Jag minns moster Hildas piano, pianot som inte fick röras.
Det stod i hallen när man kom in. Det var alltid så mörkt i den hallen, som kallades för "möblerbar hall". Det skulle vara "finare" att komma in i en sådan än att komma in direkt i köket eller rummet.
Vi hade bara ett rum och kök, så vi behövde aldrig bry oss om det "fina".

Till och med jag skulle vara "fin" när vi skulle hälsa på moster Hilda, "extrafin" Och så förmanade mor mig om och om igen:
– Rör ente hennes piano!
– Nä mor, det ska ja ente, sa jag.
Aldrig var det någon som spelade på pianot. Kanske var det för "fint" tänkte jag. En gång frågade jag mor om den saken och då sa mor att min kusin hade spelat på det en gång i tiden.
– Om ente hon spelar på pianot mer så kan väl nån annan göra det. Ja kan ju göra det, sa jag.
– Nää! Du får ente röra pianot har ja ju sagt, sa mor igen.
Men jag gav inte upp så lätt så jag frågade:
– Varför de då? E ja ente "fin" kanske mor, sa jag.
Mor svarade inte på det. Istället förmanade hon mig och sa att jag skulle sitta still och inte spilla på mosters fina duk och mina fina kläder. Men då var jag ju ändå "fin"!

Så var vi då äntligen framme. Moster Hilda bodde på Döbelnsgatan på Öster i Malmö. När vi kom in i hennes trapp drog jag in lukten. Det luktade inte alls som hemma hos oss. Där luktade det stekt fläsk och rotmos och soppa.
Nä, här luktar "fint", tänkte jag.

När vi nu hälsade på henne bjöd hon på vetebröd som hon "köpt". Ja, så sa hon, och tittade noga på oss, mor och mig. Att köpa var väl också "fint" förstod jag, eftersom mor brukade baka själv. Det var nog inte så "fint".
Jag fick dricka mjölk till. Det var nyttigt, sa moster Hilda.
Jag tyckte att det hade varit nyttigare med saft, mors rabbarbesaft. När hon nu ändå köpte vetebröd kunde hon väl också köpa saft.
Nu drack mor och moster Hilda kaffe.
Om jag nu hade varit himma så hade jag fått smaka lite kaffe av mor, men nu var jag ju inte det, tänkte jag.
Idag bjöd hon på kringlor och mjölk förståss, undras om hon köpt dom, kringlorna alltså.
Nu pratade dom om morbror Otto, moster Hildas man, som var på sjön, hörde jag. Min far hade också varit på sjön.
– Han var sjöman, brukade mor säga, när folk frågade henne om far.
Min far har vatt i hela världen. Jag undrar om morbror Otto har vatt i hela världen, tänkte jag.
Just när jag skulle till att fråga moster Hilda om det, sa hon:
– Kan du inte leka lite, eller titta i tidningarna som ligger i hallen.
Hon menade den "möblerade hallen".
– Men rör ente pianot, sa hon.
– Nä, sa mor, de gör hon ente. Jag har sagt till henne flera gånger innan vi kom hit.
– De va bra", sa moster Hilda. För ja e ju så rädd om de.
– Ja du e ju de, sa mor.
– Finns de ingen som spelar på de nu? sa mor igen, fast hon visste att det inte var så.
– Nä, jag känner ingen som spelar.
– Du skulle ju kunna ge de till nån, eller sälja de, sa mor och tänkte att hon kommit på lösningen som hon trodde var ett problem för moster Hilda.
– Nä, ja vet ingen som skulle vilja ha de. De tar ju plats me, så vem som helst kan ju ente ha de.
– Vi kan, vi kan! sa jag tyst där ute i hallen. Då hörde jag mors röst:
– Nä, de har du ju rätt i. Vem som helst kan ju ente ha de. Vi skulle ente kunna ha de. Vi har ju så liten plats mot daj.
– Ja, så e de, sa moster Hilda igen, och mor nickade instämmande. Sen pratade dom inte om det mer.

Men jag kunde inte glömma det dom sagt om "vem som helst". Menade moster Hilda att vi var "vem som helst"?
Då var nock ente vi "fina", tänkte jag. Ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag.
Så jag klippte till pianot och locket föll ner med en smäll!
Först blev det alldeles tyst ute i köket där mor och moster satt. Sedan hörde jag:
– Herre Gud , va va de, sa moster Hilda, som var religiös.
– Va de pianot?
– Ja, ja tror de, sa mor och ut kom de båda två som ett jehu.
Mor hade spillt på sig, hann jag se, innan hon grep tag i mig och frågade:
– Va gjorde du?
– Ja bara rörde de lite grann; svarade jag.Då trilla locket ner. De e nock levande . Tror ni ente de.
Men dom bara glodde på varandra och sen på mig. Sedan skakade moster på huvudet och tittade på mor igen med orolig min och sa sedan till mig:
– Sitt nu still och titta i tidningarna som ligger där!
– Ja, gör de, sa mor som ett eko. Tills vi ska gå hem. Och rör ente pianot mer!!

När jag senare blev vuxen och fick egna barn så sa min mor:
– Om vi skulle ta och hälsa på moster Hilda i dag. Men du kan väl saj till ungarna att dom ente rör pianot.
Naturligtvis rörde dom pianot!

När moster Hilda blev riktigt gammal hälsade jag på henne igen, men den här gången på ålderdomshemmet där hon slutade sina dagar, 100 år gammal! Pianot var borta, pianoepoken var slut. Jag undrar var det tog vägen egentligen.

När jag senare i livet gifte om mig, hade min nuvarande make ett piano med sig i boet. Men jag rörde det aldrig…