Om Arundhati Roys roman (1999)


Små och stora gudar
av Tomas Löfström

Arundhati Roys roman "De små tingens gud" handlar, bland annat, om den vardagliga närstrid för frihet, rättvisa och självrespekt som har föga gemensamt med förljugna och komprometterade ideologier, vare sig de heter hinduism, kristendom eller marxism.

Vem är då De små tingens gud?

"En inversion", sa Arundhati Roy när hon var i Stockholm i fjor, "av vad vi vanligtvis föreställer oss som gud."

Men också, slår det mig nu när jag läser romanen på nytt, guden i tvillingarna barndomsvärld.

En lustgårdens allt-i-allo, en snäll vaktmästare. Som snidar leksaker, snickrar möbler, lagar vattenledningar, ser till att maskinerna i konservfabriken fungerar, organiserar arbetarnas fackklubb, håller universum i balans. Vars mörka gudakropp skimrar av mildhet och kompetens.

Han har ett namn: Velutha. Han är paravan: kastlös, oberörbar. De flesta skyr honom, ser honom inte ens. Men tvillingarna Estha och Rahel avgudar och älskar honom. Också Ammu, deras mor, älskar honom, så småningom, på ett annat, förbjudet sätt. I tretton nätter tar hon och Velutha sin tillflykt till de små tingen därför att det är allt de har och någonsin kommer att få. Hans grymma död innebär världens undergång, berättelsens slut. Sedan: utdrivandet, förskingringen, ödeläggandet.

Det är en fruktansvärd berättelse.

Och den är fylld av vemod, lekfullhet, glädje, sinnlighet, sorg.

"Det finns böcker som får en att glömma alla andra", skrev jag i min recension av den engelska originalupplagan här på sidan i maj 1997.

Ett år senare läste jag om boken när den kom på svenska. Det blev en besvikelse, som fallet ofta är när man läser en översättning alltför snart efter originalet. Jag stördes av den svenska språkdräkten och hängde upp mig på enskildheter. Intrycket förstärktes när jag hörde texten läsas i radio: entonigt, tillplattat.

Med sina ordlekar, ordvändningar, sammanläsningar och baklängesmeningar är "De små tingens gud" en närmast omöjlig utmaning för en översättare. Gunilla Lundborgs översättning är inte dålig men saknar kanske den där gnistrande laddningen som är så svår att definiera. Det skulle kunna förklara den frustrering jag mött hos folk som börjat läsa "De små tingens gud" men givit upp utan att förstå varför den ansetts så bra.

Nu läser jag boken för tredje gången, den svenska pocketupplagan som kom i våras, och samtidigt som den ursprungliga upplevelsen finns kvar öppnar sig nya perspektiv och insikter.

Till exempel att "De små tingens gud" bättre än de flesta romaner tål att läsas på nytt. Vilket beror på den cirkulära strukturen: Arundhati Roys starka tro på sin berättelse - och på läsaren - och hennes medvetna teknik att från början avslöja historiens innehåll. Hon talade om det när hon var i Sverige i fjor:

"De bästa historierna slits inte ner, de tål att upprepas, de förlorar inget på att man vet." Hon påpekar det också i romanen: "De stora berättelsernas hemlighet är att de inte har någon hemlighet. De stora berättelserna är de man har hört och vill höra om igen. De som man kan träda in i var som helst och känna sig hemmastadd i."

Att läsa om "De små tingens gud" är att återvända hem till Ayemenem där monsunregnet smattrar mot plåttaken, grodor hoppar i gölarna och mossa växer på husets djupt nerdragna slokhattstak. Man vet vad som varit och vad som väntar. Släkthistorien, kastmotsättningarna, familjeföretaget Paradise Pickles & Preserves. Rahel och Estha, Ammu, morbror Chacko, gammelfastern Baby Kochamma. Dagen då kusinen Sophie Mol och hennes mamma Margaret ska komma från England, bilresan till flygplatsen, järnvägsövergången, naxaliternas demonstrationståg, biobesöket ("Sound of Music"), Esthas möte med apelsinläsk-citronläskmannen. Vad som sedan hände.

Båten och floden. Sophie Mols drunkningsdöd. Ammus och Veluthas kärlek. Svek, skuld, misshandel och död. Katastrofen, och tystnaden därefter. Den förvuxna trädgården, de murknande väggarna. Baby Kochamma framför TV:n. Estha ensam, drabbad av stumhet.

Och Rahel, återvändande. Till Ayemenem, till den förlorade världen, till berättelsen. Till de små ting som är vad som återstår, som är det man har att klänga sig fast vid för att undgå personlig konkurs i en tillvaro där Den stora guden vrålar som en het vind och kräver underkastelse.


Tomas Löfström 1999





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström