Gun Johnssons skrivarsidor på Internet

Emelie stirrade in i spegeln. Började räkna rynkor, hon hade fått fler tänkte hon. Tog ett steg tillbaka och granskade håret, det hade en egendomlig färgton i det skarpa ljuset från fönstret. Hon hade börjat färga det, men den här gången hade det kanske blivit lite väl mycket åt orange. Såg sig i helfigur, tyckte att hon hade för smala ben till sin kropp.
Ögonen passade bra till härfärgen, de gick i grönt. Men munnen var för stor.
Hon kammade sitt långa lockiga hår. Hon gjorde det omsorgsfullt och länge.
Detta var inte rätta tillfället att bli ledsen, tänkte hon. Tog fram läppstiftet, nöp sig i kinderna, drog ett streck på överläppen och ett på underläppen och grimaserade åt sin spegelbild. Men fast hon inte ville, började tårarna trilla nerför kinderna. De började långt inne, det kändes som att huvudet var fullt av dem, tills det blev översvämning.
Hon torkade bort dem hastigt, ville inte tänka på honom nu. Det är slut, punkt slut, förbi!
Hon gick ut ur badrummet, och hörde sin makes röst:
– Vad länge du stannade där inne, sa han undrande.
– Ja, jag hittade inte läppstiftet, ljög hon och gned läpparna mot varandra.
Han tittade undrande på henne och frågade igen:
– Hur dags kommer du hem i kväll då?
– Jag tror inte att det blir sent, svarade hon. Jag har nästan gjort färdigt min senaste artikel.
– När åker du nästa gång? frågade han igen och log.
– Jag vet faktiskt inte just nu, kanske om ett par veckor, om artikeln blir godkänd, sa hon och log tillbaka.
– Och du då, när åker du till London? undrade hon.
– I övermorgon ser det ut som, svarade han.
Henrik hennes make var arkitekt, en mycket känd sådan. Han hade ritat en del byggnader, bl.a. i London, han var mycket duktig. Han såg också mycket bra ut med sitt ljusa hår och blå ögon, ganska lång och välbyggd. Han tränade sin kropp på gym. Tänderna var välskötta och kritvita till solbrännan som han skaffat sig när han varit utomlands. Han hade, liksom hon, stora möjligheter till detta. Som journalist hade Emelie skrivit många och intressanta reportage om resorna hon gjort, och det hade blivit en del.
Folk sade att hon och Henrik hade vad man kallar för äktenskapstycke.
Några barn hade de inte fått. De hade aldrig haft tid. Ibland tänkte Emelie på hur det skulle kännas att ha ett barn, eller kanske två. Men hon förträngde tanken ganska snabbt. Hur skulle de kunna ha barn, när de inte ens hade tid att tillverka några. Det var längesedan de var så nära varandra, hon mindes inte ens när det var.
Deras hus var egentligen alldeles för stort för dem, hade räckt med ett mindre. Men ingen kom sig för att göra någonting åt det, endast tanken var där. Och alla dessa möbler.
En del var inköpta på antikmässor som de åkt till ibland för många år sedan. Det kändes som att det var mycket som var för länge sedan. Det var inte mycket de hade tillsammans längre, inte ens frukosten. Den ene gick upp senare än den andre och ibland som nu, sågs de i badrumsdörren, eller när någon var på utväg till jobbet.
Middagen försökte de att äta tillsammans antingen ute eller hemma. Oftast blev det ute.
Men idag skulle de göra ett försök att äta hemma tillsammans.
Hon minns när de gifte sig i Paris. Henrik hade glömt blomsterbuketten till henne och som vanligt hade de stressat även denna dagen. De hade haft jobb på gång båda två i Paris och tyckte att de skulle "slå två flugor i en smäll" och passa på att gifta sig som de talat om att göra ibland. De hade kommit överens om att sammanstråla utanför kyrkan. Han kom i Bentes bil, en arbetskollega till honom, och hon i taxi. När de nu stod där på trappan till Svenska Ambassaden, där de skulle vigas tillsammans, kom han att tänka på blommorna, som låg på hotellrummet där de skulle bo. Men med glimten i ögat stal han en blomma i rabatten vid sidan om trappan där de stod. Båda hade skrattat den gången.
Nu skrattade de mera sällan, i alla fall inte åt varandras skämt, de drog mest på mungiporna, lite grand. De hade börjat att bygga murar mellan varandra, som bara blev högre och högre. Ibland undrade hon vem som skulle riva dem, om de nu gick att riva förstås.
Hon hörde hans röst nere i hallen.
– Hej så länge då, ropade han upp till henne på övervåningen.
– Då ses vi i kväll över matbordet.
– Ok, ropade hon tillbaka.
Hon hade lovat att laga en god middag i kväll om han köpte en flaska vin. Efter maten skulle de som vanligt koppla av framför TV-n. Och somna, tänkte hon, för att resa sig och krypa ner i sängen. Han hade säkert något jobb med sig hem, som han skulle sitta framför ritbordet med. Eriksson, hennes chef hade gett henne en blåsning i dag.
– Fan, Emelie, hur har du det, har du somnat in? Du har ju varit i Paris förr eller… Du gillar ju Paris! Varför tänker du inte resa den här gången? Reportaget du gjorde sist du var där blev fan så bra! Åk nu!
Hon skakade på huvudet och sa:
– Du, jag tänkte ta ledigt en vecka eller två.
Hans röst gick upp i falsett när han skrek i luren:
– Du e fan ente klok Emelie! Vi behöver dig!
Så slängde han på luren.
När hon nu stod här i fönstret och såg ner på sin make när han körde ut bilen ur garaget och gav sig iväg, stannade hon kvar vid fönstret. Hon såg en annan bild framför sig, ett annat ansikte. Hon förträngde bilden, försökte, men det gick inte längre. Hon kände hur tårarna kom tillbaka. Det sved i själen, ett sår som inte ville läkas. Om och om igen gick hon igenom alltsammans.

Forts...


	Där lavendeln blommar Kapitel 1 Så många dofter det finns, en doft för varje land och varje stad och varje plats. Paris har sin egen speciella doft. Om man går över Seine en ljummen vårkväll, kan man känna den. Doften av oljefärg, moget vatten, människor, pastis, mat och naturligtvis kärlek, "l'amour". Man hör "Vive l'amour" när de promenerande kärleksflanörerna kyssande stannar på bron över Seine, där en båt sakta glider fram. Strax intill ligger flera barer, där öldoften gör sig påmind. Går man sedan vidare till marknaden, ja, då är doften så stark av frukt och blommor och kryddor. Längre bort känner man en doft av någonting annat en stickande doft som kittlar i näsan. Det är doften av fotogen. Där står en jonglerande eldslukare och kastar facklorna upp i luften, innan han slukar dem till publikens rop och skratt. De går vidare och möter en dam som räcker fram en röd ros som Pascal tar emot och ger till henne. När de gått i flera timmar hittar de en bistro, sätter sig ner och beställer ett glas rött vin. De har hamnat i de gamla konstnärs kvarteren kring Montparnasse, där så många konstnärer en gång blivit upptäckta. Och nu går hon här och känner ett sugande behov av att få känna penselns sträva yta i sin hand och oljefärgens doft i näsan igen. Som om han hört hennes tankar. – Målar du någonting? Hon svarade med att skaka på huvudet. När de druckit upp vinet går de vidare. När hon kommer tillbaka till Sverige skall hon måla ett porträtt av honom och ta med nästa gång tänkte hon. För visst måste det bli så, det måste bli så. Nattluften känns med en gång lite kyligare, hon ryser till. Han drar henne intill sig och säger: – Nu åker vi hem. Hon nickar, och de tar en taxi till hotellet. När de stiger av ler chauffören och höjer handen till en hälsning och kör vidare. De låg länge och pratade innan de somnade den kvällen. Kapitel 2 Emelie stirrade in i spegeln. Började räkna rynkor, hon hade fått fler tänkte hon. Tog ett steg tillbaka och granskade håret, det hade en egendomlig färgton i det skarpa ljuset från fönstret. Hon hade börjat färga det, men den här gången hade det kanske blivit lite väl mycket åt orange. Såg sig i helfigur, tyckte att hon hade för smala ben till sin kropp. Ögonen passade bra till härfärgen, de gick i grönt. Men munnen var för stor. Hon kammade sitt långa lockiga hår. Hon gjorde det omsorgsfullt och länge. Detta var inte rätta tillfället att bli ledsen, tänkte hon. Tog fram läppstiftet, nöp sig i kinderna, drog ett streck på överläppen och ett på underläppen och grimaserade åt sin spegelbild. Men fast hon inte ville, började tårarna trilla nerför kinderna. De började långt inne, det kändes som att huvudet var fullt av dem, tills det blev översvämning. Hon torkade bort dem hastigt, ville inte tänka på honom nu. Det är slut, punkt slut, förbi! Hon gick ut ur badrummet, och hörde sin makes röst: – Vad länge du stannade där inne, sa han undrande. – Ja, jag hittade inte läppstiftet, ljög hon och gned läpparna mot varandra. Han tittade undrande på henne och frågade igen: – Hur dags kommer du hem i kväll då? – Jag tror inte att det blir sent, svarade hon. Jag har nästan gjort färdigt min senaste artikel. – När åker du nästa gång? frågade han igen och log. – Jag vet faktiskt inte just nu, kanske om ett par veckor, om artikeln blir godkänd, sa hon och log tillbaka. – Och du då, när åker du till London? undrade hon. – I övermorgon ser det ut som, svarade han. Henrik hennes make var arkitekt, en mycket känd sådan. Han hade ritat en del byggnader, bl.a. i London, han var mycket duktig. Han såg också mycket bra ut med sitt ljusa hår och blå ögon, ganska lång och välbyggd. Han tränade sin kropp på gym. Tänderna var välskötta och kritvita till solbrännan som han skaffat sig när han varit utomlands. Han hade, liksom hon, stora möjligheter till detta. Som journalist hade Emelie skrivit många och intressanta reportage om resorna hon gjort, och det hade blivit en del. Folk sade att hon och Henrik hade vad man kallar för äktenskapstycke. Några barn hade de inte fått. De hade aldrig haft tid. Ibland tänkte Emelie på hur det skulle kännas att ha ett barn, eller kanske två. Men hon förträngde tanken ganska snabbt. Hur skulle de kunna ha barn, när de inte ens hade tid att tillverka några. Det var längesedan de var så nära varandra, hon mindes inte ens när det var. Deras hus var egentligen alldeles för stort för dem, hade räckt med ett mindre. Men ingen kom sig för att göra någonting åt det, endast tanken var där. Och alla dessa möbler. En del var inköpta på antikmässor som de åkt till ibland för många år sedan. Det kändes som att det var mycket som var för länge sedan. Det var inte mycket de hade tillsammans längre, inte ens frukosten. Den ene gick upp senare än den andre och ibland som nu, sågs de i badrumsdörren, eller när någon var på utväg till jobbet. Middagen försökte de att äta tillsammans antingen ute eller hemma. Oftast blev det ute. Men idag skulle de göra ett försök att äta hemma tillsammans. Hon minns när de gifte sig i Paris. Henrik hade glömt blomsterbuketten till henne och som vanligt hade de stressat även denna dagen. De hade haft jobb på gång båda två i Paris och tyckte att de skulle "slå två flugor i en smäll" och passa på att gifta sig som de talat om att göra ibland. De hade kommit överens om att sammanstråla utanför kyrkan. Han kom i Bentes bil, en arbetskollega till honom, och hon i taxi. När de nu stod där på trappan till Svenska Ambassaden, där de skulle vigas tillsammans, kom han att tänka på blommorna, som låg på hotellrummet där de skulle bo. Men med glimten i ögat stal han en blomma i rabatten vid sidan om trappan där de stod. Båda hade skrattat den gången. Nu skrattade de mera sällan, i alla fall inte åt varandras skämt, de drog mest på mungiporna, lite grand. De hade börjat att bygga murar mellan varandra, som bara blev högre och högre. Ibland undrade hon vem som skulle riva dem, om de nu gick att riva förstås. Hon hörde hans röst nere i hallen. – Hej så länge då, ropade han upp till henne på övervåningen. – Då ses vi i kväll över matbordet. – Ok, ropade hon tillbaka. Hon hade lovat att laga en god middag i kväll om han köpte en flaska vin. Efter maten skulle de som vanligt koppla av framför TV-n. Och somna, tänkte hon, för att resa sig och krypa ner i sängen. Han hade säkert något jobb med sig hem, som han skulle sitta framför ritbordet med. Eriksson, hennes chef hade gett henne en blåsning i dag. – Fan, Emelie, hur har du det, har du somnat in? Du har ju varit i Paris förr eller… Du gillar ju Paris! Varför tänker du inte resa den här gången? Reportaget du gjorde sist du var där blev fan så bra! Åk nu! Hon skakade på huvudet och sa: – Du, jag tänkte ta ledigt en vecka eller två. Hans röst gick upp i falsett när han skrek i luren: – Du e fan ente klok Emelie! Vi behöver dig! Så slängde han på luren. När hon nu stod här i fönstret och såg ner på sin make när han körde ut bilen ur garaget och gav sig iväg, stannade hon kvar vid fönstret. Hon såg en annan bild framför sig, ett annat ansikte. Hon förträngde bilden, försökte, men det gick inte längre. Hon kände hur tårarna kom tillbaka. Det sved i själen, ett sår som inte ville läkas. Om och om igen gick hon igenom alltsammans. Forts... © Gun Johnsson 2000 Tillbaka till "Så kan det bli!" © Gun Johnsson 2001 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2001