Gun Johnssons skrivarsidor på Internet -Bruna ögon och mockaskor

Vädret var ovanligt varmt för sin årstid. Maj månad, syrenernas tid. Mona drog in syrendoften ifrån busken. Hon stannade till och öppnade väskan, tog upp en liten spegel ur den.
– Tja… tänkte hon när hon såg sig i spegeln.
Håret var blont och uppsatt i en frisyr som kallades för ”svinrygg”, en stor ”rulle” i nacken som hon fäst med hårnålar. Hon trippade på skor med stilettklackar som hon hade inhandlat i en skoaffär på Södra Förstadsgatan i Malmö där hon bodde.
Skorna var duvblå med svarta spännen, de var tålösa. Hon hade fått beställa skorna i affären eftersom klackarna skulle vara extra höga och modellen på skorna, skulle se ut på ett speciellt vis, som hon själv, hade bestämt. Biträdet i affären hade tagit mått på hennes fötter, innan de sydde upp dem till henne. Mona hade sedan ritat och berättat hur hon hade tänkt sig att de skulle se ut. Skorna hade inte varit billiga. Egentligen hade hon inte haft råd med sådana dyra skor för dyrt blev det minsann.

Hon bar en grå dräkt, kjolen var mycket snäv. Den hade hon sytt in själv. Mona hade lånat en symaskin av en bekant till hennes mor.
Ovanpå hennes blonda frisyr satt en liten hatt, som kallades för ett ”äggskal.” Ja den hade samma form som ett äggskal. Den var chockrosa, inte vit som ett sådant. Och gick i samma nyans som scarfen som hon bar om halsen.
Hon rättade till frisyren och hatten, sedan öppnade hon väskan igen, denna gång för att ta upp ett läppstift. När hon skruvat av hylsan, förde hon läppstiftet till munnen och lät det följa läpparnas konturer ”amorbågarna” kom nu mer till sin rätt. Hon gned läpparna mot varandra.
Samtidigt passade hon på att knycka en syren ifrån trädet där hon stod, men först såg hon sig om flera gånger innan hon gjorde det. Att knycka en syren, kändes nästan som att palla äpplen som liten. Hon kunde inte låta bli att fnissa lite. Hon gick sakta över gatan mot Södervärnskolan.

Hon var på väg till Folkets Park. Väskan slängde mot hennes höft när hon trippade iväg igen. Hon hörde någon vissla efter henne, men hon vände sig inte om, eftersom hon redan på avstånd hade sett ett gäng pågar på andra sidan trottoaren.
Mona kände igen en av dem, Ingvar. Hon var nog en aning förälskad i honom, ja kanske lite mer än en aning. Hon knyckte på nacken för att han inte skulle märka hennes intresse för honom, snubblade till, så förargligt, men rätade snabbt upp sig igen och trippade vidare på sina ”stilettklackarna”. Hon hörde moderns röst:
– Akta daj nu för rälia pågar!
Precis så hade hon sagt till Mona, innan hon stängde dörren.
– Rälia pågar? Undrar om Ingvar va en av dom som hennes mor hade menat? Sedan sneddade hon över Spårvägsgatan, gick förbi ”Plaskdammen” på Södervärnsgatan, och kom nu in på Sofielundsvägen, där hon sedan fortsatte förbi ”Ystalekan” lekplatsen där hon lekt som barn. Den kallades så eftersom den låg på hörnet av Ystadsgatan och Södra Parkgatan. Hon gick förbi rondellen på Södra Parkgatan tills hon kom fram till Folkets Park.

Utanför folkparkens grind, stod Gudrun hennes ”bästis” och väntade på henne. Hennes jacka gick i samma färg som Monas hatt och scarfs, skorna var svarta. Men klackarna på hennes skor var lika höga som Monas, tolv centimeter. De ögnade varandra noggrant och började sedan fnissa. Sedan tog hon Mona under armen och drog iväg med henne.

Innan de gick in i Folkets Park visade de sina ”parkakort” för vakten. Korten gällde hela sommaren. Egentligen hette det säsongskort. Om man hade ett säsongskort, behövde man inte betala kontant inträde på hela sommaren, det var bara att visa fram kortet. Ja… ja, kortet kostade visserligen en slant. Så visst kändes det lite i börsen när man skulle ut med så mycket pengar på en gång. Men i det långa loppet blev det ju billigare. Hon fick låna lite av morsan.
Mona jobbade på Fougstedts kappfabrik, som låg på Stortorget. Lönen var väl rätt skaplig, men den skulle räcka till så mycket tänkte hon. Gudrun som jobbade på Tobaksmonopolet, tjänade lite mer. Ibland funderade hon på att börja där i stället. Hennes morsa tyckte att hon skulle stanna kvar där hon var.
– En ”hoppjerka” ska du väl änte blee? Undrade hon, med en bekymrad min.

Hennes morsa som själv hade jobbat på samma fabrik i fyrtio år, läderfabriken på Ystadvägen. Mona mindes när hon plockade tomater, nästan en helt sommarlov, ja, sedan hade hon till och med drömt om tomater på natten. Pågarna som plockade tillsammans med henne och de andra fyra töserna, kom på att man kunde fuska. De lade de gröna, omogna tomaterna underst och de röda överst. På det viset blev korgen full fortare, så att de tjänade mer pengar. Trodde de. Förmannen som han kallades för, ja han som bestämde över dem, kom på det ganska fort. De fick sig en rejäl utskällning, sedan var det slut med det ”fuskandet.”

Monas morsa var ”synsk”, hon kunde se sådant som ingen annan kunde se. Det låg i släkten. Monas mormor hade varit likadan. En gång såg hon att Monas farmor snart skulle dö. Hon dog faktiskt en vecka efter. Men hon var ju mycket sjuk. Kanske hon hade dött alla fall tänkte Mona. Skrockfull var hon också.
Om blommorna i en kruka vissnade ner, ja då var det också någon i släkten som skulle dö.
En dag tappade Mona sin fickspegel i golvet så att den sprack. Då sa hennes morsa att det betydde ”sju års olycka.” Ibland sa hon att ”om man sjunger på morgonen gråter man innan kvällen!” Eller var det skratta man inte skulle göra? Vad som skulle hända kom Mona inte riktigt ihåg, och brydde sig inte heller. Det var ju ändå bara skrock.

Mona berättade för Gudrun att hon sett Ingvar.
– Nää… de menar du änte… sa Gudrun och spärrade upp sina stora blå ögon, fick du den av han? sa Gudrun och pekade på syrenen som Mona hade i handen.
– Nää… den har ja knyckt på en buske borta vid Södervärn, svarade Mona och fnissade till.
– Han kanske dansar med daj i kväll, tror du änte de? Undrade Gudrun igen.
– Jo… kanske? Svarade Mona och såg längtansfull ut.
Hon rodnade när hon tänkte på honom. Förra lördagen hade han dansat med henne och tittat på henne med sina bruna ögon. De hade dansat till en riktig ”tryckare” han hade hållit henne hårt och väldigt nära.
….”När vi båda går och drömmer medan natten faller på allting annat vi då glömmer, är det synd, om jag viskar i ditt öra ord av kärlek då och då, som jag vet att du vill höra, är det synd”…
Mona såg drömmande ut när hon sjöng låten för Gudrun. Ja hon kunde nästan orden utantill. Sedan suckade hon så högt att Gudrun tittade på henne och undrade om hon var ”så väck i han”?
Mona nickade och svarade med ett Mmm…!
”Han e så snygg den där Ingvar me sina bruna ögon. Och så har han ju mockaskor”, tänkte hon och suckade tyst.

Sedan gick de tysta sida vid sida, var och en i sina tankar. Mona visste att Gudrun var ”väck” i en som hette Johnny och som hon kunde linda om sitt lillfinger. Grusgången knastrade under deras skor när de trippade bort till ”Sviddan”. Det gick inte att ta för långa steg med sådana klackar. ”Brända tomten” som dansstället hette från början, efter en eldsvåda, fick sedan namnet ”Sviddan.”
Mona såg efter om strumpsömmarna satt rakt. Strumporna var alldeles nya med svarta sömmar och smala svarta hälar. Hon hoppades att det inte skulle gå någon maska på dem i kväll. I annat fall fick hon väl sätta nagellack på maskan, så att hon kunde ha strumporna några gånger till
Hon hade inte råd att lämna in dem till uppmaskning, eller köpa nya, hon var ju redan skyldig morsan pengar.
När de kom fram till dansbanan såg de att där var mycket folk. De köpte några dansbiljetter.
Orkestern spelade en vals.

Fortsättningen på "Bruna ögon och mockaskor" kan ni läsa i tidskriften Byahornet där även många av mina andra berättelser blivit publicerade. Byahornets hemsida hittar ni HÄR .


	Bruna ögon och mockaskor Vädret var ovanligt varmt för sin årstid. Maj månad, syrenernas tid. Mona drog in syrendoften ifrån busken. Hon stannade till och öppnade väskan, tog upp en liten spegel ur den. – Tja… tänkte hon när hon såg sig i spegeln. Håret var blont och uppsatt i en frisyr som kallades för ”svinrygg”, en stor ”rulle” i nacken som hon fäst med hårnålar. Hon trippade på skor med stilettklackar som hon hade inhandlat i en skoaffär på Södra Förstadsgatan i Malmö där hon bodde. Skorna var duvblå med svarta spännen, de var tålösa. Hon hade fått beställa skorna i affären eftersom klackarna skulle vara extra höga och modellen på skorna, skulle se ut på ett speciellt vis, som hon själv, hade bestämt. Biträdet i affären hade tagit mått på hennes fötter, innan de sydde upp dem till henne. Mona hade sedan ritat och berättat hur hon hade tänkt sig att de skulle se ut. Skorna hade inte varit billiga. Egentligen hade hon inte haft råd med sådana dyra skor för dyrt blev det minsann. Hon bar en grå dräkt, kjolen var mycket snäv. Den hade hon sytt in själv. Mona hade lånat en symaskin av en bekant till hennes mor. Ovanpå hennes blonda frisyr satt en liten hatt, som kallades för ett ”äggskal.” Ja den hade samma form som ett äggskal. Den var chockrosa, inte vit som ett sådant. Och gick i samma nyans som scarfen som hon bar om halsen. Hon rättade till frisyren och hatten, sedan öppnade hon väskan igen, denna gång för att ta upp ett läppstift. När hon skruvat av hylsan, förde hon läppstiftet till munnen och lät det följa läpparnas konturer ”amorbågarna” kom nu mer till sin rätt. Hon gned läpparna mot varandra. Samtidigt passade hon på att knycka en syren ifrån trädet där hon stod, men först såg hon sig om flera gånger innan hon gjorde det. Att knycka en syren, kändes nästan som att palla äpplen som liten. Hon kunde inte låta bli att fnissa lite. Hon gick sakta över gatan mot Södervärnskolan. Hon var på väg till Folkets Park. Väskan slängde mot hennes höft när hon trippade iväg igen. Hon hörde någon vissla efter henne, men hon vände sig inte om, eftersom hon redan på avstånd hade sett ett gäng pågar på andra sidan trottoaren. Mona kände igen en av dem, Ingvar. Hon var nog en aning förälskad i honom, ja kanske lite mer än en aning. Hon knyckte på nacken för att han inte skulle märka hennes intresse för honom, snubblade till, så förargligt, men rätade snabbt upp sig igen och trippade vidare på sina ”stilettklackarna”. Hon hörde moderns röst: – Akta daj nu för rälia pågar! Precis så hade hon sagt till Mona, innan hon stängde dörren. – Rälia pågar? Undrar om Ingvar va en av dom som hennes mor hade menat? Sedan sneddade hon över Spårvägsgatan, gick förbi ”Plaskdammen” på Södervärnsgatan, och kom nu in på Sofielundsvägen, där hon sedan fortsatte förbi ”Ystalekan” lekplatsen där hon lekt som barn. Den kallades så eftersom den låg på hörnet av Ystadsgatan och Södra Parkgatan. Hon gick förbi rondellen på Södra Parkgatan tills hon kom fram till Folkets Park. Utanför folkparkens grind, stod Gudrun hennes ”bästis” och väntade på henne. Hennes jacka gick i samma färg som Monas hatt och scarfs, skorna var svarta. Men klackarna på hennes skor var lika höga som Monas, tolv centimeter. De ögnade varandra noggrant och började sedan fnissa. Sedan tog hon Mona under armen och drog iväg med henne. Innan de gick in i Folkets Park visade de sina ”parkakort” för vakten. Korten gällde hela sommaren. Egentligen hette det säsongskort. Om man hade ett säsongskort, behövde man inte betala kontant inträde på hela sommaren, det var bara att visa fram kortet. Ja… ja, kortet kostade visserligen