Gun Johnssons skrivarsidor på Internet -När Mor var liten

Hon blev född i Flintgatan på Kirseberg, allmänt kallad ”Backarna”. Hennes namn var Klara och året var 1899.
Mor växte upp med tolv syskon i ett litet hus som hade tre rum och kök, samt ett litet lusthus på gården där min morfar satt och räknade sina pengar. Han var nämligen fabrikör med egen vattenfabrik där alla i familjen fick hjälpa till att arbeta. Mormor blandade alla essenserna som skulle vara till öl och lemonad. Min mor och hennes syskon fick tvätta flaskor bl.a. Sedan satte morfar dom fyllde flaskorna på något som kallades för en ”planvagn” och spände för två av hästarna. Det fanns tre stycken, Rosa, Stjärna och Lotta, nej förlåt, jag glömde visst Lisa, fyra stycken var dom ju. När det var klart åkte morfar i väg ut på landet till ölhandlarna för att sälja öl och lemonad.

När han satt i lusthuset, i ”Gula Paviljongen” och räknade kassan råkade han då och då tappa lite småpengar som fastnade i springorna som fanns i golvet. Min morbror, som var en riktig ”spelevink” kom på att morfar aldrig brydde sig om att ta upp dom, så då fick han väl göra det i stället! Så där höll han på ett tag tills morfar kom på honom. Tagen på bar gärning kan man lugnt säga, när han hörde morfars röst:
”Va gör du där min lille påg? Har du tappat nått?”
Ja så kan det gå!

Som jag sa var min morbror en riktig ”spelevink” som min mor i sin tur berättat för mig. Han brukade spela pajas för sina syskon därhemma. Detta var innan han blev buktalare och uppträdde på scen i folkparkerna. Men nu skulle han visa dom hur man gör en riktig volt! Ja, den volten blev riktigt hög kan man säga! Den nådde ända till taket och där, ja, just där satt en taklampa i vägen och på den taklampan fanns en glaskupa och ”PANG”, först i huvudet på honom och sedan i golvet där den gick i kras! Mormor var inte hemma just då, som tur var kanske. Min morbror hotade med stryk om dom skvallrade någonting till henne, men min mor tyckte att man skulle vara ärlig, för så sa ju mormor alltid, och så blev det!

Det gick lugnare till när han buktalade. Som vuxen lurade han mig, att min docka kunde tala. Jag var ju så liten så att jag stod där med stora ögon och föll in i samtalet med min docka. Dockan frågade och jag svarade. Nu var det också så att han inte bara var en mycket skicklig buktalare. Han målade även tavlor, han var en riktig mångsysslare kan man väl säga.
När min morbror stod på scenen var min mor och hennes syster och tittade på honom en gång. Då kunde inte min mor låta bli att ropa högt:
”De' e' min bror, de' e' min bror som står däruppe!”
Hennes syster skämdes, så hon sa till henne:
”Nu får du lugna daj, annars går ja him. Titta som dom glor po daj”.
Mor tittade på dom, men tyckte inte att dom ”glodde så himskt”.

För att återgå till min morfar och hans hästar som han ofta var ute och körde med…
En gång åkte dom till Bokskogen och när dom åkte tillbaka välte vagnen . Dom stackars hästarna blev liv rädda och skenade, mormor fick hjärnskakning och en av mina morbröder fick ge sig i väg efter hästarna och för att hämta hjälp. Detta hände på Ammelibacken, men dom hade tur mitt i oturen. Om dom hade kört en annan väg, då hade allesammans legat i den dammen som fanns där, så utfärden slutade nästan lyckligt.

Mor berättade för mig att mormor i sin tur berättat för henne när hon var liten, att hon sett skogsrået, ”Råan” som det också kallades. Dom hade också den gången kommit körande med häst och vagn då hon visade sig bakom ett träd där hon (för det var en hon) gömt sig, samtidigt som hon sträckte ut händerna mot dom. När deras häst och vagn närmade sig vände hon sig snabbt om. Det var då som min mormor och morfar såg att det var ”Råan”! Hon hade ett hål rakt igenom sig! Men jag tillåter mig att undra, kan det vara sant eller..
Ja, det fanns många myter förr. Mor berättade också om en plats som kallades för ”Ängarna”, som låg i Rosendahlsparken. där hon brukade leka som barn. Där fanns det en damm som det påstods att en dam dränkt sig i av olycklig kärlek! Varje natt kunde man höra skrik därifrån, närmare bestämt vid midnatt! En dag när mor och hennes lekkamrat lekte vid dammen tittade dom ner i den. Där låg någonting!
”Det måste va ”Tanten!” sa hennes kamrat. ”Tror du hon e dö?”
”Ja, de e hon nock!” sa min mor.
Dom tog en pinne som dom stack ner i dammen och samtidigt började nånting att röra sig i vattnet! Det kom närmre! Det var något som hade ögon!! Dom började att skrika bägge två:
”Hon lever, hon lever!!”
Ja, dom fäktade med armarna så dom själv höll på att trilla i! Under tiden hann ”Tanten” bli synlig. Det var ingen ”Tant”!
”De e ju en HUNN, å den e ju dö”, sa då mor till sin lekkamrat.
”Men va ska vi göra me den?” undrade hon. Dom stod ett tag och betraktade den döda lilla hunden.
”Vi tar upp den”, tyckte min mor, som var en stor djurvän eftersom hon själv hade två hundar, en katt och fyra hästar samt ett litet föl därhemma.
”Men va skall vi göra sen då?”
”Vi begraver den”.
Dom gick hem och lånade en spade och sedan grävde dom ett hål för att lägga ner hunden i. När det var klart sjöng dom och grät över hunden som nu fått en hederlig begravning.

Eftersom morfar hade ”Eget” som man sa på den tiden så hade dom det kanske bättre ställt än många andra. Morfar kunde ibland ”Byta varor” med andra. Det var vanligt att man gjorde så på den tiden. Mat fanns alltid i huset hos mormor och morfar. Värre var det kanske för andra som ingen försörjning hade. Skor användes inte så ofta, utan det var mest tofflor, ”Kapptofflor” som var lite bättre än vanliga.

lbland åkte mor spårvagn med mormor. Det var spännande tyckte hon. Det kostade 25öre. Det var nog inte så billigt på den tiden.
Spårvagnen drogs av två hästar, det var innan eldriftens tid. Annars kunde man åka droska. Men det gjorde inte vem som helst utom högfärdigt folk förstås! Även om mormor och morfar hade det gott ställt så högfärdiga var dom inte! Morfar kunde inte säga nej när folk bad om hjälp. Det höll på att bli hans fördärv...

När mor började i skolan på Kirsebergsskolan fick hon se skillnaden på ”Bättre mans barn” och "Fattigmansbarn”. Det lärde lärarinnan henne (hu så hemskt). Hon lät dom s.k. ”Finare barnen” resa sig i skolbänken för att visa upp för dom andra i klassen att dom hade finare kläder. Min mor var en av dom. Men när min mormor fick reda på detta, var hon inte god att tas med, för högfärdig kunde man inte anklaga min mormor för att vara. Hon brukade säga att:
”Det fina sitter inte i kläderna!”
Så rätt hon hade, min mormor!
”Bara man är hel och ren”, tyckte hon. Skolböckerna fick man själv bekosta. Annars fick det bli begagnade böcker (så är det väl även idag tror jag bestämt!) Begagnade för dom fattiga, nya för dom rika,vilka tider! Ibland undrar jag om vi inte är på väg dit igen?

Mor berättade att dom hade en dräng.
”Men han hade det bra hos oss”, sa mor.
”Inte alls som han i visan som hette Lars-Petter”, sa hon.
Jag minns att mor brukade sjunga den visan för mig. Den började så här:

På grevens gård Lars Petter
i trasor syntes gå.
Dom greveliga svinen han vaktade uppå.
Och var Lars-Petter föddes,
och vad han var och allt,
han visste icke heller
blott att han frös och svalt.

Ja, det var fruktansvärda historier som min mor berättade, eller som här sjöng för mig när jag var liten. Oftast gjorde hon det när jag skulle sova! Vilka drömmar jag måste ha fått, men jag tror nog att jag klarat av dom ganska så bra ändå,eftersom jag tyckte dom var spännande och ville höra mer.

1999 den 3 Juli skulle hon blivit 100 år. Jag var och tittade till graven där både hon och Far ligger tillsammans. Han skulle ha blivit 100 år den 26 maj 1999. Jag lade en liljekonvaljsbukett till honom. Han älskade just liljekonvaljer. Mor sjöng ofta en sång för honom som handlade om dessa blommor. Jag kan tyvärr inte komma ihåg sångens text.

Sjöng gjorde hon nästan alltid vad jag kan minnas. Far brukade säga:
”Sjung en bit för oss Klara! Ta den om......”
Så gjorde hon det, och hon sjöng mycket bra och vackert. Alla tonerna satt där, framförallt satt dom rätt.
Mor var nog en mycket lycklig människa och framförallt väldigt snäll. Hon hade som man brukar säga ”ett hjärta av guld”. Hon ville alla väl. Ibland har jag samvetskval för att jag inte ägnade min tid lite mera åt henne.
Men, så här såg i alla fall hennes barndom ut om någon undrar…


	*När mor var liten* Hon blev född i Flintgatan på Kirseberg, allmänt kallad ”Backarna”. Hennes namn var Klara och året var 1899. Mor växte upp med tolv syskon i ett litet hus som hade tre rum och kök, samt ett litet lusthus på gården där min morfar satt och räknade sina pengar. Han var nämligen fabrikör med egen vattenfabrik där alla i familjen fick hjälpa till att arbeta. Mormor blandade alla essenserna som skulle vara till öl och lemonad. Min mor och hennes syskon fick tvätta flaskor bl.a. Sedan satte morfar dom fyllde flaskorna på något som kallades för en ”planvagn” och spände för två av hästarna. Det fanns tre stycken, Rosa, Stjärna och Lotta, nej förlåt, jag glömde visst Lisa, fyra stycken var dom ju. När det var klart åkte morfar i väg ut på landet till ölhandlarna för att sälja öl och lemonad. När han satt i lusthuset, i ”Gula Paviljongen” och räknade kassan råkade han då och då tappa lite småpengar som fastnade i springorna som fanns i golvet. Min morbror, som var en riktig ”spelevink” kom på att morfar aldrig brydde sig om att ta upp dom, så då fick han väl göra det i stället! Så där höll han på ett tag tills morfar kom på honom. Tagen på bar gärning kan man lugnt säga, när han hörde morfars röst: ”Va gör du där min lille påg? Har du tappat nått?” Ja så kan det gå! Som jag sa var min morbror en riktig ”spelevink” som min mor i sin tur berättat för mig. Han brukade spela pajas för sina syskon därhemma. Detta var innan han blev buktalare och uppträdde på scen i folkparkerna. Men nu skulle han visa dom hur man gör en riktig volt! Ja, den volten blev riktigt hög kan man säga! Den nådde ända till taket och där, ja, just där satt en taklampa i vägen och på den taklampan fanns en glaskupa och ”PANG”, först i huvudet på honom och sedan i golvet där den gick i kras! Mormor var inte hemma just då, som tur var kanske. Min morbror hotade med stryk om dom skvallrade någonting till henne, men min mor tyckte att man skulle vara ärlig, för så sa ju mormor alltid, och så blev det! Det gick lugnare till när han buktalade. Som vuxen lurade han mig, att min docka kunde tala. Jag var ju så liten så att jag stod där med stora ögon och föll in i samtalet med min docka. Dockan frågade och jag svarade. Nu var det också så att han inte bara var en mycket skicklig buktalare. Han målade även tavlor, han var en riktig mångsysslare kan man väl säga. När min morbror stod på scenen var min mor och hennes syster och tittade på honom en gång. Då kunde inte min mor låta bli att ropa högt: ”De' e' min bror, de' e' min bror som står däruppe!” Hennes syster skämdes, så hon sa till henne: ”Nu får du lugna daj, annars går ja him. Titta som dom glor po daj”. Mor tittade på dom, men tyckte inte att dom ”glodde så himskt”. För att återgå till min morfar och hans hästar som han ofta var ute och körde med… En gång åkte dom till Bokskogen och när dom åkte tillbaka välte vagnen . Dom stackars hästarna blev liv rädda och skenade, mormor fick hjärnskakning och en av mina morbröder fick ge sig i väg efter hästarna och för att hämta hjälp. Detta hände på Ammelibacken, men dom hade tur mitt i oturen. Om dom hade kört en annan väg, då hade allesammans legat i den dammen som fanns där, så utfärden slutade nästan lyckligt. Mor berättade för mig att mormor i sin tur berättat för henne när hon var liten, att hon sett skogsrået, ”Råan” som det också kallades. Dom hade också den gången kommit körande med häst och vagn då hon visade sig bakom ett träd där hon (för det var en hon) gömt sig, samtidigt som hon sträckte ut händerna mot dom. När deras häst och vagn närmade sig vände hon sig snabbt om. Det var då som min mormor och morfar såg att det var ”Råan”! Hon hade ett hål rakt igenom sig! Men jag tillåter mig att undra, kan det vara sant eller.. Ja, det fanns många myter förr. Mor berättade också om en plats som kallades för ”Ängarna”, som låg i Rosendahlsparken. där hon brukade leka som barn. Där fanns det en damm som det påstods att en dam dränkt sig i av olycklig kärlek! Varje natt kunde man höra skrik därifrån, närmare bestämt vid midnatt! En dag när mor och hennes lekkamrat lekte vid dammen tittade dom ner i den. Där låg någonting! ”Det måste va ”Tanten!” sa hennes kamrat. ”Tror du hon e dö?” ”Ja, de e hon nock!” sa min mor. Dom tog en pinne som dom stack ner i dammen och samtidigt började nånting att röra sig i vattnet! Det kom närmre! Det var något som hade ögon!! Dom började att skrika bägge två: ”Hon lever, hon lever!!” Ja, dom fäktade med armarna så dom själv höll på att trilla i! Under tiden hann ”Tanten” bli synlig. Det var ingen ”Tant”! ”De e ju en HUNN, å den e ju dö”, sa då mor till sin lekkamrat. ”Men va ska vi göra me den?” undrade hon. Dom stod ett tag och betraktade den döda lilla hunden. ”Vi tar upp den”, tyckte min mor, som var en stor djurvän eftersom hon själv hade två hundar, en katt och fyra hästar samt ett litet föl därhemma. ”Men va skall vi göra sen då?” ”Vi begraver den”. Dom gick hem och lånade en spade och sedan grävde dom ett hål för att lägga ner hunden i. När det var klart sjöng dom och grät över hunden som nu fått en hederlig begravning. Eftersom morfar hade ”Eget” som man sa på den tiden så hade dom det kanske bättre ställt än många andra. Morfar kunde ibland ”Byta varor” med andra. Det var vanligt att man gjorde så på den tiden. Mat fanns alltid i huset hos mormor och morfar. Värre var det kanske för andra som ingen försörjning hade. Skor användes inte så ofta, utan det var mest tofflor, ”Kapptofflor” som var lite bättre än vanliga. lbland åkte mor spårvagn med mormor. Det var spännande tyckte hon. Det kostade 25öre. Det var nog inte så billigt på den tiden. Spårvagnen drogs av två hästar, det var innan eldriftens tid. Annars kunde man åka droska. Men det gjorde inte vem som helst utom högfärdigt folk förstås! Även om mormor och morfar hade det gott ställt så högfärdiga var dom inte! Morfar kunde inte säga nej när folk bad om hjälp. Det höll på att bli hans fördärv... När mor började i skolan på Kirsebergsskolan fick hon se skillnaden på ”Bättre mans barn” och "Fattigmansbarn”. Det lärde lärarinnan henne (hu så hemskt). Hon lät dom s.k. ”Finare barnen” resa sig i skolbänken för att visa upp för dom andra i klassen att dom hade finare kläder. Min mor var en av dom. Men när min mormor fick reda på detta, var hon inte god att tas med, för högfärdig kunde man inte anklaga min mormor för att vara. Hon brukade säga att: ”Det fina sitter inte i kläderna!” Så rätt hon hade, min mormor! ”Bara man är hel och ren”, tyckte hon. Skolböckerna fick man själv bekosta. Annars fick det bli begagnade böcker (så är det väl även idag tror jag bestämt!) Begagnade för dom fattiga, nya för dom rika,vilka tider! Ibland undrar jag om vi inte är på väg dit igen? Mor berättade att dom hade en dräng. ”Men han hade det bra hos oss”, sa mor. ”Inte alls som han i visan som hette Lars-Petter”, sa hon. Jag minns att mor brukade sjunga den visan för mig. Den började så här: På grevens gård Lars Petter i trasor syntes gå. Dom greveliga svinen han vaktade uppå. Och var Lars-Petter föddes, och vad han var och allt, han visste icke heller blott att han frös och svalt. Ja, det var fruktansvärda historier som min mor berättade, eller som här sjöng för mig när jag var liten. Oftast gjorde hon det när jag skulle sova! Vilka drömmar jag måste ha fått, men jag tror nog att jag klarat av dom ganska så bra ändå,eftersom jag tyckte dom var spännande och ville höra mer. 1999 den 3 Juli skulle hon blivit 100 år. Jag var och tittade till graven där både hon och Far ligger tillsammans. Han skulle ha blivit 100 år den 26 maj 1999. Jag lade en liljekonvaljsbukett till honom. Han älskade just liljekonvaljer. Mor sjöng ofta en sång för honom som handlade om dessa blommor. Jag kan tyvärr inte komma ihåg sångens text. Sjöng gjorde hon nästan alltid vad jag kan minnas. Far brukade säga: ”Sjung en bit för oss Klara! Ta den om......” Så gjorde hon det, och hon sjöng mycket bra och vackert. Alla tonerna satt där, framförallt satt dom rätt. Mor var nog en mycket lycklig människa och framförallt väldigt snäll. Hon hade som man brukar säga ”ett hjärta av guld”. Hon ville alla väl. Ibland har jag samvetskval för att jag inte ägnade min tid lite mera åt henne. Men, så här såg i alla fall hennes barndom ut om någon undrar… © Gun Johnsson 2004 Tillbaka till "Så var det!" © Gun Johnsson 2004 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2004