Gun Johnssons skrivarsidor på Internet -Mor manglar

I dag har mor "tvätteda", hon tvättar i ett stort kar i tvättstugan som ligger i en källare. Ibland får ungarna på gården bada i den när deras mor har "tvätteda", och har tvättat färdigt. Men inte jag, för vi har en zinkbalja uppe hos oss, som jag badar i.
När mor är klar med tvätten hänger hon upp den på gården till tork. Och gu´nåde dom som springer under den, vilket vi ungar ofta gjorde när vi lekte pjätt.
– Oh, nu skittar dom ner tvätten, dom rälia ongarna, kunde vi då höra någon som sa!
När tvätten var torr, skulle den manglas. Ibland fick jag följa med till mangelboden och hjälpa mor att bära korgen. Vi stannade flera gånger, korgen var tung. Mor hämtade nyckeln hos "mangeltanten", som jag kallade henne.
Mor låste upp mangelrummet, och där stod den, mangeln! En stor bjässe, mor sa att den var ett "åbäke". Den tog upp nästan hela rummet! Den såg lite farlig ut, tyckte jag!
Det fanns ett fönster som satt nästan ända uppe vid taket och mitt i taket hängde en naken glödlampa, men mor tände den inte, för nu var det sommar, Från fönstret lyste det in av sommarsol.
Mor satte korgen på bordet som stod intill väggen. Sedan gick hon bort till mangeln och drog ut en stock, som hon sedan svepte ett lakan om. Jag fick hjälpa henne att lägga tillbaka stocken och sedan satte mor igång mangeln.
Det var spännande! Den såg farlig ut när den kom emot mig! Jag lekte att den jagade mig! Så fort den kom emot mig sprang jag över till den andra sidan och så där höll jag på tills mor sa att jag skulle flytta mig.
– Spring ente i vägen, då blir vi ju allri färdia.
Men snart var hon färdig, så vi kunde gå hem. Jag fick hålla i mangelkorgen igen.
– Mor titta, så lite tvätt de har blitt. Har den krympt? undrade jag.
Mor såg på mig och log.
– Nä, den har ente krympt. Den har blitt platt, därför ser de mindre ut, svarade hon.
Jag gick och funderade på detta när jag spratt till av hennes röst:
– Spring över till Hallströms och köp litta kaffe. Köp ett par hekto å saj att ja betalar po freda.
Hallströms var en speceriaffär i samma gata där vi bodde, och som hade samma efternamn som vi.
Jag sprang över gatan, upp för trappan och öppnade dörren till affären. Jag skulle precis stänga den igen när jag kommit in, när jag hörde farbror Hallströms röst:
– Stäng ente dörren, här e så varmt.
– Nä, de ska ja ente, svarade jag.
Därinne stod Marianne, min lekkamrat och klasskamrat. Hon bodde längre ner i "min" gata, Hagagatan.
– Ska du osse hannla? frågade hon.
– Ja, de ska ja, svarade jag.
– Va ska du ha? frågade hon igen.
– Kaffe, sa jag.
– Jasså, ja ska köpa tuggummi, två stycken, sa hon och tittade på mig.
Mor hade inte sagt något om tuggummi, hon hade bara sagt kaffe!
När jag kom ut på gatan igen stod mor och väntade på mig.
– Ja så att Marjan osse va därinne, sa hon.
– Ja, hon skulle köpa tuggummi, sa jag och såg på mor.
– Ville du osse ha de? frågade hon och log.
– Ja mor, de vill ja, svarade jag ärligt.
– Här får du för att du vatt så duktig å hjälpt till me manglingen, sa mor och tog upp en femöring.
– Spring nu in å köp daj ett tuggummi!
Jag sprang det fortaste jag kunde över gatan igen, uppför trapporna, in i affären.
Jag hörde farbror Hallströms röst:
– Stäng ente…
Längre kom han inte när han såg att det var jag.
– E de du igen, har du glömt nåt? undrade han.
– Nä, jag ska bara ha ett tuggummi. Mor hade till de när hon betalat manglingen, sa jag.
– Jasså, ja ja, sa han och tittade på mig och skrattade.
Sedan gick han bort till den stora glasburken som det låg tuggummi i. Han skruvade av locket, sakta.
– Nä, de går nock ente av. De har fastnat!
Han tittade på mig men när han såg min olyckliga och besvikna min sa han skrattande:
– Nä, ja bara skojade me daj! Nu blev du allt lite rädd va?
Jag bara nickade och sa:
– Ja, lite grann.
När han sedan frågade om jag ville ha ett "skärt" svarade jag tyst:
– Ja tack. Jag var väl rädd att locket skulle fastna igen!
När jag fått mitt rosa tuggummi sträckte jag fram femöringen. Han tittade på mig igen och sa:
– Den bjuder ja daj po, när du har vatt så duktig och hjälpt mor med tvätten.
Då neg jag och sa tack en gång till, denna gång litet högre. Han var i alla fall snäll han, farbror Hallström.
– De va nock för att han hette liadant som vi! tänkte jag när jag gick ner för trapporna. Utan att stänga dörren!
Jag tog mor i armen när jag kom fram till henne, och sa:
– Mor, jag behövde ente betala. Han bjöd maj, här e pengen, mor!
– Jasså, de e ente var da de händer; sa hon.
– Han va snäll i da i alla fall, tyckte jag.
– Ja visst va han de, sa mor.
På vägen hem sa mor:
– När vi kommer hem så lagar vi kaffe, de har vi förtjänat.
När vi kom upp dukade mor med dom blå kopparna. Jag fick mycket mjölk i mitt kaffe, och socker. Hon hade sparat en bit sockerkaka till mig, som jag doppade i kaffet. Jag satt i kökssoffan, där jag alltid brukade sitta. En fluga försökte sätta sig på min kaka, men mor jagade bort den. Allt var tyst, det vara bara kranens droppande som hördes.
Vi satt tysta en lång stund, mor och jag, hon med sitt kaffe, jag med min kaka, tills hon bröt tystnaden och sa:
– Nä, nu får ja sätta po middan innan far kommer.
Jag frågade;
– Va bler de?
Mor svarade:
– Stekt sill.
– Nää! sa jag.
– Ja ska bena den till daj, sa hon och log mot mig.
– De blir blåbär till efterrätt!


	Mor manglar I dag har mor "tvätteda", hon tvättar i ett stort kar i tvättstugan som ligger i en källare. Ibland får ungarna på gården bada i den när deras mor har "tvätteda", och har tvättat färdigt. Men inte jag, för vi har en zinkbalja uppe hos oss, som jag badar i. När mor är klar med tvätten hänger hon upp den på gården till tork. Och gu´nåde dom som springer under den, vilket vi ungar ofta gjorde när vi lekte pjätt. – Oh, nu skittar dom ner tvätten, dom rälia ongarna, kunde vi då höra någon som sa! När tvätten var torr, skulle den manglas. Ibland fick jag följa med till mangelboden och hjälpa mor att bära korgen. Vi stannade flera gånger, korgen var tung. Mor hämtade nyckeln hos "mangeltanten", som jag kallade henne. Mor låste upp mangelrummet, och där stod den, mangeln! En stor bjässe, mor sa att den var ett "åbäke". Den tog upp nästan hela rummet! Den såg lite farlig ut, tyckte jag! Det fanns ett fönster som satt nästan ända uppe vid taket och mitt i taket hängde en naken glödlampa, men mor tände den inte, för nu var det sommar, Från fönstret lyste det in av sommarsol. Mor satte korgen på bordet som stod intill väggen. Sedan gick hon bort till mangeln och drog ut en stock, som hon sedan svepte ett lakan om. Jag fick hjälpa henne att lägga tillbaka stocken och sedan satte mor igång mangeln. Det var spännande! Den såg farlig ut när den kom emot mig! Jag lekte att den jagade mig! Så fort den kom emot mig sprang jag över till den andra sidan och så där höll jag på tills mor sa att jag skulle flytta mig. – Spring ente i vägen, då blir vi ju allri färdia. Men snart var hon färdig, så vi kunde gå hem. Jag fick hålla i mangelkorgen igen. – Mor titta, så lite tvätt de har blitt. Har den krympt? undrade jag. Mor såg på mig och log. – Nä, den har ente krympt. Den har blitt platt, därför ser de mindre ut, svarade hon. Jag gick och funderade på detta när jag spratt till av hennes röst: – Spring över till Hallströms och köp litta kaffe. Köp ett par hekto å saj att ja betalar po freda. Hallströms var en speceriaffär i samma gata där vi bodde, och som hade samma efternamn som vi. Jag sprang över gatan, upp för trappan och öppnade dörren till affären. Jag skulle precis stänga den igen när jag kommit in, när jag hörde farbror Hallströms röst: – Stäng ente dörren, här e så varmt. – Nä, de ska ja ente, svarade jag. Därinne stod Marianne, min lekkamrat och klasskamrat. Hon bodde längre ner i "min" gata, Hagagatan. – Ska du osse hannla? frågade hon. – Ja, de ska ja, svarade jag. – Va ska du ha? frågade hon igen. – Kaffe, sa jag. – Jasså, ja ska köpa tuggummi, två stycken, sa hon och tittade på mig. Mor hade inte sagt något om tuggummi, hon hade bara sagt kaffe! När jag kom ut på gatan igen stod mor och väntade på mig. – Ja så att Marjan osse va därinne, sa hon. – Ja, hon skulle köpa tuggummi, sa jag och såg på mor. – Ville du osse ha de? frågade hon och log. – Ja mor, de vill ja, svarade jag ärligt. – Här får du för att du vatt så duktig å hjälpt till me manglingen, sa mor och tog upp en femöring. – Spring nu in å köp daj ett tuggummi! Jag sprang det fortaste jag kunde över gatan igen, uppför trapporna, in i affären. Jag hörde farbror Hallströms röst: – Stäng ente… Längre kom han inte när han såg att det var jag. – E de du igen, har du glömt nåt? undrade han. – Nä, jag ska bara ha ett tuggummi. Mor hade till de när hon betalat manglingen, sa jag. – Jasså, ja ja, sa han och tittade på mig och skrattade. Sedan gick han bort till den stora glasburken som det låg tuggummi i. Han skruvade av locket, sakta. – Nä, de går nock ente av. De har fastnat! Han tittade på mig men när han såg min olyckliga och besvikna min sa han skrattande: – Nä, ja bara skojade me daj! Nu blev du allt lite rädd va? Jag bara nickade och sa: – Ja, lite grann. När han sedan frågade om jag ville ha ett "skärt" svarade jag tyst: – Ja tack. Jag var väl rädd att locket skulle fastna igen! När jag fått mitt rosa tuggummi sträckte jag fram femöringen. Han tittade på mig igen och sa: – Den bjuder ja daj po, när du har vatt så duktig och hjälpt mor med tvätten. Då neg jag och sa tack en gång till, denna gång litet högre. Han var i alla fall snäll han, farbror Hallström. – De va nock för att han hette liadant som vi! tänkte jag när jag gick ner för trapporna. Utan att stänga dörren! Jag tog mor i armen när jag kom fram till henne, och sa: – Mor, jag behövde ente betala. Han bjöd maj, här e pengen, mor! – Jasså, de e ente var da de händer; sa hon. – Han va snäll i da i alla fall, tyckte jag. – Ja visst va han de, sa mor. På vägen hem sa mor: – När vi kommer hem så lagar vi kaffe, de har vi förtjänat. När vi kom upp dukade mor med dom blå kopparna. Jag fick mycket mjölk i mitt kaffe, och socker. Hon hade sparat en bit sockerkaka till mig, som jag doppade i kaffet. Jag satt i kökssoffan, där jag alltid brukade sitta. En fluga försökte sätta sig på min kaka, men mor jagade bort den. Allt var tyst, det vara bara kranens droppande som hördes. Vi satt tysta en lång stund, mor och jag, hon med sitt kaffe, jag med min kaka, tills hon bröt tystnaden och sa: – Nä, nu får ja sätta po middan innan far kommer. Jag frågade; – Va bler de? Mor svarade: – Stekt sill. – Nää! sa jag. – Ja ska bena den till daj, sa hon och log mot mig. – De blir blåbär till efterrätt! Gun Johnsson - 2000 Tillbaka till "Så var det!" © Gun Johnsson 2001 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2001