Kiran Desai:The Inheritance of Loss

Förlorade drömmar i Kalimpong och New York
av Tomas Löfström

När Sais föräldrar dör — de skulle ha blivit Indiens första kosmonauter men omkommer i en banal trafikolycka i Moskva — förflyttas hon plötsligt från sin katolska privatskola till morfadern som hon aldrig sett, en pensionerad domare som dragit sig tillbaka med kocken Mandu och hunden Mutt till en förfallen bungalow på Himalayas sydsluttningar.

Det är här, i Cho Oyu i Kalimpong i trakten av Darjeeling i nordöstra Indien, varifrån man ser Kanchenjungas förgyllda snötopp när inte de fuktiga molnen sveper trädgården i dis och dimma, som Kiran Desais nya roman The Inheritance of Loss tar sin början.

Sai växer upp i en anglofierad enklav, omgiven av människor som alla, liksom i viss mån hon själv, präglats av bitter förlust och förlorade drömmar, som reducerats och marginaliserats av livet självt eller till följd av processer i det samhälle de vänder ryggen.

Domaren sitter på verandan och spelar schack med sig själv, skäller på den stackars kocken och ruvar på dunkla minnen. Kocken, som i hemlighet avskyr sin arbetsgivare, fantiserar ihop illa underbyggda framgångsdrömmar om sonen Biju som emigrerat till USA. Systrarna Lola och Nino lyssnar på BBC och läser gamla engelska romaner. Uncle Potty går vilse i alkoholens dimmor och Father Booty, schweizisk missionär, har glömt varför han kom till Indien.

Skildringen av Cho Oyu och 1980-talets Kalimpong interfolieras med andra viktiga berättelseskikt: domarens tillbakablickar på studietiden i England, rasismen, förnedringen, den obesvarade kärleken till det engelska som gjorde honom till en alienerad halvfigur som efter hemkomsten hatade Indien och misshandlade sin hustru; och Bijus minst lika förnedrande tillvaro i USA som illegal invandrare, föraktad och hunsad, hänvisad till hopplösa slavjobb på sjaskiga bakgatssyltor med platststolar, konstgjorda blommor och take away-chicken tikka.

Sai förälskar sig i sin unge matematiklärare, den nepalesiske studenten Gyan. Men deras hemliga, romantiska kärlek kompliceras efterhand av hans tilltagande engagemang i den lokala nationalistiska gerillan GNLF (Gorkha National Liberation Front) som kräver egen delstat åt nepaleserna, konfiskerar domarens rostiga gevär, ockuperar Lolas och Ninos hus, upprättar vägspärrar och möts av brutalt övervåld från indisk polis och militär.

Cho Oyu isoleras, den anglofierade idyllen rasar samman och domarens och hans grannars "privilegierade" tillvaro ifrågasätts alltmer av en hotfull omgivning. Father Booty, vars visum gått ut för decennier sedan, utvisas från Indien. Kocken förlorar kontakten med Biju i New York. Polisen torterar en oskyldig granne till döds. Till råga på allt försvinner domarens hund; kanske är den kidnappad av gerillan.

Kiran Desais uppmärksammade debutroman, Kalabalik bland guavaträden (sv övers 1999), historien om den misslyckade Sampath som mot sin vilja upphöjdes till hinduiskt helgon och adopterades av ett gäng alkoholiserade apor, var bitvis slapstick-komisk på ett sätt som förtog de samhällskritiska ambitionerna (tyckte i varje fall jag). Den nya romanen har en helt annan realistisk tyngd, men också här finns stilistiska dissonanser: satiren kontrasterar mot grundtonen av vemod och tragik och berättelsen om Bijus tillkortakommanden blir lite väl karikerad.

The Inheritance of Loss är icke desto mindre en gripande berättelse, en mosaik av skimrande bilder där det stora skeendet betraktas ur periferins perspektiv. Den förenar det konkreta landskapet — detta Kalimpong i dimmorna under Kanchenjunga — med en ung flickas försök att förstå världen, kärleken, tillvarons mening. Den skildrar det koloniala England, det samtida USA, de förtrycktas nationalism, exilens vånda. Den gestaltar rentav, om man så vill, samtida teman som postkolonialismen, globaliseringen, terrorismen.

Och detta utan att berättelsen blir programmatisk, tvärtom: allt förankras i individerna, i deras liv och erfarenheter, i en lokal verklighet återgiven med värme, ödmjukhet och humor. Det är en rik och vacker roman, skriven med säker hand av en författare som mognat avsevärt sedan debuten.

Men den rymmer föga hopp. Kiran Desai tycks avfärda de möjligheter som Rushdie och andra indisk-engelska författare, trots allt, urskiljer i det globala kulturmötet. Hon ser ingen framtid för de fattiga, eller för dem som i likhet med Biju, eller för den delen Gyan, förlorat sina jag i mötet mellan öst och väst, hembygd och omvärld, tradition och förändring.

Biju återvänder, fylld av misströstan om Amerika, medförande ett omfattande bagage — förverkligandet av faderns drömmar — bestående av videoapparater och andra konsumtionsvaror som han köpt för sina futtiga besparingar. Allt beslagtas av gerillan, också kläderna han bär på kroppen. Misshandlad, utblottad, skyld i en löjlig städrock han fått låna, släpar han sig uppför berget och möter äntligen fadern, kocken Nandu, vid grinden till Cho Oyu. Båda har förlorat allt.

Det finns inga undanflykter, inser Sai. Det går inte att stänga ute världens motsägelsefulla mångfald. "Aldrig mer skulle hon kunna föreställa sig att det bara fanns en enda berättelse och att den bara tillhörde henne."


TOMAS LÖFSTRÖM 2006


Kiran Desai:The Inheritance of Loss, Viking, 2005



Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström