Gun Johnssons skrivarsidor på Internet

Våren hade kommit tillbaka igen. Emelie älskade våren, var hon än befann sig. Men här i Coaraze, var våren naturligtvis alldeles speciell. Hon kunde inte låta bli att stryka sin hand över lavendelbusken när hon gick förbi. Långsamt, drog hon in doften. Att hon aldrig kunde få nog av denna doft.
Hon skrattade tyst för sig själv. Det är här jag hör hemma, tänkte hon, här där lavendeln blommar.
Pascal, hennes älskade Pascal, hade så mycket livsgnista i sig. Varje morgon när hon vaknade, såg hon på honom, log och undrade varifrån all hans livsgnista kom. Var det genom henne? Hon hoppades att det var så.
För första gången i sitt liv, tack vare honom, kände hon sig som en riktig kvinna. Det fanns tider då hon trott att hon inte var en riktig kvinna, hade trott, att det bara var hennes fel, att äktenskapet med Henrik inte fungerade.
Värmen mellan dem hade aldrig riktigt nått fram. Det hade funnits en så stark känslokyla mellan dem. Emelie hade alltid undrat varför? Men vad det än hade varit emellan dem, så var det över.
Men ändå hoppades hon att Henrik, nu, hade fått allt det, som hon Emelie, inte kunnat ge honom. Det som han kanske också hade saknat. Nej hon ville aldrig tillbaka dit igen, där drömmarna tog slut.

Ja, hon var lycklig nu. Hon visste att hon hade gjort rätt den gången. Emelie log, när hon tänkte på Pascal. Hon log när hon tänkte på hur han skrattade. Skrattet, som började långt inom honom, för att sedan nå ögonen, för att sedan till slut övergå till en… explosion. Det kunde inte förklaras på annat sätt. När han sedan såg in i hennes ögon, fortfarande med skrattet kvar i sina ögon, med den där blicken, då… blev hon alldeles… varm inom sig.
Visst hade vägen varit svår och lång ibland, innan det blev de två på riktigt. Hur många gånger hade hon inte varit nära att ge upp, så även han. Det hade verkat så ouppnåeligt, han i Coaraze, hon i Sverige. Hur ofta hade hon inte sagt, när det blev för svårt, ”Jag tar det i morgon”.
Men hon förstod till slut, att en dag, skulle kanske inte den morgondagen finnas kvar längre. Men när hon väl hade tagit steget, då hade hon egentligen inte längre tyckt, att det hade varit så svårt. Det är ju alltid de första stegen som är en aning vacklande, då behövs det någon som står där och tar emot.
Pascal fanns där, precis som han alltid hade sagt att han skulle göra. Pascal var en man som alltid stod för vad han sagt. Pascal var och är tryggheten i hennes liv.

Här i Coaraze i Provence, där hon bor nu, känner hon sig hemma. Människorna i byn, bryr sig om varandra och har så mycket tid över åt varandra. Tiden existerar inte för dem, inte på samma vis som i Sverige. Säger man till någon här i Coaraze, att man kommer klockan två, så kan det lika gärna betyda klockan fem. Ordet stress känner de inte till.
Det tog tid innan hon lärde sig det. Här tager man tillvara tiden, på ett helt annat sätt. När hon var nyinflyttad, gud så länge sedan, hade hon haft väldigt svårt för att förstå att ”de inte passade tiden”.
Hennes tidigare liv hade varit så inrutat. Tiden, att komma på klockslaget, hade alltid varit så viktigt. Allting skulle vara så exakt. Aldrig komma för sent, snegla på klockan i tid och otid. Men som sagt hon lärde sig och mådde framförallt bra av sin lärdom.
Här besökte man varandra utan att först undra om det passade att man kom. Man bara dök upp helt enkelt. Tro nu inte att arbetet stannade upp bara för att man fick besök. Allting fortsatte som vanligt. Den enda skillnaden var att man blev en hjälpande hand i stället. Om det nu var ett brödbak det gällde eller kanske några brädor som skulle spikas upp eller som sagt, bara en hjälpande hand.
Emelie mindes en episod när hon var alldeles nyinflyttad i Coaraze.
Hon hade kanske bott där knappt en månad, när hon gick på sitt första besök.
Snopen stod hon där utanför. Det fanns ingen som öppnade dörren, ingen som tog emot henne, hon trodde då att hon kom olägligt. Tänkte vända om och gå hem igen.
Nej, hon kom inte olägligt, det var bara det att alla höll på med sitt arbete. Snart skulle hon förstå att hon alltid var välkommen, när hon än kom.

Avskedet från familjen i Sverige hade varit svår. Särskilt som hon anade att hennes mamma inte var riktigt frisk. Tårarna som hon fällt, hade varit oräkneliga. Hennes pappa tröstade henne och försökte att inte visa hur mycket han skulle sakna henne. Hon hade ju alltid varit pappas flicka. Hennes mamma hade haft tårar i ögonen, som hon försökte torka bort i smyg. Emelies pappa hade harklat sig, allt för ofta. Så där som han brukade göra när han var ledsen.
Hennes syster Katti, och Miguel, Kattis man, hade kommit hem. Känslan att ha dem där kändes bra. Nu när hon lämnade Malmö för Coaraze.
Katti och Miguel hade lämnat Spanien, där de varit bosatta i många år. Miguel var född och uppvuxen där.
De träffades första gången, i Miguels fars butik i Spanien.
Det var semester och Katti hade åkt iväg till Spanien, med en god vän. De gick och strövade på affärsgatorna, hon hade stannat upp när hon fick syn på en väska i fönstret till en butik. Hon stod länge och beundrade den. Till sist hade hon öppnat dörren till butiken och stigit in.
Där inne stod Miguel. Sedan hade det gått av bara farten. I dag var de gifta och har två barn.

Emelie och Katti stod varandra nära, hade alltid gjort det. När Emelie berättade för Katti, om sin kärlek till Pascal och om hur länge han väntat och hoppats. Om alla gånger hon hade tvivlat över deras kärlek. Att hon inte hade vågat ge upp sitt gamla liv, för hans skull.
Hur feg hon hade varit den gången. Om alla tårar som hon gråtit, alla uppslitande möten, som aldrig, aldrig, blev annat än just möten. Om alla löften som hon hade givit honom, som aldrig blev annat än just löften. Om alla de gångerna, som hon sårade honom, djupt. Bara för att hon inte orkade ta ställning till deras framtid med varandra.
När hon i dag förstod, att det hade varit av ren feghet. Och inte minst alla uppslitande farväl, år efter år.
När han då äntligen lyckats förtränga henne, inte glömma, hade hon en dag stått där framför honom igen.
De visste då, att den dagen hade kommit när hon äntligen måste fatta sitt beslut. Katti hade tröstat och uppmuntrat henne till att göra det enda rätta.
– Res till Pascal och Coaraze! sa hon och omfamnade henne.
Hon hade rest. Hennes föräldrar hade väl blivit en aning chockade när hon till slut hade berättat om sin stora kärlek Pascal, och varför hon måste ge sig i väg. Men i dag hade de förstått hennes val. Och Emelie, hade aldrig någonsin ångrat sitt beslut.
Pascal och Emelie, brukade åka hem och hälsa på Emelies familj, minst, två gånger om året. Visst saknade hon sina föräldrar, och Katti, och en del av sina vänner så klart. Lina, och en del av sina arbetskamrater, Eriksson, den gamla stofilen, som hade varit hennes chef på tidningen. Hon minns fortfarande alla deras samtal, som handlade om livet och om …kärleken. Ja, till och med om döden, ibland. Samtalen hade varit väldigt djupa mindes hon.
Visst blev det fortfarande många tårar när de hade varit på besök hos Emelies föräldrar och det var dags att skiljas igen. Det hände då att Katti sa:
– Är det inte dags att bo här ett tag nu?
Men om Katti menade allvar, visste hon inte riktigt säkert, eftersom hon alltid skrattade efteråt och sa att hon bara skojade.
– Klart att ni inte flyttar tillbaka hit till denna bonnahåla!
Samtidigt sneglade hon på Miguel, som bara skakade på huvudet och log. Så brukar han göra när Katti kommer med sina lustigheter, bara le, och hennes lustigheter, de är ganska många. För egentligen tycker han om denna bonnahåla.
Det var alltid festligt hemma hos Katti och Miguel. Ibland kanske det blev lite väl festligt Emelie undrade ibland, om inte Katti drack väl mycket då. Var det kanske bara då, eller?
Emelie, tyckte att Miguel spände ögonen i Katti ganska ofta.
Men som sagt, hon kanske bara inbillade sig. Miguel själv, spottade ju inte i glaset precis.
Mamma såg tröttare ut för varje gång de sågs. Pappa försökte prata bort det när hon frågade. Varför? Emelie visste inte vad hon skulle tro. När hon frågade sin mamma, hur hon, mådde, skrattade hon och sa:
– Jag mår väl bra, varför, skulle jag inte det, lilla vän?
Sedan klappade hon Emelie på kinden och frågade hur hon hade det med sin utställning och om hon fortfarande, trivdes lika bra i Coaraze. När Emelie nickade, blev hon nöjd.

Emelies hem var ju nu i Coaraze, här i Provence, hos Pascal. Det var så lätt att leva här. Kärleken mellan dem var lika stark i dag, som när de möttes första gången. Ibland kunde hon inte låta bli att undra, får man vara så här lycklig.
Var det detta hon sökte hos Henrik en gång, och som hon en gång älskat. Hon kunde inte minnas när deras kärlek tog slut.
Han hade blivit alldeles ifrån sig när hon talade om att hon skulle lämna honom för Pascal. Emelie kan ännu känna smärtan, efter örfilen som han gav henne, och höra stegen när han rusade nerför trapporna från sovrummet. Höra dörren smälla igen efter honom.
Hon kunde förstå att han hade känt sig vilse i tillvaron, när hon berättade om sitt beslut.
Emelie som alltid hade funnits där. Henriks alla snedsteg var något som de aldrig talade om, egentligen inte, förrän samma kväll hon själv bekände sin kärlek till en annan man. Pascal.
Henrik hade då sagt:
– Jag menar ingenting med de där andra Emelie, de betyder ingenting, har aldrig betytt någonting för mig. Det är ju trots allt dig Emelie, jag älskar… det förstår du väl?
Nej, det hade hon aldrig förstått. Hennes tillit till honom var borta för länge sedan. Hon både ville och inte ville minnas tiden som passerat. Ibland hade hon önskat att deras äktenskap hade slutat på ett annorlunda sätt. Inte som då, i vredesmod.


	Där rötterna finns Kapitel 1 Våren hade kommit tillbaka igen. Emelie älskade våren, var hon än befann sig. Men här i Coaraze, var våren naturligtvis alldeles speciell. Hon kunde inte låta bli att stryka sin hand över lavendelbusken när hon gick förbi. Långsamt, drog hon in doften. Att hon aldrig kunde få nog av denna doft. Hon skrattade tyst för sig själv. Det är här jag hör hemma, tänkte hon, här där lavendeln blommar. Pascal, hennes älskade Pascal, hade så mycket livsgnista i sig. Varje morgon när hon vaknade, såg hon på honom, log och undrade varifrån all hans livsgnista kom. Var det genom henne? Hon hoppades att det var så. För första gången i sitt liv, tack vare honom, kände hon sig som en riktig kvinna. Det fanns tider då hon trott att hon inte var en riktig kvinna, hade trott, att det bara var hennes fel, att äktenskapet med Henrik inte fungerade. Värmen mellan dem hade aldrig riktigt nått fram. Det hade funnits en så stark känslokyla mellan dem. Emelie hade alltid undrat varför? Men vad det än hade varit emellan dem, så var det över. Men ändå hoppades hon att Henrik, nu, hade fått allt det, som hon Emelie, inte kunnat ge honom. Det som han kanske också hade saknat. Nej hon ville aldrig tillbaka dit igen, där drömmarna tog slut. Ja, hon var lycklig nu. Hon visste att hon hade gjort rätt den gången. Emelie log, när hon tänkte på Pascal. Hon log när hon tänkte på hur han skrattade. Skrattet, som började långt inom honom, för att sedan nå ögonen, för att sedan till slut övergå till en… explosion. Det kunde inte förklaras på annat sätt. När han sedan såg in i hennes ögon, fortfarande med skrattet kvar i sina ögon, med den där blicken, då… blev hon alldeles… varm inom sig. Visst hade vägen varit svår och lång ibland, innan det blev de två på riktigt. Hur många gånger hade hon inte varit nära att ge upp, så även han. Det hade verkat så ouppnåeligt, han i Coaraze, hon i Sverige. Hur ofta hade hon inte sagt, när det blev för svårt, ”Jag tar det i morgon”. Men hon förstod till slut, att en dag, skulle kanske inte den morgondagen finnas kvar längre. Men när hon väl hade tagit steget, då hade hon egentligen inte längre tyckt, att det hade varit så svårt. Det är ju alltid de första stegen som är en aning vacklande, då behövs det någon som står där och tar emot. Pascal fanns där, precis som han alltid hade sagt att han skulle göra. Pascal var en man som alltid stod för vad han sagt. Pascal var och är tryggheten i hennes liv. Här i Coaraze i Provence, där hon bor nu, känner hon sig hemma. Människorna i byn, bryr sig om varandra och har så mycket tid över åt varandra. Tiden existerar inte för dem, inte på samma vis som i Sverige. Säger man till någon här i Coaraze, att man kommer klockan två, så kan det lika gärna betyda klockan fem. Ordet stress känner de inte till. Det tog tid innan hon lärde sig det. Här tager man tillvara tiden, på ett helt annat sätt. När hon var nyinflyttad, gud så länge sedan, hade hon haft väldigt svårt för att förstå att ”de inte passade tiden”. Hennes tidigare liv hade varit så inrutat. Tiden, att komma på klockslaget, hade alltid varit så viktigt. Allting skulle vara så exakt. Aldrig komma för sent, snegla på klockan i tid och otid. Men som sagt hon lärde sig och mådde framförallt bra av sin lärdom. Här besökte man varandra utan att först undra om det passade att man kom. Man bara dök upp helt enkelt. Tro nu inte att arbetet stannade upp bara för att man fick besök. Allting fortsatte som vanligt. Den enda skillnaden var att man blev en hjälpande hand i stället. Om det nu var ett brödbak det gällde eller kanske några brädor som skulle spikas upp eller som sagt, bara en hjälpande hand. Emelie mindes en episod när hon var alldeles nyinflyttad i Coaraze. Hon hade kanske bott där knappt en månad, när hon gick på sitt första besök. Snopen stod hon där utanför. Det fanns ingen som öppnade dörren, ingen som tog emot henne, hon trodde då att hon kom olägligt. Tänkte vända om och gå hem igen. Nej, hon kom inte olägligt, det var bara det att alla höll på med sitt arbete. Snart skulle hon förstå att hon alltid var välkommen, när hon än kom. Avskedet från familjen i Sverige hade varit svår. Särskilt som hon anade att hennes mamma inte var riktigt frisk. Tårarna som hon fällt, hade varit oräkneliga. Hennes pappa tröstade henne och försökte att inte visa hur mycket han skulle sakna henne. Hon hade ju alltid varit pappas flicka. Hennes mamma hade haft tårar i ögonen, som hon försökte torka bort i smyg. Emelies pappa hade harklat sig, allt för ofta. Så där som han brukade göra när han var ledsen. Hennes syster Katti, och Miguel, Kattis man, hade kommit hem. Känslan att ha dem där kändes bra. Nu när hon lämnade Malmö för Coaraze. Katti och Miguel hade lämnat Spanien, där de varit bosatta i många år. Miguel var född och uppvuxen där. De träffades första gången, i Miguels fars butik i Spanien. Det var semester och Katti hade åkt iväg till Spanien, med en god vän. De gick och strövade på affärsgatorna, hon hade stannat upp när hon fick syn på en väska i fönstret till en butik. Hon stod länge och beundrade den. Till sist hade hon öppnat dörren till butiken och stigit in. Där inne stod Miguel. Sedan hade det gått av bara farten. I dag var de gifta och har två barn. Emelie och Katti stod varandra nära, hade alltid gjort det. När Emelie berättade för Katti, om sin kärlek till Pascal och om hur länge han väntat och hoppats. Om alla gånger hon hade tvivlat över deras kärlek. Att hon inte hade vågat ge upp sitt gamla liv, för hans skull. Hur feg hon hade varit den gången. Om alla tårar som hon gråtit, alla uppslitande möten, som aldrig, aldrig, blev annat än just möten. Om alla löften som hon hade givit honom, som aldrig blev annat än just löften. Om alla de gångerna, som hon sårade honom, djupt. Bara för att hon inte orkade ta ställning till deras framtid med varandra. När hon i dag förstod, att det hade varit av ren feghet. Och inte minst alla uppslitande farväl, år efter år. När han då äntligen lyckats förtränga henne, inte glömma, hade hon en dag stått där framför honom igen. De visste då, att den dagen hade kommit när hon äntligen måste fatta sitt beslut. Katti hade tröstat och uppmuntrat henne till att göra det enda rätta. – Res till Pascal och Coaraze! sa hon och omfamnade henne. Hon hade rest. Hennes föräldrar hade väl blivit en aning chockade när hon till slut hade berättat om sin stora kärlek Pascal, och varför hon måste ge sig i väg. Men i dag hade de förstått hennes val. Och Emelie, hade aldrig någonsin ångrat sitt beslut. Pascal och Emelie, brukade åka hem och hälsa på Emelies familj, minst, två gånger om året. Visst saknade hon sina föräldrar, och Katti, och en del av sina vänner så klart. Lina, och en del av sina arbetskamrater, Eriksson, den gamla stofilen, som hade varit hennes chef på tidningen. Hon minns fortfarande alla deras samtal, som handlade om livet och om …kärleken. Ja, till och med om döden, ibland. Samtalen hade varit väldigt djupa mindes hon. Visst blev det fortfarande många tårar när de hade varit på besök hos Emelies föräldrar och det var dags att skiljas igen. Det hände då att Katti sa: – Är det inte dags att bo här ett tag nu? Men om Katti menade allvar, visste hon inte riktigt säkert, eftersom hon alltid skrattade efteråt och sa att hon bara skojade. – Klart att ni inte flyttar tillbaka hit till denna bonnahåla! Samtidigt sneglade hon på Miguel, som bara skakade på huvudet och log. Så brukar han göra när Katti kommer med sina lustigheter, bara le, och hennes lustigheter, de är ganska många. För egentligen tycker han om denna bonnahåla. Det var alltid festligt hemma hos Katti och Miguel. Ibland kanske det blev lite väl festligt Emelie undrade ibland, om inte Katti drack väl mycket då. Var det kanske bara då, eller? Emelie, tyckte att Miguel spände ögonen i Katti ganska ofta. Men som sagt, hon kanske bara inbillade sig. Miguel själv, spottade ju inte i glaset precis. Mamma såg tröttare ut för varje gång de sågs. Pappa försökte prata bort det när hon frågade. Varför? Emelie visste inte vad hon skulle tro. När hon frågade sin mamma, hur hon, mådde, skrattade hon och sa: – Jag mår väl bra, varför, skulle jag inte det, lilla vän? Sedan klappade hon Emelie på kinden och frågade hur hon hade det med sin utställning och om hon fortfarande, trivdes lika bra i Coaraze. När Emelie nickade, blev hon nöjd. Emelies hem var ju nu i Coaraze, här i Provence, hos Pascal. Det var så lätt att leva här. Kärleken mellan dem var lika stark i dag, som när de möttes första gången. Ibland kunde hon inte låta bli att undra, får man vara så här lycklig. Var det detta hon sökte hos Henrik en gång, och som hon en gång älskat. Hon kunde inte minnas när deras kärlek tog slut. Han hade blivit alldeles ifrån sig när hon talade om att hon skulle lämna honom för Pascal. Emelie kan ännu känna smärtan, efter örfilen som han gav henne, och höra stegen när han rusade nerför trapporna från sovrummet. Höra dörren smälla igen efter honom. Hon kunde förstå att han hade känt sig vilse i tillvaron, när hon berättade om sitt beslut. Emelie som alltid hade funnits där. Henriks alla snedsteg var något som de aldrig talade om, egentligen inte, förrän samma kväll hon själv bekände sin kärlek till en annan man. Pascal. Henrik hade då sagt: – Jag menar ingenting med de där andra Emelie, de betyder ingenting, har aldrig betytt någonting för mig. Det är ju trots allt dig Emelie, jag älskar… det förstår du väl? Nej, det hade hon aldrig förstått. Hennes tillit till honom var borta för länge sedan. Hon både ville och inte ville minnas tiden som passerat. Ibland hade hon önskat att deras äktenskap hade slutat på ett annorlunda sätt. Inte som då, i vredesmod. © Gun Johnsson 2004 Tillbaka till "Så kan det bli!" © Gun Johnsson 2001-2004 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2001-2004