Någonstans
mellan Koufonisi och Donoussa hör jag
hippieprinsessan med tatueringen på axeln förklara på tyska för fader André,
grekisk-ortodox präst från Paris: »Du förstår, att nå dit är att närma sig
evigheten.« I det svarta mörkret blinkar fyren på Akro Agios Ilias och F/B
Skopelitis går in i Katapola-buktens lä. Sjöhävningen upphör, den dunkande
motorn stryps. Vi anar bergens taggiga konturer, de sluter sig kring viken som
en drakes famntag...
”PÅ RHODOS FALLER
DAGARNA SOM FRUKT FRÅN TRÄD”
Ingen annanstans finns en så rik
medeltida stadsmiljö. Ingen
annanstans är heller turistexploateringen så total. Men man behöver inte gå
långt från Sokratous och de andra turiststråken för att hitta stilla gränder
och idylliska torg där barnen leker och svartklädda kvinnor stickar i skuggan
under platanerna framför ett litet bysantinskt kapell eller en bortglömd
turkisk moské. Över alltihop reser sig stormästarens ståtliga palats, och runt
hela gamla stan går den mäktiga honungsgula stadsmuren.
Det var på ”det vinlövskransade Naxos” som Theseus övergav kungadottern Ariadne, hon som
hjälpt honom att döda Minotaurus, odjuret i labyrinten på Kreta. Varvid
Dionysos fann henne sovande på stranden och förförde henne. Det var detta Naxos
– Cykladernas största ö, ändå en av de mer anonyma, bergig och oländig,
samtidigt leende och fruktbar – som Lord Byron kallade ”drömmarnas ö”.
”JAG HAR EN GÅNG VARIT PÅ KORFU”
Länge var Korfu känt som tillhåll för den
europeiska överklassen, aristokratin,
kungligheterna. Och visst finns det fortfarande en förförisk melankoli i dess
kuperade landskap med åldriga olivlundar, skuggande fikonträd och höga,
svartgröna cypresser. Denna ö med sin bördiga jord och sitt ljumma, regniga
klimat – belägen på ”fel” sida om Peloponnesos, i skuggan av Epirosbergen och
det dunkla Albanien – har föga gemensamt med de soldränkta, förbrända öarna i
öster. Korfu är och förblir Arkadien, den skogklädda, pastorala idyllen.
DET VACKRA, SKAMFILADE, SJUDANDE ATEN
Det är en stad med dåligt rykte, ofta rutinmässigt beskriven som ett identitetslöst
kaos, ett avgasinpyrt kluster där de eroderade ruinerna utgör den enda
attraktionen. Jag har svårt att känna igen bilden. Det Aten jag lär känna är en
gränsstad öppen mot Orienten. Det är rörelsen, rösterna, kulturblandningen som
är dess identitet: Monastirakis basarliv, det mondäna Ermou, Omonias urbana
cirkus, Agorans tidlösa ro.
EN Ö I UTKANTEN AV ALLT (KARPATHOS)
”Och ändå, när jag hörde vågorna utanför och den njutbara klangen från cittran, medan jag
smuttade på mitt grumliga kaffe medveten om att jag ännu hade flera månader
framför mig i Grekland, uppfylld av friheten man avnjuter vid tanken på att någon
vän eller någon annan man känner omöjligen kan komma in genom dörren – erfor
jag ett av de där korta, plötsliga ögonblicken av ren lycka som alltför ofta är
lika plötsligt förlorade.”
Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | Österlen | Indien | Tibet | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret