Gun Johnssons skrivarsidor på Internet

När det var midsommar i Möllevången, var det med dans och dragspelsmusik på "gårarna," i alla fall på de största. Vår gård var för liten för en majstång och då blev det inte heller någon dans och musik. Mattsson som våran gårdskarl hette sa alltid så här:
– Gåren e alldeles for liden for att ha en majstång och att dansa po!
Ibland kunde han vara riktigt egensinnig. Då sa mor:
– Jasså... han e po de humöret i da!
Men för det mesta var han ganska snäll, bara man smilade och neg vackert och sa:
– Godda, farbror Mattsson!
Då såg han glad ut och nästan log, när han hälsade tillbaka. Vi ungar brukade springa runt på alla gårdarna i midsommartider för vi visste att de vuxna hade lite smått och gott att bjuda på. De hade burit ned stolar och bord på de gårdarna där det skulle festas. På borden hade de dukat upp allt det goda, så det var bara att ta för sig. Där fanns allt ifrån sill och potatis till kaffe och "himmabagade" kakor och saft "himmagjord" i flaskor. Ja,ja, det var väl inte bara saft i alla flaskorna som stod på bordet. Nej det fanns också flaskor som bara var för vuxna. De fick vi inte röra, så roligt skulle det väl inte bli eller man skulle kanske säga oroligt. Stolarna användes mest av de som inte orkade eller kunde dansa, men det var inte många. Att dansa, det orkade de flesta, trots allt slit och släp de hade. Ja det var ett riktigt tjo och tjim på gårdarna.

Fram emot kvällen när dansen riktigt tog fart till dragspelsmusiken, blev det också fart på "brännevinsflaskorna" eller som jag sa då, som liten, "vännebrinsflaskorna", som gick laget runt, det var så de sa, laget runt, när de satte flaskan på bordet. Jag kan inte minnas att det förekom bråk, i så fall var de nog rätt så oförargliga, de hade nog roligt allesammans. Vi barn fick också dansa, inte bara med varandra utan också med någon vuxen som nästan bar oss runt majstången. Ja vi var väl lite korta i rocken, eller så var de vuxna alldeles för långa med vårt mått mätt. Men roligt hade vi. Till och med den suraste av alla tanterna tinade upp när det var midsommar. Hon räckte fram sitt kakfat till oss och sa med en sockersöt röst:
– Ta för er nu ongar, va ente blyga!

Ibland om sommaren spelade vi barn teater på gården för vem som ville se och lyssna. Teaterapor var vi nästan allesammans, så även pågarna, nästan alla pågarna i alla fall. En del av dem tyckte kanske att det var roligare att hitta på bus när vi spelade. Vi spände upp ett draperi, eller skynke, som mor sa, på mattebommen, ja den som man piskade mattor på. Det gjorde man varje fredag och då skurades dassen också. Mor brukade skicka iväg mig för att köpa två bakelser, en till mig och en till henne själv. När jag kom in i affären brukade jag säga:
– Ja ska ha två bakelser, en till maj o en till mor för hon har skurat dasset!
När jag kom tillbaka hade hon kaffet färdigt. Det var något alldeles särskilt när man köpte kakor, ekonomin var inte så stor när man bodde i Möllevången, i alla fall inte i Hagagatan.
Draperiet som vi skulle ha som ridå när vi som sagt spelade teater, hade jag fått låna av mor. Bakom mattebommen hade vi utedassen. Där hade vi också vår rekvisita, och där stod vi också innan vi gjorde vår "stora "entré. Ja, den kunde verkligen bli stor ibland.
Jag minns en gång när jag skulle föreställa en drottning, i vårt teaterspel. Min utstyrsel hade ett långt släp som någon bakom mattebommen skulle hålla i. Precis när jag gjorde min entré, hörde jag hur det krasade till bakom mig. Utstyrseln som skulle föreställa en mantel som drottningar naturligtvis skulle ha, var egentligen en gardin som också min mor hade bidragit med. Släpet på manteln hade fastnat eller var det kanske så att den som höll i släpet hade för hårda nypor så att den tunna gardinen inte höll för dessa nypor. Jag kände då hur den vackra gardinen, förlåt jag menar naturligtvis den vackra manteln, långsamt men säkert, gled av mig och kronan som satt på mitt huvud och som jag själv hade ritat och målat, föll av mitt i en replik. Den gången fick jag många skratt när det egentligen inte skulle skrattas.
Toalett inne var det ju inte så många som hade på den tiden. I alla fall inte i vårt hus där jag bodde. Gud nåde den som behövde när vi spelade teater.
Då kunde det hända att någon i publiken sa:
– Kan du ente skita oppe hos daj?
Vi som spelade teater tyckte väl inte att det var så roligt när andra fick skratten, det var ju åt oss man skulle skratta. Så vi kunde hålla oss för skratt, så även den stackaren som behövde.

Min far arbetade på Kockums och mor på ett hemcharkuteri vid Möllevångstorget. Om hon inte var hemma när jag kom ifrån skolan så la hon nyckeln under mattan. På dörren hade hon satt fast en lapp, där stod "Nyckeln ligger under mattan, kommer strax" ingenting annat. Det var bara att ta nyckeln och gå in. Om inte mor hade lagt någon nyckel brukade jag bli haffad av någon grannfru redan i porten som talade om att:
– Din mor kommer strax du kan komma opp o vänta hos maj så länge!
Och där uppe fick jag alltid saft och en kaka, ofta en bit sockerkaka, som hon naturligtvis själv hade bakat. Nej "köbekagor" var det inte tal om. Ja om man inte hade skurat dasset förstås. Sådan lyx fanns det inte råd till. Då skulle det i så fall vara på ett stort kalas, men sådana "stora" kalas hade varken vi eller de som bodde i Möllevången, vad jag kan komma ihåg. Om man inte fyllde jämt förstås, men då blev det väldigt dyrt att köpa så mycket kakor, nej det blev nog bäst att själv baka resonerade man.

När far någon gång hade varit ute och rumlat, hade han en ovana eller kanske man skall säga en vana, att alltid sjunga i trappan. Hans favoritsång hette "Svartögda Emma." Nu hör det till saken att han inte bara sjöng, utan han sjöng falskt också. Om man jämförde med mors röst, ja, då var det mer än falskt. Jag tyckte det var pinsamt att höra och tänkte på tant Nilsson som bodde bredvid oss. Hon hade en förskräckligt bra hörsel och hon brukade nämligen ringa på hos oss dagen efter, när far hade haft en sådan där "rumlarkväll," för att låna lite socker, som hon sa. Hon frågade först alltid hur han mådde innan hon sa:
– Ja hörde han i trappen i går kväll...han sjöng så högt...kan han ente va litta tystare när han kommer him...vi skulle prasis gå o lägga voss.
Hon sa ingenting om att han sjöng falskt. Mor sa att hon skämdes, vad far sa minns jag inte.
Jag minns bara att jag alltid hade väldigt roligt som barn i Möllevången.


	I Möllevången När det var midsommar i Möllevången, var det med dans och dragspelsmusik på "gårarna," i alla fall på de största. Vår gård var för liten för en majstång och då blev det inte heller någon dans och musik. Mattsson som våran gårdskarl hette sa alltid så här: – Gåren e alldeles for liden for att ha en majstång och att dansa po! Ibland kunde han vara riktigt egensinnig. Då sa mor: – Jasså... han e po de humöret i da! Men för det mesta var han ganska snäll, bara man smilade och neg vackert och sa: – Godda, farbror Mattsson! Då såg han glad ut och nästan log, när han hälsade tillbaka. Vi ungar brukade springa runt på alla gårdarna i midsommartider för vi visste att de vuxna hade lite smått och gott att bjuda på. De hade burit ned stolar och bord på de gårdarna där det skulle festas. På borden hade de dukat upp allt det goda, så det var bara att ta för sig. Där fanns allt ifrån sill och potatis till kaffe och "himmabagade" kakor och saft "himmagjord" i flaskor. Ja,ja, det var väl inte bara saft i alla flaskorna som stod på bordet. Nej det fanns också flaskor som bara var för vuxna. De fick vi inte röra, så roligt skulle det väl inte bli eller man skulle kanske säga oroligt. Stolarna användes mest av de som inte orkade eller kunde dansa, men det var inte många. Att dansa, det orkade de flesta, trots allt slit och släp de hade. Ja det var ett riktigt tjo och tjim på gårdarna. Fram emot kvällen när dansen riktigt tog fart till dragspelsmusiken, blev det också fart på "brännevinsflaskorna" eller som jag sa då, som liten, "vännebrinsflaskorna", som gick laget runt, det var så de sa, laget runt, när de satte flaskan på bordet. Jag kan inte minnas att det förekom bråk, i så fall var de nog rätt så oförargliga, de hade nog roligt allesammans. Vi barn fick också dansa, inte bara med varandra utan också med någon vuxen som nästan bar oss runt majstången. Ja vi var väl lite korta i rocken, eller så var de vuxna alldeles för långa med vårt mått mätt. Men roligt hade vi. Till och med den suraste av alla tanterna tinade upp när det var midsommar. Hon räckte fram sitt kakfat till oss och sa med en sockersöt röst: – Ta för er nu ongar, va ente blyga! Ibland om sommaren spelade vi barn teater på gården för vem som ville se och lyssna. Teaterapor var vi nästan allesammans, så även pågarna, nästan alla pågarna i alla fall. En del av dem tyckte kanske att det var roligare att hitta på bus när vi spelade. Vi spände upp ett draperi, eller skynke, som mor sa, på mattebommen, ja den som man piskade mattor på. Det gjorde man varje fredag och då skurades dassen också. Mor brukade skicka iväg mig för att köpa två bakelser, en till mig och en till henne själv. När jag kom in i affären brukade jag säga: – Ja ska ha två bakelser, en till maj o en till mor för hon har skurat dasset! När jag kom tillbaka hade hon kaffet färdigt. Det var något alldeles särskilt när man köpte kakor, ekonomin var inte så stor när man bodde i Möllevången, i alla fall inte i Hagagatan. Draperiet som vi skulle ha som ridå när vi som sagt spelade teater, hade jag fått låna av mor. Bakom mattebommen hade vi utedassen. Där hade vi också vår rekvisita, och där stod vi också innan vi gjorde vår "stora "entré. Ja, den kunde verkligen bli stor ibland. Jag minns en gång när jag skulle föreställa en drottning, i vårt teaterspel. Min utstyrsel hade ett långt släp som någon bakom mattebommen skulle hålla i. Precis när jag gjorde min entré, hörde jag hur det krasade till bakom mig. Utstyrseln som skulle föreställa en mantel som drottningar naturligtvis skulle ha, var egentligen en gardin som också min mor hade bidragit med. Släpet på manteln hade fastnat eller var det kanske så att den som höll i släpet hade för hårda nypor så att den tunna gardinen inte höll för dessa nypor. Jag kände då hur den vackra gardinen, förlåt jag menar naturligtvis den vackra manteln, långsamt men säkert, gled av mig och kronan som satt på mitt huvud och som jag själv hade ritat och målat, föll av mitt i en replik. Den gången fick jag många skratt när det egentligen inte skulle skrattas. Toalett inne var det ju inte så många som hade på den tiden. I alla fall inte i vårt hus där jag bodde. Gud nåde den som behövde när vi spelade teater. Då kunde det hända att någon i publiken sa: – Kan du ente skita oppe hos daj? Vi som spelade teater tyckte väl inte att det var så roligt när andra fick skratten, det var ju åt oss man skulle skratta. Så vi kunde hålla oss för skratt, så även den stackaren som behövde. Min far arbetade på Kockums och mor på ett hemcharkuteri vid Möllevångstorget. Om hon inte var hemma när jag kom ifrån skolan så la hon nyckeln under mattan. På dörren hade hon satt fast en lapp, där stod "Nyckeln ligger under mattan, kommer strax" ingenting annat. Det var bara att ta nyckeln och gå in. Om inte mor hade lagt någon nyckel brukade jag bli haffad av någon grannfru redan i porten som talade om att: – Din mor kommer strax du kan komma opp o vänta hos maj så länge! Och där uppe fick jag alltid saft och en kaka, ofta en bit sockerkaka, som hon naturligtvis själv hade bakat. Nej "köbekagor" var det inte tal om. Ja om man inte hade skurat dasset förstås. Sådan lyx fanns det inte råd till. Då skulle det i så fall vara på ett stort kalas, men sådana "stora" kalas hade varken vi eller de som bodde i Möllevången, vad jag kan komma ihåg. Om man inte fyllde jämt förstås, men då blev det väldigt dyrt att köpa så mycket kakor, nej det blev nog bäst att själv baka resonerade man. När far någon gång hade varit ute och rumlat, hade han en ovana eller kanske man skall säga en vana, att alltid sjunga i trappan. Hans favoritsång hette "Svartögda Emma." Nu hör det till saken att han inte bara sjöng, utan han sjöng falskt också. Om man jämförde med mors röst, ja, då var det mer än falskt. Jag tyckte det var pinsamt att höra och tänkte på tant Nilsson som bodde bredvid oss. Hon hade en förskräckligt bra hörsel och hon brukade nämligen ringa på hos oss dagen efter, när far hade haft en sådan där "rumlarkväll," för att låna lite socker, som hon sa. Hon frågade först alltid hur han mådde innan hon sa: – Ja hörde han i trappen i går kväll...han sjöng så högt...kan han ente va litta tystare när han kommer him...vi skulle prasis gå o lägga voss. Hon sa ingenting om att han sjöng falskt. Mor sa att hon skämdes, vad far sa minns jag inte. Jag minns bara att jag alltid hade väldigt roligt som barn i Möllevången. Gun Johnsson -2001 Tillbaka till "Så var det!" © Gun Johnsson 2001 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2001