Grekland
Öar i det stora blå




TILL AMORGOS

Någonstans mellan Koufonisi och Donoussa hör jag hippieprinsessan med tatueringen på axeln förklara på tyska för fader André, grekisk-ortodox präst från Paris: »Du förstår, att nå dit är att närma sig evigheten.« I det svarta mörkret blinkar fyren på Akro Agios Ilias och F/B Skopelitis går in i Katapola-buktens lä. Sjöhävningen upphör, den dunkande motorn stryps. Vi anar bergens taggiga konturer, de sluter sig kring viken som en drakes famntag...


”PÅ RHODOS FALLER DAGARNA SOM FRUKT FRÅN TRÄD”

Ingen annanstans finns en så rik medeltida stadsmiljö. Ingen annanstans är heller turistexploateringen så total. Men man behöver inte gå långt från Sokratous och de andra turiststråken för att hitta stilla gränder och idylliska torg där barnen leker och svartklädda kvinnor stickar i skuggan under platanerna framför ett litet bysantinskt kapell eller en bortglömd turkisk moské. Över alltihop reser sig stormästarens ståtliga palats, och runt hela gamla stan går den mäktiga honungsgula stadsmuren.


DET VINLÖVSKRANSADE NAXOS

Det var på ”det vinlövskransade Naxos” som Theseus övergav kungadottern Ariadne, hon som hjälpt honom att döda Minotaurus, odjuret i labyrinten på Kreta. Varvid Dionysos fann henne sovande på stranden och förförde henne. Det var detta Naxos – Cykladernas största ö, ändå en av de mer anonyma, bergig och oländig, samtidigt leende och fruktbar – som Lord Byron kallade ”drömmarnas ö”.


”JAG HAR EN GÅNG VARIT PÅ KORFU”

Länge var Korfu känt som tillhåll för den europeiska överklassen, aristokratin, kungligheterna. Och visst finns det fortfarande en förförisk melankoli i dess kuperade landskap med åldriga olivlundar, skuggande fikonträd och höga, svartgröna cypresser. Denna ö med sin bördiga jord och sitt ljumma, regniga klimat – belägen på ”fel” sida om Peloponnesos, i skuggan av Epirosbergen och det dunkla Albanien – har föga gemensamt med de soldränkta, förbrända öarna i öster. Korfu är och förblir Arkadien, den skogklädda, pastorala idyllen.


DET VACKRA, SKAMFILADE, SJUDANDE ATEN

Det är en stad med dåligt rykte, ofta rutinmässigt beskriven som ett identitetslöst kaos, ett avgasinpyrt kluster där de eroderade ruinerna utgör den enda attraktionen. Jag har svårt att känna igen bilden. Det Aten jag lär känna är en gränsstad öppen mot Orienten. Det är rörelsen, rösterna, kulturblandningen som är dess identitet: Monastirakis basarliv, det mondäna Ermou, Omonias urbana cirkus, Agorans tidlösa ro.

 

EN Ö I UTKANTEN AV ALLT (KARPATHOS)

”Och ändå, när jag hörde vågorna utanför och den njutbara klangen från cittran, medan jag smuttade på mitt grumliga kaffe medveten om att jag ännu hade flera månader framför mig i Grekland, uppfylld av friheten man avnjuter vid tanken på att någon vän eller någon annan man känner omöjligen kan komma in genom dörren – erfor jag ett av de där korta, plötsliga ögonblicken av ren lycka som alltför ofta är lika plötsligt förlorade.”

 

 

 

 

Förstasidan/tr@nsit | Biblioteket | Arkivet | Skrivbordet | Författaren | Österlen | Indien | Tibet | Café Kosmopolit | Butiken | Kontoret