhysningar trovärdiga. Doften av kryddor och senapskorn sjudande i olja sprider sig genom rummen före lunchdags. Kylskåpet darrar till och tystnar när strömmen går varje dag. I sparsmakade repliker, blickar och gester ryms svindlande avstånd och brännande närhet.



© Tomas Löfström





Gå vidare till INDISKA BOKRECENSIONER och läs mer om modern indisk litteratur! Recensioner, presentationer, intervjuer, översiktsartiklar och essäer av Tomas Löfström.

Vad finns översatt? Sök författare och titlar i INDISK LITTERATUR PÅ SVENSKA, en lista som innehåller det mesta från gamla sanskritöversättningar till dagens indisk-engelska bästsäljare.





Indien | Indisk litteratur | Indiska bokrecensioner | Indiska biblioteket | Indisk litteratur på svenska | Indienresenärer | Calcutta

Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | Tibet | Grekland | Österlen |
Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret