Arundhati Roy: The God of Small Things


Vem som får älskas, och hur mycket
av Tomas Löfström

I en Plymouth från 50-talet med stora stjärtfenor vars plåt speglar Keralas himmel färdas fem personer från Ayemenem till Cochin.

Det är Rahel och hennes tvillingbror Esthappen, eller Estha, sju år gamla. Det är Ammu, deras älskade mamma, som några år tidigare lämnat sin alkoholiserade make på en teplantage i Assam och tillsammans med tvillingarna flyttat hem till Ayemenem. Det är (vid ratten) morbror Chacko, Oxford-utbildad marxist, före detta emigrant till Kanada och halvhjärtad chef för det inte särskilt blomstrande familjeföretaget Paradise Pickles & Preserves. Det är Baby Kochamma, förgrämd gammelfaster, före detta romersk-katolsk nunna och legitimerad trädgårdsmästare.

De är på väg till flygplatsen för att hämta tvillingarnas mycket ljushyade, guldlockiga, länge emotsedda och i det närmaste helgonförklarade engelska kusin, lilla Sophie Mol, och hennes mamma Margaret, morbror Chackos före detta hustru, som ska tillbringa vintern i Ayemenem.

Året är 1969. Estha sjunger Elvis Presley-låtar, Rahel läser Illustrerade Klassiker, deras blinda mormor Mammachi spelar Händel på fiol, det gamla hembiträdet Kochu Maria sopar verandan och E M S Naboodiripads kommunistparti regerar Kerala. Ännu råder oskuld, en tid Utan Slut. Men snart ska de alla tvingas lära sig att "saker och ting kan förändras på bara en dag".

Långt senare, det är i början av 90-talet, återvänder Rahel till Ayemenem efter arkitekturstudier i New Delhi och ett misslyckat äktenskap i USA. Det gamla huset är förfallet. Av picklesfabriken återstår bara en rostig skylt. Alla människor är döda, eller i varje fall borta, utom gamla Baby Kochamma som ruvar i dunklet framför den flimrande, paraboluppkopplade TV:n. Och Estha, brodern, tvillingsjälen, som återvänt hem före henne, från Calcutta, drabbad av stumhet sedan flera år, inåtvänd, onåbar.

Och det är där, i detta nutida Efteråt, där så mycket redan är förlorat, som Arundhati Roys roman "The God of Small Things" tar sin början.

Skildringens centrum, betraktat både ur Rahels kvinnliga vuxenperspektiv och med barnets allvarliga klarsyn, utgörs av den särpräglade tvillingrelationen. Kring denna (kluvna) mittpunkt vävs ett alltmer omfattande nätverk: familjebanden (fyra generationer), klasskillnaderna och de ofrånkomliga (i sammanhanget så småningom mycket betydelsefulla) kastmotsättningarna. Medan samhället-naturen-kulturen står som en skimrande, genomlyst bakgrundsdekor.

Romanen handlar om att växa upp, om att möta Ödet och Bestämmelsen, om att mogna som människa; kanske också om en resignation. Den handlar om att återvända, hem, till en ort som inte längre finns, eftersom den tillhörde tiden mer än rummet. Den handlar om frihetens gränser, och kärlekens. Om detta som till sist blir så avgörande: "Vem som får älskas, och hur. Och hur mycket."

Arundhati Roy är uppvuxen i Kerala i en kristen (syriansk-ortodox) medelklassfamilj. Hon är utbildad arkitekt, har arbetat som designer och filmmanusförfattare och bor i New Delhi med man och barn. Till skillnad från många andra indisk-engelska författare i den nya litterära vågen skildrar hon egentligen inte Nationens Historia. Hon har inget sådant behov, inga koloniala komplex. Hon är är tretton år yngre än det självständiga Indien. Hon utgår från sin egen uppväxtmiljö, en bildad medelklass där "alla" studerat i Oxford, Berkeley eller Wien och Kipling och Conrad är lika självklara referenser som Marx eller Mahabharata.

Det är samtidigt det provinsiella Kerala hon skildrar: landsbygden, ortens människor; livet i den olycksdrabbade familjen; på avstånd den sociala och ekonomiska utvecklingen, de politiska rörelserna. I den magiska realismens ställe en jordnära sensualism som omfattar både individen och Indien, både livets hemligheter och samhällets turbulens: själen smekt av en nattfjärils vingar, världens vidd i detta Ayemenem där monsunen trummar mot de rostiga plåttaken.

Det finns böcker som får en att glömma alla andra. Det här är en sådan. Den äger en obändig kraft, vild och mäktig. Vemod och glädje. Varm sinnlighet. Bland annat. Jag läser den varsamt, rädd att gå miste om nyanserna, ovillig att lämna dess språkliga famn.

Arundhati Roy slår an ackord, dansar fram textens rader, rufsar om håret på läsaren, drar till tumskruvarna ännu ett varv. Och med jämna mellanrum byter hon verktyg och angriper stoffet med sakliga utläggningar om marxistisk strategi, sydindisk kathakali-dans och konsten att konservera frukt.

Att referera strukturen - tidsskikt, utvikningar, återblickar, antydningar - vore att beröva framställningen dess laddning, det förutskickade fruktansvärda som först mycket sent får sin beskrivning - också om den gränsöverskridande kärlek som föregår den oundvikliga katastrofen sparas till allra sist. Låt mig bara säga, ty det är ingen hemlighet, att Sophie Mol drunknar och att tvillingarna får skulden, inte bara för hennes död utan också för "saker och ting" som är värre. (När Ammus älskade Velutha, kastlös, kommunist, facklig ledare på Paradise Pickles, misshandlas till döds i Historiens Hus på andra sidan floden.).

Det som gör den i grunden så tragiska historien uthärdlig, möjlig att berätta, möjlig att ta del av, är Arundhati Roys på en gång charmfullt mjuka och knivskarpt gnistrande språk: associativt, poetiskt, med oförglömliga, överraskande bilder.

"Det finns saker man kan glömma. Och saker man inte kan glömma - som sitter på dammiga hyllor som uppstoppade fåglar med olycksbringande stirrande ögon vända åt sidan."

Här finns rytmiska ramslika ordlekar ("a viable die-able age"), Stora Bokstäver, baklängesomkastningar, malayalam-inspirerade hopläsningar (Fil Mactor för film actor, Bar Nowl för barn owl) och indisk-engelsk accent i de talspråkligt levande dialogerna. Det är en lustfylld, lekfull berättarglädje; ibland hör jag tydligt hur Ms Roy ler mellan raderna.

Det är ett språk som är hennes eget; det liknar inget annat. Det gör inte heller romanen.

"The God of Small Things" präglas från början till slut av en självklar, till synes intuitiv berättarauktoritet som forcerar alla hinder. Arundhati Roy är en lysande litterär begåvning, en sådan som det inte finns många av i varje generation, inte ens i 90-talets Indien.


Tomas Löfström 1997


Arundhati Roy. The God of Small Things. Random House, New York, 1997.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström