Predikan Landvetter Sexagesima 20120212

Idag handlar det om Ordet och orden kan vi säga. Vi skall fundera lite över det, men först vill jag nämna något om Den här söndagen. Den kallas ju som ni sett i psalmbokens textdel för de olika söndagarna för Sexagesima. Det är latin och betyder på den sextionde. Vad då Sextionde säger du? Jo det handlar om 60 dagar före påsk. Sexagesima är en av två söndagar Septuagesima och Sexagesima i den s.k. förfastan, som leder fram till Fastlagen. Fastlagen är de tre första dagarna i veckan efter Fastlagssöndagen inleder fastetiden. På fastlagen sa man farväl till köttet. På latin heter det Carne vale. Vi känner igen det som karneval. Man festade i dagarna tre innan man gick in i fastan som varade fram till Påsken med en enklare livshållning som bl. a inte fick innehålla något kött. Runt om i världen firas dessa dagar med karnevaler. Vi brukar få rapporter från den pråliga och sjudande karnevalen i Rio.

Fastetiden fortsätter sedan i fyra veckor fram till Passionstiden som är de två sista veckorna i Fastetiden. Den sista veckan i passionstiden kallas också för Stilla veckan och den leder fram till de tre sista dagarna, de heliga tre dagarna, Långfredagen, påskafton och Påskdagen. Under hela den här tiden vänder vi nu blickarna mot Jerusalem istället för julens Betlehem och Jesu vandring upp till den staden den sista gången under sitt liv här på jorden och deltar i det som skedde med honom där. På Långfredagen följer vi honom på den smärtsamma korsvandringen, Via Dolorosa, Smärtornas väg. Vi hör honom på korset säga "Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör" och får tillfälle att tänka på vår egen situation och inställning till det som Jesus gör på korset när han dör för vår synd, vår ovillighet att räkna med Gud i vårt liv. Allt det som binder oss vid det jordiska , vid alltings fåfänglighet och förgänglighet och på sätt och vis meningslöshet och hopplöshet. För utan Jesus funnes ingen öppning mot himmelen och det nya livet. Och om det nu är så att Jesus bara skulle vara en bluff och den möjlighet till nytt liv han visar genom sin död och uppståndelse bara är påhitt av människor, då finns det ju inte mycket att leva för egentligen. Då finns inget hopp för vår utsatthet. Det är faschinerande att vår tid fortfarande har detta som ett tema i vår almanacka, även om många inte bryr sig.

Därför är frågan om det levande Ordet, Guds Ord egentligen en otroligt viktig fråga för alla människor och något som vi alla behöver reflektera över därför att den handlar om liv eller död om mening eller meningslöshet i det liv vi lever här och nu och om möjligheten att hoppas på ett nytt liv som kan ge ljus och tröst över allt som inte går som vi tänkt oss i vårt liv här och som jag tror ligger där djupt inne i var och en av oss och söker sitt svar.

Vem är jag och var har jag egentligen mitt fäste i livet.

Det Levande ordet är dagens överskrift och jag ger en liten underrubrik i formuleringen orden och Ordet. Ordet skrivs då med stor bokstav och orden med liten. Söndagen Sexagesima är Ordets söndag dubbel bemärkelse. Denna söndag har sedan gammalt också ytterligare ett namn nämligen Reformationsdagen. Tankarna går till Martin Luther, han som menade att kyrkan hade kommit allt för långt bort från det livgivande Ordet och ville föra henne tillbaka till det som är den verkliga utgångspunkten för vår tro nämligen Guds levande Ord som vi möter det i bibeln och hjälpa oss att finna en väg till Gud genom det. Han talade om Sola fide och Sola Scriptura som är latin och betyder Tron allena och Skriften allena och hur dessa båda måste få samverka i vårt liv för att vi skall finna mening och hopp i tillvaron.

Om vi börjar med orden så kan vi väl konstatera att vi lever i en tid och ett samhälle där orden har en väldigt viktig funktion. Det är med våra ord som vi kan kommunicera med varandra. Språket, orden är en genuint mänsklig förmåga. Och många undrar hur språken har kommit till. Språkforskare famlar lite i blindo. Utan ett språk vore det mycket svårt att förstå varandra och kunna leva med varandra. Förmågan att bilda och forma ord och sätta dem samman till meningar som gör att vi kan förstå varandra är egentligen ett stort mirakel, eller skall vi säga en gåva som just vi har fått på ett sätt. Visserligen finns det många olika språk där vi kan känna oss helt vilsna om vi hamnar i ett land där vi inte förstår språket och då kan känna oss helt utanför därför att vi inte förstår orden.

Bibeln talar i gamla testamentet om hur människorna en gång hade samma språk. Men

människorna blev styva i korken och själva ville vara gudar och byggde ett hus, Babels torn, som skulle räcka ända upp till Gud. Då förbistrade Gud deras språk så att de inte längre förstod varandra och kunde komma över ens och därför inte kunde fortsätta att bygga tornet. Vi förstår att detta är en bild av människans vilja att själva vara tillvarons centrum och ordna sitt liv utan Gud, något som Gud inte kan tillåta då människorna inte kunde hantera sin frihet och konsekvenserna skulle bli förödande. I nya testamentet upplever vi på Pingstdagen när anden utgjuts hur människor från olika länder med olika språk, samlade i Jerusalem åter kunde förstå vad apostlarna sade. Det är en vision om hur Gud vill återställa sin skapelse och genom anden föra människor tillsammans igen i en helig gemenskap där man förstår varandra och förstår vårt ursprung och vårt mål hos Gud.

Men åter till Orden. Vi förstår alltså att orden är livsviktiga byggstenar i den mänskliga gemenskapen. Utan dem hade vi inte kunnat bygga det samhälle och den gemenskap vi har idag. Men samtidigt inser vi också att Orden och förmågan att förstå varandra genom språket kan användas på så många olika sätt. De kan användas positivt till att stärka gemenskap och bygga förtroende och ett samhälle där vi samverkar med varandra för allas bästa för ett gott liv. Med de rätta orden kan trösta, hjälpa, skapa kärlek och vänskap och många andra positiva saker. Men orden kan också hela tiden användas på ett negativt sätt till att förstöra och riva ner förtroende, skapa kriser ja till och med döda människor på ett sätt. Mobbing med ord t. ex., kan driva människor att ta sitt liv. Eller i större sammanhang mellan länder kan ord leda till krig och förödelse genom ovilja att förstå varandra.

Så Vårt liv och hur det går för oss bygger mycket på orden som vi använder i mötet med varandra. Idag lever vi i ett samhälle och en tid där orden flödar över. Ordströmmar som sköljer över oss dagligen genom t.ex. olika media gör oss inte sällan förvillade och trötta och får oss att längta efter miljöer där vi kan få mera tid för eftertanke och stillhet där orden får tillfälle att sjunka in och inte ständigt trängas ut av andra ord innan vi hunnit riktigt ta till oss det vi hörde så att de får tillfälle att bli levande för oss. För alla orden som virvlar omkring i vår vardagsmiljö känns ofta som förbrukningsvara som vissnar och dör och inte ger några bestående intryck annat än förvirring. Vad var det jag hörde? Vad var det nu han/hon sa, eller vad var det som var viktigt som jag skulle komma ihåg?

Vårt behov av levande positiva ord, ord som stannar kvar ord som får rum i oss som är helande och kan utvecklas i oss till liv och hopp lyser ofta med sin frånvaro, eller så ger vi dem inte tid. Och ändå är det de orden vi söker, de orden som vi behöver allra mest för att orka.

Och nu vill jag föra in Ordet i sammanhanget. Ordet som skrivs med stor bokstav. Ordet som har liv och ger liv som kan ge balans åt alla orden som jag använder mig av. Ordet som kan få vara ett filter som hjälper mig att sovra bland alla orden, som kan sila bort de nedbrytande och skadliga orden och hjälpa mig att ta in de ord som lever och utvecklar mig. Nu är jag så naiv i min tro att jag menar att orden mina ord, dina ord, har ett ursprung i Ordet med som när vi finner det och tar emot det kan hjälpa oss att se det som är gott och rätt i livet och hur vi kan använda orden på bästa sätt.

Min utgångspunkt är då Johannes evangelium det första kapitlet som ger oss en underbar ledning i vårt bryderi med orden. Där finner vi Ordet med stor bokstav som kan ger vårt liv en ny dimension och öppna vägar i vår brottning med orden, som ger liv om det Ordet får bli levande för oss. Joh. skriver som en grund och utgångspunkt för hela sitt evangelium om Jesus så här:

1I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. 4I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. 5Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.......... 14Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Ordet var Gud.....och Ordet blev människa. Det sanna Ordet, det verkligt Levande. Vi förstår att det är Jesus som det handlar om och att han är Ordet, det Guds Ord som en gång skapade allt och som därför också är en viktig del i den skapelse som är jag och du. För att tala med 1 mosebok "Och Gud sade , låt oss skapa människor till vår avbild, till att bli oss lika"...

Du och jag är resultat av det Ord som skapar och ger liv. Utan det ordet skulle vi inte finnas och inte kunna göra något. Vi får ofta idag lära oss att livet har uppstått ur en ursoppa av molekyleer och atomer, som sedan genom olika mutationer och slumpmässiga kombinationer har blivit människan. Ingen vet egentligen om detta är sant. Det är bara teoriet. Lika sant är bibelns utsaga att Gud skapade livet dig och mig genom Ordet som var Liv. Över oss vilar i varje sekund Guds Ords Varde liv. Och hans Ande vilar över oss och vill visa oss Guds plan med oss. Ordet som skapar och som har skapat oss är alltså Jesus som, om han får bli levande för oss, också kan leva i oss och visa oss en väg till nytt liv både nu och då. Han som är ordet kan ge våra ord en ny kraft och klang och liv om vi vågar låta hans Ord till oss få vara som ett filter som rensar och renar våra egna ord så att vi kan se klart vad som är rätt och fel, sant och osant i det vi säger och gör.

Det är därför som det är kyrkans uppgift att ständigt påminna oss om att läsa Guds Ord. Det finns så många röster idag, så många ismer och ideologier, som tävlar om vår uppmärksamhet som menar sig ha lösningarna på livet, men som egentligen inte har något att erbjuda av liv och hopp för en trasig mänsklighet när allt kommer omkring. Den ende som har något att erbjuda egentligen är Jesus han som är det levande Ordet till oss. Ingen annan har kommit till oss och visat sin kärlek genom att gå genom död till liv för att vi skulle kunna finna en väg till liv mitt i ett dödens och förgängelsens sammanhang. Hans ord är att lita på när han säger Kom till mig alla ni som är trötta och tyngda av bördor, så skall jag ge er ro.

Vi behöver finna den vägen som han är och den finns inte på något annat ställe än i hans Ord. Där finns han själv. Han säger "Mina ord är Ande och liv. Det välkända evangeliet idag om sådden som föll på olika grund med olika resultat handlar om oss och vårt för hållande till Guds Ord .Så läs Guds Ord och låt det få gro i din jord till välsignelse och liv för dig och ge honom tid att tala till dig genom sitt ord, så skall du finna en framkomlig väg genom alla orden som möter dig och finna det liv som du innerst inne längtar efter.

Den här söndagen handlar om Tro. Ja det gör väl varje söndag egentligen. För vad är det som får mig att gå till kyrkan om inte min tro eller kanske nyfikenhet på vad tron kan handla om. Inte vilken tro som helst utan tron på Jesus Kristus och att han har något som jag behöver för att mitt liv skall fungera. Paulus säger på ett ställe (Rom 10:17) Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Guds Ord. Därför handlar Tron om något som ges oss mer än något som vi skall prestera.

Eftersom vi under trettondedagstiden talar om Jesus och hur hans härlighet uppenbaras för oss och bland oss så låter vi det här med tron idag ha sitt focus på vilken roll Jesus spelar för den tro vi har och hur vi kan få en levande tro som inte bara är ett önsketänkande.

Med tanke på hur Jesus botar en pojke i vår text för två tusen år sedan vill jag börja med ett helande i Jesu namn från vår tid som jag själv fick vara med om. Det gäller en kvinna som jag fick möta mötte på en samling i Lidköping på 1970-talet där vi, jag och min familj hade inbjudits att tala och sjunga om Jesus och vår tro på honom. Mötet var fint, men det var det som hände efter mötet som har kommit att bli det bestående intrycket som stärkte vår tro och som gör att jag gärna kommer tillbaka till den händelsen. Under mötet hade vi sett en kvinna vandra av och an utanför möteslokalen blek och böjd. Hon kom aldrig in på själva mötet men efter mötet kom en person in med en hälsning och fråga om vi ville be för henne. Det kändes naturligt för oss att uppfylla hennes önskan och vi bjöd henne att komma in. Det visade sig att kvinnan, hon hette Anita, var mycket svårt sjuk i canser. Enligt hennes läkare på Sahlgrenska hade hon inte så länge kvar att leva. Hon hade fått en kallelse till nya provtagningar på jubileumskliniken på måndagen, detta var en lördag. Vi samlades runtomkring henne några stycken och bad med handpåläggning för hennes tillfrisknande. Under förbönen fick jag se en bild för mitt inre av en kvinna som vandrade från mörker mot en ljus öppning. Efter förbönsstunden berättade jag för henne om min syn under bönen. Hon sa ingenting då men senare berättade hon, att när hon fått höra vad jag hade sett, hade hon tänkt att det handlade om att hon skulle få sluta sitt liv efter lång tid med sin svåra sjukdom som hade tagit ner hennes kroppsliga krafter så mycket.

Det hände inget annat märkligt under förbönen. Vi gjorde ju bara vad som är vårt medmänskliga uppdrag utifrån vår tro men vågade väl inte direkt hoppas att det skulle hända något. Själv berättade hon om att hennes blod och andra värden var så dåliga att en läkare hade sagt till henne att de inte förstod hur hon kunde leva med så dåliga värden. Anita ringde senare i veckan och berättade en fantastisk historia. På måndagen hade hon åkt in till Sahlgrenska för provtagning. Efter provtagningen väntade hon på besked om hur det hade gått. Efter en tid kom sköterskan in och sa att de förmodligen hade förväxlat hennes prover med någon annans eftersom proverna visade fullt normala värden och det kunde ju inte vara så i hennes fall, menade de, så det blev en provomgång till för att kontrollera det hela igen. Efter ytterligare en tid kommer sköterskan ut och säger med stor förvåning. Nej vi förväxlade nog inte. Det var rätt. Proverna visar att du har fullt normala värden. Du är fullt frisk. Denna kvinna lever fortfarande och är en ivrig förebedjare för människor med särskilt hjärta för dem som är sjuka på olika sätt och hon har fått uppleva många bönesvar genom åren.

Den här händelsen har hos mig skapat en stark övertygelse att Jesus verkligen finns nära oss idag och att hans kraft kan bli verksam genom oss genom vår tro på honom. Det har också blivit så tydligt för mig att tron inte är en slags kvalitet som jag har förvärvat, som jag äger i mig själv utan är helt och hållet knuten till min dagliga gemenskap med Jesus och att jag genom tron på honom kan få del av hans kraft och få vara med och i förbön förmedla den till någon som behöver den.

Det handlar alltså inte om min egen trosstyrka utan alltid om hans kraft och ingripande när något sådant sker men han kan använda mig och dig som kanaler när vi tror på honom och vill följa honom.

Paulus säger i 2 Kor 12:10 Ty när jag är svag är jag stark. De där orden kan se ut som en ganska meningslös ordlek, för vid första påseende så kan vi konstatera att det nog inte funkar mänskligt sett. Vi vill gärna vara starka och klara oss själva. Vi är inte särskilt benägna att be om hjälp när vi får problem. På något sätt gäller den där devisen som vi hört ofta. "Ensam är stark" Det är prov på styrka att klara sig själv. Men samtidigt är det ju så att vi genom vår enstörighet stänger ute andra som kanske både vill och kan hjälpa oss och hindrar Guds kraft att få verka i och genom oss. Paulus hade erfarenhet av det. Han hade varit stark i sig själv och farit omkring och fängslat folk med sitt nit för Gud och sin som han trodde starka tro (nitälskan). Han visste ju vad som var rätt. Han kunde avgöra när de andra hade fel. Han fick till slut uppleva hur hans starka tro som bara litade till sig själv kraschade och smulades sönder i mötet med Jesus vid porten i Damaskus där han fick möta Jesus och blev blind och hur det inte vände förrän han fick erkänna sin svaghet och ta emot Jesu kraft i sitt liv. Då kunde ingenting hejda honom att förkunna Jesus och tron på honom med kraft.

Hans ord här kan få oss att reflektera över vår egen tro och var den har sin grund. I mig själv och min förmåga eller i Jesus. Det är ju vanligt bland oss idag att vi säger att var och en får bli salig på sin tro. Men sanningen är den att det faktiskt är så att min egen tro på min förmåga och ovilja att ta Jesus på allvar och bjuda in honom i mitt liv, kan hindra Jesu kraft att bli verksam i mitt liv.

Berättelsen i evangeliet om officeren i Kafarnaum visar på samma sak. Det handlar om en man med mycket egenmakt. Han förde befäl och kunde beordra sina underlydande att göra nästan vad som helst. Han behövde egentligen ingenting. Han behövde inte och hade nog väldigt svårt att erkänna svaghet. Han hade ju alla maktmedel som stod till buds. Men när hans barn blev sjukt och låg för döden kunde han ingenting göra. Han upplevde sin maktlöshet. Hans makt och kraft räckte inte till för den han älskade. Det enda han kunde göra var att ödmjuka sig och visa sin svaghet och be den om hjälp som han hade förstått hade en makt och en kraft av annat slag än hans. Det kostade på för honom att erkänna det, men han tvekar inte att blotta sin svaghet för Jesus och det ger Jesus möjlighet att möta honom i djupet av hans personlighet och svara på hans ödmjuka bön med sin kraft.

När vi bad för Anita så var det egentligen på samma sätt. Hon hade kommit till vägs ände hon kom med sin svaghet och vågade blotta sin kraftlöshet. Vi hade inte någon särskild förmåga att komma med, för att hjälpa henne. Det vi kunde göra var att också erkänna vår kraftlöshet i hennes situation och tillsammans med henne komma till honom som har makten att hela med vår bön att han skulle gripa in och hjälpa henne.

Så vad är då en stark tro. Jag har många gånger hört människor be att Jesus skall ge dem mer tro eller en starkare tro, så att deras andliga liv kan fungera bättre, som om det skulle handla om någon sorts kvalitetshöjning eller kvalitetsmärkning på vår förmåga att tro. Glöm det! Det är inte så tron fungerar. Tron handlar alltid om att ta Jesus på allvar och att styrkeförhållandet mellan mig och Jesus får förändras, så att jag inser att jag behöver honom och hans kraft och kommer till honom och så att säga lägger ner min egen styrka och förmåga och ber om hans kraft till förvandlig av mitt liv och min tro genom att låta honom få ett större utrymme i mitt liv än vad han kanske har fått hittills så att hans kraft kan få flöda genom mig till någon som behöver den inte därför att jag är stark i mig själv utan därför att han är det.

Ibland kan det därför handla om att jag blir utsatt för prövningar. Gud kan utelämna oss till vår egen hjälplöshet för att vi skall förstå att vi verkligen behöver honom. Det kan vara i de ögonblick då vi tycker att Gud inte svarar oss, att han är tyst, har lämnat oss i sticket. Psaltaren är en underbar bok att läsa när det gäller just detta. Den ger oss råg i ryggen att konfrontera Gud med våra frågor om hans närvaro och hjälp. Vi behöver inte vara fina i kanten när vi kommer till Gud i vår övergivenhet. I psaltaren kan vi höra människor säga till Gud t. ex. "Vakna, Varför sover du? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid. Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga." Det är uppfriskande med denna osminkade konfrontation med Gud i Bibeln. Men det handlar aldrig om att han har glömt oss, utan mera om att vi har glömt honom och vem han verkligen är genom vår egensinnighet och vår vilja att själva bestämma så att han hindras från att vara den Gud han är och inte får tillfälle att komma oss nära och fylla oss med sin kraft därför att det inte finns utrymme i oss för något annat än vår egen kraft, som ju ändå så lätt kolapsar.

Nej en stark tro har inga egna muskler att slåss med bara sin egen svaghet när det gäller och viljan att släppa in Jesus och låta hans styrka få bli min genom tron på honom. För det är inte så att han har glömt oss eller sover eller vad det nu kan vara. Han vakar ständigt står det. Från dopets stund finns han där och längtar efter att jag skall komma till honom och be om hans välsignelse och hjälp. Men han tvingar oss inte. Det handlar bara om min egen villighet att i ödmjukhet erkänna min svaghet och mitt behov av hans styrka. Då kan stora ting ske som vi kan få förundras över och som kan stärka vår tro och låta oss glädjas över att vi får tillhöra en sådan Herre. Därför finns det egentligen inte någon gradering på tron, stark eller svag. Det handlar bara om att ta emot Jesus, som enligt Hebreerbrevets författare är "trons hövding och fullkomnare" varken mer eller mindre, varken starkare eller svagare.

Amen

Trettondehelgen avslutar Julen i Kyrkan. Det är ju till och med så att för vissa kristna t.ex. den ortodoxa kyrkan firas denna dagen som den verkliga juldagen.

Egentligen är just beteckningen Trettondedagen unik för vårt land. Vi kallar den så därför att den sker på den trettonde dagen efter juldagen. Från början i kristenheten var detta den verkliga juldagen. Ursprungligen var namnet på Trettondagen Epifania, som betyder Uppenbarelse. När sedan Jesu födelses fest genom inflytande från den katolska kyrkan flyttades till den 25 december blev Epifanian kvar och kopplades bl. a. till heliga tre konungar eller de vise männen som kom till Betlehem för att hylla den nyfödde konungen. Men de kom inte fram tretton dagar senare utan just till hans födelse.

Idag handlar det om Jesu dop. Både Jesu födelse genom vilket Gud blev människa och Jesu dop som vi läser om idag genom vilket Fadern ger Sonen sitt Tydliga vittnesbörd är ju uppenbarelser av Guds härlighet i historien i en levande människa Jesus, en av oss, samtidigt som han är Gud med oss. Trettondetiden , de kommande fem söndagarna i vår kyrka handlar just därför om hur Gud på olika sätt uppenbarar sin härlighet genom Jesus. Det är oerhört viktigt att kyrkan envist fortsätter att framhålla detta i en tid då den kristna tron, inte minst i vårt land håller på att bli en slags livsfilosofi med tänkvärda levnadsregler för människornas liv, som man kan reflektera över om man har tid och inte den konkreta verklighet som evangeliet om Jesus talar om, nämligen att Gud träder in i historien och blir människa genom Jesus för att komma oss mänskligt nära med sin räddningsplan för en annars förlorad mänsklighet och där det inte finns utrymme för filosofiska reflektioner om människans vara, utan handlar om en handfast relation till en levande Gud som vill möta oss personligen här och nu för att rädda oss från undergång.

Därför får kyrkans undervisning inte bli allmänna kåserier om tillvaron utan kyrkan måste ständigt vara beredd att hävda detta under som det är med en Gud som inte bara sitter i sin himmel och väntar på att vi skall bli bättre komma på bättre tankar och söka honom utan kommer till oss och visar oss vem han är i Jesus Kristus. Utan kunskapen om en levande Gud som kommer till oss och blir en människa som vi för att genom sitt liv och sin död här på jorden visa vägen till den Gud som har skapat oss och älskar oss och längtar efter oss, har kristendomen och kyrkan ingen funktion ingen plats, ingen uppgift at fylla. Då blir vi också kvar för evigt i vårt jordiska fängelse utan någon möjlighet att ta oss ur det elände som vi kan uppleva så påtagligt på jorden idag med alla katastrofer, krig, miljöförstöring, oförsonlighet, våldsamhet och allt vad det kan vara som vi trots alla våra ansträngningar och önskningar om fred och försoning i världen inte tycks förmå att ta oss ur. Snarare eskalerar allt som det kan tyckas, när vi slår på TV eller läser våra tidningar. Vi är fast i vår oförmåga. Det ges bara en väg och den vägen heter Jesus , han som är denGud som solidariserat sig med oss och vårt elände och vill visa oss en väg ut ur det.

Det är detta som dagens text om Jesus dop egentligen handlar om. På Nyårsdagen läste vi om hur Jesus får sitt namn bekräftat i omskärelsen på den åttonde dagen och som visar, hur Gud i Jesus knyter samman det gamla förbundet med det nya. Omskärelsen var ett Gudomligt påbud för Guds folk då och när Jesus blir omskuren på den åttonde dagen och får sitt namn, som betyder Gud frälser, så knyts det gamla förbundet med Gud och hans folk samman med det nya som kommer genom Jesus och hans försoningsgärning för vår skull.

I dag får vi alltså en pusselbit till på den vägen, när Jesus kommer till Jordan och ber Johannes att döpa honom. Johannes förstår inte riktigt va det handlar om. Han hade ju predikat omvändelse för människorna som en förberedelse att ta emot den som Gud skulle sända och som var utan synd. Och nu kommer Jesus han som skulle komma och han ber att få bli döpt med Johannes omvändelse- dop. Vad är detta? Johannes är förvirrad. Han som var utan synd behöver väl inget omvändelsedop. Han var ju i stället den som skulle döpa i Helig Ande enlig Joh. ev. Johannes förstår inte. Det var ju han Johannes som behövde döpas av Jesus. Men Jesus framhärdar med orden; "Det är så vi skall uppfylla allt som tillhör rättfärdigheten. Låt det ske".

Och Johannes låter det ske även om han inte riktigt kunde förstå det djupa i Jesu handling. Genom detta dop bli han som vi. Han går så att säga in under syndens problematik som plågar oss och håller oss fångna och får oss att göra sådant som vi förstår är fel men gör ändå genom inverkan från den mörkrets furste som har del i oss, han som bara vill förstöra och förgöra. Han som är utan synd utsätter sig genom detta för alla de frestelser som vi kan uppleva och som gör att det går så snett för oss.

Han blir bildligt talat till synd för att kunna rädda oss som hans namn antyder. Hjälpa oss att finna vägen ut. Och den vägen är inte bara några tänkvärda ord och filosofiska funderingar utan en konkret försoningsgärning där han går i döden för oss. Det är tufft att förstå med just detta ar sanningen om Jesus.

Så det är just detta som Julens evangelium handlar om. Guds Ord blir kött, eller som vår nya översättning skriver "Människa" i Jesus. Guds levande ord förblir det han är, från evighet född av Fadern före all tid, men blir nu det han inte var, en dödlig, sårbar, en människa av kött och blod som vi. Ofattbart för vårt förstånd, men sant och nödvändigt att ta till sig för att få vårt liv och vårt hopp om liv att gå i hop. Det ges inga andra utvägar.

Kristus Guds Son den obegriplige, som skapat världen - Johannes skriver i sin underbara inledning till evangeliet; "I begynnelsen var ordet och ordet var av Gud och Ordet var Gud. I det var liv och livet var människornas ljus och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt med det. Genom det har allt blivit till som är till och utan det har inget blivit till som är till. ... Och Ordet blev människa och vi såg hans härlighet.

Enastående obegripligt men så viktigt för vårt liv och hela vår existens. Jesus Kristus Guds son som skapat världen, som utför tecken och under, som hör till Guds Helighet och nästan skrämmande storhet är också en verklig människa i snickaren Jesus från Nasaret. Så stort och ofattbart och omöjligt för oss att det därför måste övervägas noga. Ingen hade kunnat hitta på en sådan historia ännu mindre när vi vet hur han går frivilligt för vår skull mot lidande och död. Ingen annan religion har en sådan historia att berätta. Ingen har en Gud som kommit till oss för att söka upp det som var förlorat för att rädda det på det sätt som Jesus gör och visar.

Frågan för oss blir då; Vill vi ta emot detta som en verklighet för oss idag, att vi har en levande Gud som kom till oss i Jesus. Då handlar det inte bara om en fundering och vackert formulerade ord, utopiska tankar utan om en reell verklighet med en Gud som söker oss idag, inte med buller och bång och stora massiva kampanjer utan stilla, en Gud som vill komma dig och mig under skinnet med sitt erbjudande om liv och kraft att leva genom honom. Då handlar det framförallt om att ta emot en person , bli vän med en Gud som söker mig för att hjälpa och rädda mig till ett liv nu men ännu mer ett nytt liv i full gemenskap med honom som är min frälsare. Men märk väl han är inte en Gud som kommer med buller och bång utan en ömsint Gud som inte tränger sig på eller tvingar dig och mig till något vi inte är beredda på, men som håller vägen och dörren öppen för oss på nytt och på nytt igen så länge det heter idag.

I dopögonblicket vid Jordan bekräftar Gud genom sin uppenbarelse i duvan och rösten från ovan som alla kunde höra Jesus som sin son. Därför är Kristen tro inte en lära bland många, en slags livsfilosofi, som vi ändå så ofta tycks vilja göra den till, Nej, den är en levande relation till en levande och uppstånden Frälsare.

Nyårsdagen är juldagens s.k. oktav alltså avslutningen av det egentliga julfirandet på den åttonde dagen efter Juldagen. Det innebär att nyårsdagen är helt bestämd av julen och som en kyrklig helg har den absolut ingenting med det borgerliga året att göra, som vi kanske tänker ibland. Såsom julens oktav har Nyårsdagen sedan år 800 firats som Jesu omskärelses fest då han får sitt namn. Den illustrerar hur det nya förbundets konung, han som döper i Helig Ande, tar emot det gamla förbundets förbundstecken , omskärelsen och i sig genom detta binder samman det gamla och det nya förbundet. Till detta är Jesus namnet intimt knutet. Han hade förebådats i det gamla testamentet( förbundet) som Messias och träder fram som människa i Jesus Kristus Guds son i det nya förbundet. Därför är det julens under som gör det möjligt för oss att börja ett nytt år i Jesu namn.

Vi gör ofta en väldig show av nyårsfirandet och lägger in så oerhört mycket av förhoppningar och förväntan rent mänskligt sett. Vi avger nyårslöften kanske och vi firar på alla möjliga sätt med sprakande fyrverkerier och matfest och så den där magiska nedräkningen mot tolvslaget på nyårsnatten, som om det skulle hända något särskilt just då. Men egentligen är ju denna dagen ingenting annat än en helt vanlig dag i en oändlig räcka i raden av vanliga dagar med arbete som måste göras utan att det kanske lämnar kvar några speciella minnen. Ibland önskar vi kanske att vi kunde förutse vad som skall hända de kommande åren, som om vi kunde få veta i förväg och ha lite kontroll på livet. Men jag är säker på att om vi fick en tioårsalmanacka i vår hand med alla möten, samman-träffanden, måltider smärtor och glädjeämnen inprickade, liksom också de viktigaste tidningsrubrikerna och TVsändningarna om olika händelser så skulle vi nog vid närmare eftertanke lämna tillbaka dem osedda, för vi skulle inte klara av att ha den kunskapen psykiskt. Vi är inte konstruerade för det. Det är bara Gud som kan ha den överblicken. Vi skulle gå sönder, bli tokiga tror jag av en sådan kunskap. För oss är det bäst att få ta in en dag i taget och satsa på den med full kraft. "Blott en dag ett ögonblick i sänder" skrev Lina Sandell i sin psalm. Det är egentligen det som det kristna livet handlar om. Om varje ny dag. Lite av det som står i en annan psalm. "Var dag är en sällsam gåva en skimrande möjlighet". Det viktigaste i det sammanhanget är att vi har en grund att stå på som verkligen är stabil och inte vacklar, när allting annat plötsligt kan snurra runt och göra oss förvirrade. Något att ta spjärn emot för att klara att stå rak. Något eller skall vi säga Någon som känner mina dagar och kan ge mig hjälp och kraft att leva dem hur de än kommer att se ut.

Det är här Nyårsdagen är viktig. Som du ser i almanackan så har nyårsdagen inget namnsdagsbarn. Varför? Jo därför att det är Jesu namnsdag. Det var då han officiellt fick sitt namn vid omskärelsen i templet när Maria bekräftar det namn som hon hade fått av ängeln vid bebådelsen. Namnet Jesus. Nyårsdagen är fortfarande namnlös för Jesusnamnets skull trots att många inte tänker så eller lägger in den betydelsen för det namnet på den dagen.

I gamla testamentet hade namnet en viktig funktion.

Namnet var inte bara en beteckning på personen som bar det. Det sa också mycket mer om den personen i fråga. Därför var namnen så viktiga och valdes med omsorg av föräldrarna, då man i namnet lade ner sina önskningar och förhoppningar för det nyfödda barnet. Det är därför som namnen framförallt i GT och NT har betydelser som talar om personens egenskaper och deras samhörighet med Gud. Så betyder t.ex. Mikael - Vem är som Gud - och Jesusnamnet betyder - Gud frälsar-. Ett annat av Jesu namn som vi läser om i Jesaja bok är "Immanuel", som betyder Gud med oss. Ofta är det väl så med oss att när vi möter en människa och känner igen henne så kan vi säga – Se där kommer Gunnar – Men när vi säger det så tänker vi inte bara på namnet som sådant utan vad personen med det namnet representerar för mig, vad jag för knippar med den personen. Personligheten hur jag blir bemött av vederbörande. Tankar av glädje och förväntan och tacksamhet när jag tänker på honom /henne, liksom andra känslor kanske av obehag som den personen väcker hos mig av någon anledning eller hans eller hennes olika kunskaper och förmågor. Det är så mycket som kan komma till oss genom namnet.

I Jesu namn är ord som vi ofta inleder gudstjänster och avslutar vår bön med i kyrkan. Det gör vi för att förankra det vi gör eller har gjort eller sagt i en verklighet som håller. Att använda Jesusnamnet håller oss uppkopplade på ett tryggt sätt till den Gud som är garanten för vårt liv och allt det vi har och det som händer oss här. Han är den som står för den trygghet som håller också nästa dag och nästa och nästa igen även om allting annat är oäkert. Allt för många av oss har sitt liv förankrat i sådant som inte har bestående värde. Jag tänker på allt som vi gör för att skapa trygghet omkring oss. Allt som vi köper för att känna oss trygga. Försäkringar som vi tar på hus, bil, familj o.s.v. för att vi skall känna oss trygga inför framtiden. Vi undertecknar handlingar med vårt namn och får kanske handlingar tillbaka med en underteckning av ett namn som skall garantera tryggheten i handlingen. Men när allt kommer omkring, vad är det för en trygghet. Allt för ofta får vi erfara hur den går i kras ändå trots alla namnteckningar som skall garantera något. Ett tu tre är de bara luft. För att inte tala om den ondska som finns och ofta tar sig uttryck i sådant som inte kan förklaras på annat sätt än att det måste finnas en ond makt i tillvaron som inte har något annat mål än fördärva och förgöra och som inga försäkringar eller annat mänskligt skydd kan motstå.

Det är här som Jesus namnet har betydelse. Hans namn är vår förnämsta garanti inför en osäker framtid. Hans namn borgar för en trygghet och ett hopp som aldrig kan gå i kras, även om allt annat rasar samman runt omkring oss. Hans namn är ett värn framförallt mot den ondska som vi inte rår på hur starka vi än är och hur många järnridåer vi än bygger upp omkring oss. Bara genom kraften i hans namn kan ondskan besegras, det är ett viktigt budskap i evangeliet om Jesus, den kraft som förde Jesus genom dödens yttersta motstånd till uppståndelsens verklighet. En kraft som vi kan få vara med och förmedla till någon annan i Jesu namn likt Petrus som möttes av en lam man vid sköna porten. Mannen tiggde pengar men Petrus säger till honom; "Silver och guld har jag inte , men vad jag har vill jag ge dig, I Jesu Nasareens namn, stå upp". Och mannen reser sig och följer glädjestrålande med dem. Därför om vi använder Jesu namn i vår vardag och varje ny dag som vi får, vänder oss till honom och anropar honom och det som hans namn står för, så behöver vi egentligen ingenting annat. Hos honom och i Hans namn finns vårt beskydd och hjälp för varje dag starkare än någon försäkring. Genom honom blir varje dag den första dagen på resten av mitt liv som någon har sagt. En nyårsdag så att säga för varje ny dag.

Nu är detta inte någon uppmaning från min sida att strunta i det vi kan göra för att planera vår trygghet här på jorden och eventuella försäkringar som vi behöver för vårt liv och våra närmaste, men den starkaste försäkringen vi har är ändå Jesusnamnet som ger oss Guds beskydd och kraft, hans kärlek och nåd ända in i evigheten. Det duger inte någon annan försäkring till. Och den försäkringen behöver vi bekräfta varje dag med att överlämna oss med bön i hans namn.

Har du tänkt på det. Om du är döpt så finns det beskyddet med dig ända från början. För dopet handlar just om detta. Vi döps i Jesu namn till gemenskap med honom som har all makt i himmelen och på jorden. Genom vårt dop i Jesu namn har vi fått en inteckning i honom med allt det som han står för, bl.a. det eviga livet. Vi bär hans underbara namn som en vattenstämpel från den dagen vi döptes, som talar om för mig att jag hör samman med honom som har all makt och ingen kan ta det ifrån mig. Vad behöver jag mer. Ja det jag behöver är kanske detta att jag tar tag i detta som jag har fått och varje ny dag ger honom min kärlek och vänder mig emot honom genom att anropa hans namn och bekräfta min tillgivenhet genom bönen i hans namn. Fader Martin Luther säger i sin katekes i förklaringen till dopet så här: Att leva i sitt dop det är att leva i daglig omvändelse. Ordet omvändelse kommer från verbet vända sig om mot någon, i detta fallet mot Jesus och låta honom välsigna min dag och mitt liv. Om du och jag skall kunna hantera det liv vi fått att leva behöver vi hjälp. Hjälp att leva ett aktivt liv fullt av kraft och hopp även om det många gånger ser mörkt ut. Jesusnamnet öppnar vägen genom mörkret och genom dödens skugga i vårt liv till det liv som tillhör dem som hör samman med honom. Hans namn är därför den största gåva vi har fått.

Så låt mig till slut sammanfatta vad Jesusnamnet kan betyda för dig och mig detta nya år i fyra ord som jag läste i min förberedelse till predikan.

1. Låt det få vara startpunkten där du övar dig i att låta allt du går in i få börja med att du anbefaller din dag i Jesu namn.
2. Låt det namnet få vara vändpunkten under ditt år när du kört fast och inte vet hur du skall fortsätta eller ta dig ur en svårighet. Bed då i Jesu namn om att finna en väg igenom. Han kommer att visa dig det om du är uppmärksam och vänd mot honom.
3. Låt det få vara en hållpunkt för det som du ger dig in i, de beslut som du måste fatta av en eller annan anledning.
4. Låt Jesusnamnet få vara en riktpunkt för varje ny dag under året och för hela ditt liv. Du kommer att uppleva många dagar med jäkt och stress av olika slag där du kanske tycker att du inte hinner med Jesus som du borde. Misströsta inte.