M K Gandhi: Självbiografi eller Historien om mina experiment med sanningen


Gandhi mot Imperiet
av Tomas Löfström

När Martin Luther King och det svarta Amerika på 60-talet gick till strid mot rasdiskrimineringen skedde det med metoder hämtade från den indiska frihetskampen: bojkotter, ohörsamhet, passivt motstånd. Också i många andra sammanhang har Mahatma Gandhis metoder och tankar haft betydelse: Dalai Lama och de tibetanska flyktingarna, Solidaritetsrörelsen i Polen, Mandela och Sydafrika. Idag, femtio år efter Indiens självständighet, upplever Gandhi en renässans också i sitt hemland.

Mohandas Karamchand Gandhi föddes 1869 i Gujarat, där hans far var minister i en mindre furstestat. Efter att ha läst juridik i England kom han som ung advokat 1893 till Sydafrika där han som förkämpe för sina landsmäns rättigheter testade principerna för kamp utan våld. Han återvände hem 1914 och fick snart stort inflytande inom Indian National Congress som växte till en bred folklig frihetsrörelse. Gandhi, som från början inte eftersträvat Indiens självständighet, radikaliserades efterhand, samtidigt som hans messianska framtoning blev alltmer påtaglig. "Den halvnakne fakiren" förblev ändå i britternas ögon det mindre onda av flera onda alternativ, en motpart med vilken de i varje fall kunde förhandla, vilket inte uteslöt att de också satte honom i fängelse ibland.

De ständiga protesterna, ohörsamhetskampanjerna, det tilltagande folkliga motståndet, det växande hotet från extrema nationalistgrupper utanför Gandhis kontroll och risken för att motsättningarna mellan olika religiösa grupper skulle resultera i masslakt och kaos (vilket hur som helst blev fallet) ledde slutligen till att Indien/Pakistan gavs självständighet 1947. året därpå mördades Gandhi av en företrädare för den extrema hinduhögern.

Redan vid mitten av 20-talet hade han utgivit sin självbiografi, "Historien om mina experiment med sanningen". Den kom 1929 i svensk översättning av Hugo Hultenberg. Nu ges den ut på nytt, ett tecken på det växande intresset för Gandhi också här.

Delvis är boken skriven i pedagogiskt syfte - Gandhi anstränger sig exempelvis för att klargöra begrepp som ahimsa och satyagraha (ickevåld och passivt motstånd) - men den är samtidigt personlig och öppenhjärtig, och många gånger ges ingående referat av de resonemang som legat bakom avgörande beslut. Skildringarna av barndomen i Indien, studietiden i England och advokatåren i Sydafrika är viktiga för att förstå Gandhis personlighet och sätt att agera. Annars är det nog mest bokens senare del, om den indiska frihetskampen, som fångar intresset.

Här berättar centralpersonen själv om hur satyagraha-ideologin växer fram, om lantarbetarstrejken på indigoplantagerna i Champaran, om ohörsamhetskampanjen i Khedar där svältande småbönder vägrade betala skatt eller om den nationella fasteprotesten mot Rowlatt-lagen 1919. Han redogör för självförsörjningsrörelsen som också var en del av det gandhianska konceptet: hantverk och hemslöjd på bynivå, utbildning och sjukvård i egen regi, kollektiva institutioner utan kastskrankor. Vad gäller ambitionen att ena muslimer och hinduer - det viktigaste målet vid sidan av självständigheten - anar man uppgivna suckar mellan raderna. "Den frågan skulle ge mig de rikaste tillfällena till experiment med ahimsa", skriver Gandhi. Och tillägger: "I varje ögonblick av mitt liv ser jag att Gud sätter mig på prov."

Det är typiskt för hans sätt att resonera och formulera sig. Allt relateras till honom själv. Inte bara så att han ibland tycks uppleva frihetskampen som om han stod ensam mot det brittiska imperiet. Hans agerande är i mycket också en kamp mot det egna jaget. Redan tidigt i självbiografin får man intrycket att han njöt av att uppställa styvnackade regler inklusive fobierna ifråga om den vegetariska dieten eller den absoluta sanningen som ofta innebar späkningar, lidande och förnedring. "En satyagraha", skriver han, "är född till att bedras."

I mycket framstår han som en motsägelsefull personlighet: psykologiskt, socialt, ideologiskt. Han eftersträvade uppenbarligen inte makt. Han kunde vara ödmjuk till förintelse men också envis in absurdum. Trots att han predikade ickevåld och respekt för allt liv ansåg han att indierna borde ställa upp på Englands sida i första världskriget. Han var utomordentligt blyg; långt fram i vuxen ålder kunde han fortfarande inte uppträda offentligt utan att drabbas av yrsel och darrningar.

Vad var det som drev honom? Knappast medlidande med mänskligheten; han talar aldrig i sådana termer. Ord som frihet eller värdighet är också sällan förekommande, oftare handlar det om rättigheter och skyldigheter. Religionsbegreppet är överhuvudtaget ganska abstrakt: han saknade djupare förankring i hinduismen och hade till exempel inte läst Bhagavad-Gita förrän han kom till England; hans Gud var Sanningen.

Han gjorde det med andra ord inte lätt för sig. Jag får intrycket av en man som söker den ultimata utmaningen, för att sätta sig själv på prov, kanske som en sorts botgöring, ungefär som en bergsbestigare eller jordenruntseglare.

"Den som vill bli vän med Gud", skriver han, "måste förbli ensam eller göra hela världen till sin vän."


Tomas Löfström


Mahatma Gandhi. Självbiografi eller Historien om mina experiment med sanningen. Sv övers Hugo Hultenberg 1929 (varsam sprÅklig revidering). Artos, 1996.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström