Indiska författare på besök Sverige

I Författarförbundets monter på Bokmässan i Göteborg står Balachandran Chullikad, revisor på finansdepartementet i den indiska delstaten Kerala, och deklamerar på sjungande malayalam med vibrerande basröst inför trollbundna åhörare en dikt om poesins obändiga kraft:

En dag ska människorna i poeten ryta...
Då ska han sluta sjunga om
kärlek
och sjunga om förändring,
i stället för ord som gråter
skriva ord som brinner.

Poesiuppläsningarna blev höjdpunkter under de indiska författarnas besök i Sverige i oktober. De framträdde bland annat i Tidningen 90tals "Rum för poesi" på Bokmässan, på Poeternas estrad i Stockholm och på ABF där alla tio läste dikter tillsammans med svenska kollegor i tre timmar inför en så gott som fullsatt Z-sal.

Indiernas månadslånga vistelse i Sverige, och det svenska författarbesöket i Indien i fjor, är resultatet av ett unikt samarbete mellan SFF och den indiska författarorganisationen Sahitya Akademi; från svenskt håll har också Sida och Svenska Institutet medverkat. Det är tydligt att indierna betraktat det här utbytet som betydelsefullt: i den indiska delegationen ingick bland annat Sahitya Akademis vice ordförande Ramakantha Rath och sekreteraren Satchidanandan, båda för övrigt välkända poeter.

De indiska författarna fick lära känna olika aspekter av Sverige och möta svenskar ur skilda samhällsskikt alltifrån Riksdagen, där talmannen Birgitta Dahl tog emot, och Svenska Akademin, vars ständige sekreterare Sture Allén visade runt i Börshuset, till Strömstads kommunledning, värmländska mjölkbönder och somaliska skolbarn i Rinkeby.

Bara ett par av indierna hade tidigare besökt Europa. Men många av dem kände igen sig från böcker och filmer.

- Att komma till Stockholm är som att stiga in i en välbekant fiktion, sa Teji Grover, kvinnlig hindipoet från Chandigarh.

När vi tog med oss de indiska gästerna till Dramaten för att se Strindbergs "Fadren" visade det sig att flera av dem läst Strindberg och kände till pjäsen sedan gammalt; teaterregissören Prasanna hade till och med satt upp den i New Delhi.

På stockholmsprogrammet stod bland annat besök på LO, SAF, Svenska Dagbladet, DN och Filminstitutet. Givetvis var det också författarfacklig information och mottagning på Författarnas Hus. I Värmland gästade man Hagegården och Bengt Berg, och landstinget bjöd på middag i Karlstad. På Västkusten besöktes Strömstad, Tjärnö och Göran Tunström på Koster. Därefter Göteborg och Bokmässan med bland annat två välbesökta seminarier om Indien. Slutligen, på återvägen till Stockholm: Nordiska folkhögskolan i Kungälv och Bibliotekshögskolan i Borås.

Viktigast var kanske ändå det som skedde utanför programmet, det informella umgänget och samtalen mellan indier och svenskar, författare och andra. Själv minns jag särskilt kvällarna på restaurang Rydberg i Författarnas Hus.

Ofta slogs vi av hur mycket vi har gemensamt. Samtidigt finns förstås olikheter i bakgrund och erfarenheter. De indiska författarna arbetar i en situation präglad av sociala motsättningar och språklig mångfald, där översättningarna, och engelskan, har stor betydelse.

När det meddelas att det nya angloindiska stjärnskottet Arundhati Roy fått Bookerpriset i London skålar Bombay-poeten Prabodh Parikh för henne vid SFF-mottagningen i Författarnas Hus i Stockholm.

- Men, säger han, det finns tjugofem författare bara på de fem indiska språk jag kan läsa som är lika bra som de engelskspråkiga. Engelskan behövs. Salman och Arundhati och de andra är stora författare. Men det finns fler berättelser, det finns alltid fler berättelser.

Och åtskilliga av dem är inte ens skrivna. När Balachandran eller Kanji Patel sjunger sina dikter på malayalam och gujarati anknyter de till en levande muntlig tradition.

- Den muntliga kvaliteten, formen, rytmen, är ett väsentligt element i poesin, säger Satchidanandan.

Ett annat är myterna. Ramakantha Rath från Orissa är myternas gestaltare och den mystiska kärlekens besjungare. Vid bordet på restaurang Rydberg talar vi om inspirationen:

- Orden kommer till mig ur intet, säger han allvarligt, som vore de dikterade av en okänd gud.

Pratibhas framtoning är mindre högstämd. Hennes poesi handlar om den påtagliga och nära världen med dammtussar, smutsiga barnafingrar och dikter som går och gömmer sig i vrårna. Vad kommer hon att ta med sig hem till Bangalore?

- Jag kommer att minnas samtalen med städerskorna på hotellet och kustvakterna i Strömstad, säger hon.

Teji talar drömskt om snön och tystnaden och träden, om fascinerande möten med människor, om frustrerande litterära intryck och "blizzards of images".

Hur ska vi gå vidare?

Prasanna föreslår en festival med teater, poesi och seminarier kring nationalsymbolerna Strindberg och Tagore.

Agrahara Krishna Murthy, ansvarig för Sahitya Akademis verksamhet i Sydindien, berättar om märkliga kollektiva översättningsprojekt.

- Nyligen hade vi ett seminarium där tjugo författare översatte 700 sidor från urdu till kannada på tio dagar!

Han föreslår ett liknande experiment med författare från Sverige och något indiskt språk. Nog vore det ett spännande sätt att fortsätta det samarbete, den dialog, den vänskap som inletts.

Det hittills så framgångsrika svensk-indiska projektet är hur som helst inte slut. Berättelsen har bara börjat.


© TOMAS LÖFSTRÖM (Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Författaren, dec 1997.)



Poesi och prosa av de gästande indiska författarna, i svensk tolkning av Birgitta Wallin och Tomas Löfström, finns i antologin Röster från Indien (SFF/En bok för alla, 1997).



Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Förstasidan tr@nsit