Arundhati Roy i Stockholm


De stora berättelsernas hemlighet
av Tomas Löfström

"De stora berättelsernas hemlighet är att de inte har någon hemlighet", säger Arundhati Roy. "De är lika välbekanta som huset man bor i. Man kan gå in eller ut var som helst. De förlorar ingenting på att man vet. De slits aldrig upp, de bränns inte ut."

Hon talar om Mahabharata, om de klassiska indiska sagorna som hon lyssnade till som barn i templet i Ayemenem. Men det kunde gälla också hennes egen bok, "De små tingens gud", debutromanen som översatts till trettiofyra språk, nu också svenska.

Intervjuad av Lena Birgersdotter berättar hon på Kulturhuset i Stockholm om hur hon skrev den tragiska och samtidigt så underbara boken om tvillingarna Estha och Rahel och deras dramatiska upplevelser av förbjuden kärlek och ond bråd död i kastsamhällets och monsunregnens Kerala.

"I fem år levde jag i berättelsen, som en fånge. Jag var koloniserad av den."

Hon talar om bakgrunden i Sydindiens landskap och Keralas blandade kultur, där alla religioner finns representerade, "inklusive marxismen". "Men boken handlar inte om Kerala utan om den mänskliga naturen, med indiska detaljer. Sambandet mellan små ting och mycket stora, från en liten fjäril till politik och religion. Ingenting är för smått, eller för stort, för människan."

Flera gånger återkommer hon till uppväxttiden: den inskränkta småstadsmiljöns "terror", den frånskilda, ensamstående modern, känslan av att vara ett utsatt, oskyddat barn. "Det finns ingen oskuld, inte ens hos barnen. Vi ingår alla i den grymma, grymma världen."

Om den fantasifulla behandlingen av det engelska språket: "Jag har ingen grammatik, jag tänkte aldrig på hur jag skulle skriva. Språket är instinktivt, som en hud för tankarna."

Om formen, den egenartade "cirkulära" konstruktionen: "Strukturen ligger i bakhåll för intrigen och överfaller den. Allt händer på en enda dag, upplösningen finns med från början. Det var det som var det svåra: att låta historien avslöja sig. Boken slutar egentligen mitt i."

Tålmodigt och artigt, som vore det första gången, besvarar hon publikens frågor om förhållandet mellan romanen och verkligheten, om skrivandets hantverk, om språkliga förhållanden, om detaljer i texten ("Vad är en 'Love in Tokyo'?").

Bara en gång bränner det till, om än med humor, och rebellen med den bitska tungan skymtar fram.

Fråga: "Ms Roy, tänker ni på engelska när ni skriver?"

Svar: "Nej, på japanska."


Tomas Löfström 1998





Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström