U R Anantha Murthy: Samskara


En stäppvarg i brahminernas Indien
av Tomas Löfström

I den sydindiska byn Durvasapura, närmare bestämt i agraharan, brahminernas egen bosättning, ligger Naranappa död. Och medan liket ruttnar och pesten sprider sig - döda råttor överallt, gamar väntande på hustaken - diskuterar de självgoda brahminerna (den högsta kasten i den hinduiska hierarkin) hur kroppen ska omhändertas.

Vem ska utföra den vederbörliga dödsriten samskara (ett mångtydigt ord som bland annat betyder "initiation" och "passage")? Hur ska det gå till? Ska Naranappa överhuvudtaget bestås någon dödsrit, han som var agraharans svarta får, som höll sig med en "oberörbar" älskarinna, som umgicks med muslimer, åt kött och drack alkohol? Var han ens brahmin?

Frågan hänförs till Praneshacharya, agraharans ledare och Naranappas motsats i allt: en skriftlärd brahmin utbildad i Benares, känd och vördad för sin höga vandel. Och denne Praneshacharya, för vilken den skamlöse Naranappa varit ett ständigt gissel - samtidigt som han också kunde genomskåda hans föraktfulla provokationer - vet varken ut eller in. Han ber Gud om vägledning men får inget tecken. Däremot möter han Chandri, Naranappas älskarinna, vars "beröring" får hela hans tillvaro, hans verklighet, hans ideologi - och den berättelse vars huvudperson han är - att ta en ny vändning.

Detta är utgångspunkten för U R Anantha Murthys roman "Samskara - Rit för en död man", en klassiker i den moderna indiska litteraturen som ingår som första svenska titel i den nya bokserien "Indiska Biblioteket".

"Samskara" skrevs på kannada under Anantha Murthys studietid i England och kom ut i Indien 1965. Den väckte stort uppseende genom de existentiella frågaställningar den tog upp, den djärva kritiken av brahminerna och den erotiska skildringen. Den filmades av Pattabhi Ramareddy - med två författare i huvudrollerna, Girish Karnad och P Lankesh - och översattes till en rad indiska och europeiska språk.

Berättelsen hämtar näring ur religiös mytologi och diskuterar filosofiska djupsinnigheter men det är en realistisk historia med satiriska inslag (som i referatet av brahminernas diskussion i början). Den handlar om människans moral, individens identitet och frihetens gränser, om jaget i förhållande till kollektivet, om livsförändringens möjligheter, om den tillfälliga "beröringens" betydelse för vägvalet och utvecklingen.

Skeendet utspelas mot en konkret bakgrund: ett odlingslandskap med namngivna växter (betelnöt, areka, jasmin, champak, basilika), en tid som skulle kunna vara tidlös "indisk bytid" men som med hjälp av lätta antydningar (Kongresspartiet, Naranappas grammofon) hänförs till 30-40-talet, en geografisk omgivning vars ortnamn går att lokalisera till västra Karnataka (Shivamogge, Melige, Tunga-floden).

Anantha Murthy har - bland annat i en essä i Indian Horizons 1992 - vittnat om romanens dubbla incitament: dels minnen från den egna uppväxten (brahminfamilj, sanskritskola) på den sydindiska landsbygden, dels mötet med Ingmar Bergmans film "Sjunde inseglet" (1957), som han såg i London tillsammans med sin lärare, den marxistiske författaren och kritikern Malcolm Bradbury.

Eftersom filmen saknade textremsor förstod Anantha Murthy inte dialogen men berördes ändå starkt. Särskilt påverkades han av en av Bergmans gestalter, den kringresande gycklaren Jof spelad av Nils Poppe, en sorglös pratmakare som går vägen fram utan att ifrågasätta eller ställa krav. I "Samskara" återser vi honom som Putta, en man som Praneshacharya möter på vägen när han flyr från Durvasapura sedan han älskat med Chandri i nattens mörker.

Putta tar Praneshacharya med sig till marknaden i Melige, visar honom tuppfäktningar, prutar i marknadsstånden och presenterar honom för den prostituerade Padmavati. Han initierar den världsfrånvände intellektuelle i en värld av liv och blod och lust, en värld han dittills sett ner på och tagit avstånd ifrån.

Utifrån mitt västerländska kulturella perspektiv kan jag inte undgå att jämföra berättelsen om Praneshacharyas rite de passage med historien om Hermann Haller i Hesses "Stäppvargen". Hesse tillhörde ju för övrigt själv prästkasten; han var "brahmin", son till tyska missionärer som var verksamma i sydvästra Indien, i Malabar, inte långt från Praneshacharyas och Anantha Murthys hemtrakter.

Själv föddes U R Anantha Murthy 1932 i Melige, en by i trakten av Shimoga i delstaten Karnataka. Efter utbildning i en hinduisk sanskritskola i hemtrakten kom han via universitetssstudier i Mysore till Birmingham där han 1966 doktorerade på en avhandling om politik och fiktion i 30-talets brittiska litteratur.

Längre fram har han återvänt till Mysore där han bosatt sig och periodvis undervisat i engelska på universitetet. Han har också varit flitig gästföreläsare vid åtskilliga europeiska och amerikanska universitet. 1987 blev han rektor för Mahatma Gandhi-universitetet i Kottayam i Kerala. 1993-97 var han ordförande för Sahitya Akademi, den allindiska författarorganisationen. Han belönades 1995 med Jnanpith-priset, den främsta litterära utmärkelsen i Indien.

Han hade debuterat med en novellsamling redan på 50-talet men det var alltså med den socio-religiöst engagerade romanen "Samskara" som han vid 60-talets mitt nådde nationell berömmelse. På en gång mystiker och marxist, med influenser från Sartre och existentialismen, har han gestaltat ideologiska och sociala frågeställningar också i senare romaner som "Bharatipura" (1974) och "Awasthe" (1978), där han bland annat diskuterar individens ansvar och vänsterrevoltens betydelse i ett mer sentida Indien. Han har också skrivit dramatik och essäer.

Han har tidvis fått utstå stark kritik och är fortfarande i viss mån en kontroversiell författare i Indien. Hans skildring av brahminerna i "Samskara" väckte ont blod på många håll och romanen uppfattades som allmänt anti-brahminsk, eller rentav anti-hinduisk, vilket exempelvis V S Naipaul hävdade.

Men i själva varket har Anantha Murthy oftast iklätt sig rollen som "kritisk insider". I "Samskara" granskar, ifrågasätter och kritiserar han brahamanya (brahminernas och hinduismens regelverk, moral och sociala kod) utan att egentligen ta avstånd, utifrån en position som medbrahmin och deltagande observatör.

Som kritiker av hinduismens samhälle är han högst aktuell också i dagens Indien med dess konflikt mellan sekulärt och religiöst, mellan "västerländsk" modernism och hinduisk reaktion. Men det vore alltför begränsande att se "Samskara" bara som ett angrepp på ortodox hinduism.

Vanamala Vishwanatha, som tillsammans med Hans O Sjöström överfört "Samskara" från kannada till svenska, menar att det är "som krönikör av historiska ögonblick i den postkoloniala nationens framträdande" som Anantha Murthy blir viktig, även för läsare långt bortom Karnatakas gränser.

Kritikern Meenakshi Mukherjee framhåller i "Realism and Reality" (1985) att "betydelsen av 'Samskara' som modern indisk roman ligger i författarens försök att utnyttja spänningen mellan två sätt att se världen. Ett ethos präglat av olika uppfattningar av karma och kast ställs i motsättning till en ny medvetenhet om jaget..."

Kanske kan man säga att Anantha Murthys författarskap handlar om mötet mellan det traditionella och det moderna, om att acceptera, ta avstånd eller kompromissa, om upprättandet av en möjlig syntes. Och att kärnan är den allmängiltiga, tids- och kulturöverskridande "stäppvargsproblematik" som A K Ramanujan refererar till i efterordet till sin engelska översättning av "Samskara" 1976:

"Hos Praneshacharya ifrågasätter brahminismen sig själv på ett modernt existentiellt sätt (ett sätt som i själva verket är den ganska främmande); och ifrågasättandet leder honom in i nya och vardagliga världar... Vill han, kan han någonsin integrera dem med sitt gamla förhållningssätt, sin tidigare samskara? Vi vet inte. Vi ser honom bara förvandlas från en fullt utvecklad socialiserad brahmin som är ett med sin tradition till en ny sorts person som väljer sin väg, individualiserar sig själv, 'alienerar' sig själv."


Tomas Löfström 2001


Tack till Vanamala Vishwanatha för information, citat och synpunkter.
"Samskara" utgavs av Ordfront förlag 2001.




Indiska bokrecensioner | Indiska Biblioteket | Indiensidan | Transit/Tomas Löfström