en slant. Så visst kändes det lite i börsen när man skulle ut med så mycket pengar på en gång. Men i det långa loppet blev det ju billigare. Hon fick låna lite av morsan. Mona jobbade på Fougstedts kappfabrik, som låg på Stortorget. Lönen var väl rätt skaplig, men den skulle räcka till så mycket tänkte hon. Gudrun som jobbade på Tobaksmonopolet, tjänade lite mer. Ibland funderade hon på att börja där i stället. Hennes morsa tyckte att hon skulle stanna kvar där hon var. – En ”hoppjerka” ska du väl änte blee? Undrade hon, med en bekymrad min. Hennes morsa som själv hade jobbat på samma fabrik i fyrtio år, läderfabriken på Ystadvägen. Mona mindes när hon plockade tomater, nästan en helt sommarlov, ja, sedan hade hon till och med drömt om tomater på natten. Pågarna som plockade tillsammans med henne och de andra fyra töserna, kom på att man kunde fuska. De lade de gröna, omogna tomaterna underst och de röda överst. På det viset blev korgen full fortare, så att de tjänade mer pengar. Trodde de. Förmannen som han kallades för, ja han som bestämde över dem, kom på det ganska fort. De fick sig en rejäl utskällning, sedan var det slut med det ”fuskandet.” Monas morsa var ”synsk”, hon kunde se sådant som ingen annan kunde se. Det låg i släkten. Monas mormor hade varit likadan. En gång såg hon att Monas farmor snart skulle dö. Hon dog faktiskt en vecka efter. Men hon var ju mycket sjuk. Kanske hon hade dött alla fall tänkte Mona. Skrockfull var hon också. Om blommorna i en kruka vissnade ner, ja då var det också någon i släkten som skulle dö. En dag tappade Mona sin fickspegel i golvet så att den sprack. Då sa hennes morsa att det betydde ”sju års olycka.” Ibland sa hon att ”om man sjunger på morgonen gråter man innan kvällen!” Eller var det skratta man inte skulle göra? Vad som skulle hända kom Mona inte riktigt ihåg, och brydde sig inte heller. Det var ju ändå bara skrock. Mona berättade för Gudrun att hon sett Ingvar. – Nää… de menar du änte… sa Gudrun och spärrade upp sina stora blå ögon, fick du den av han? sa Gudrun och pekade på syrenen som Mona hade i handen. – Nää… den har ja knyckt på en buske borta vid Södervärn, svarade Mona och fnissade till. – Han kanske dansar med daj i kväll, tror du änte de? Undrade Gudrun igen. – Jo… kanske? Svarade Mona och såg längtansfull ut. Hon rodnade när hon tänkte på honom. Förra lördagen hade han dansat med henne och tittat på henne med sina bruna ögon. De hade dansat till en riktig ”tryckare” han hade hållit henne hårt och väldigt nära. ….”När vi båda går och drömmer medan natten faller på allting annat vi då glömmer, är det synd, om jag viskar i ditt öra ord av kärlek då och då, som jag vet att du vill höra, är det synd”… Mona såg drömmande ut när hon sjöng låten för Gudrun. Ja hon kunde nästan orden utantill. Sedan suckade hon så högt att Gudrun tittade på henne och undrade om hon var ”så väck i han”? Mona nickade och svarade med ett Mmm…! ”Han e så snygg den där Ingvar me sina bruna ögon. Och så har han ju mockaskor”, tänkte hon och suckade tyst. Sedan gick de tysta sida vid sida, var och en i sina tankar. Mona visste att Gudrun var ”väck” i en som hette Johnny och som hon kunde linda om sitt lillfinger. Grusgången knastrade under deras skor när de trippade bort till ”Sviddan”. Det gick inte att ta för långa steg med sådana klackar. ”Brända tomten” som dansstället hette från början, efter en eldsvåda, fick sedan namnet ”Sviddan.” Mona såg efter om strumpsömmarna satt rakt. Strumporna var alldeles nya med svarta sömmar och smala svarta hälar. Hon hoppades att det inte skulle gå någon maska på dem i kväll. I annat fall fick hon väl sätta nagellack på maskan, så att hon kunde ha strumporna några gånger till Hon hade inte råd att lämna in dem till uppmaskning, eller köpa nya, hon var ju redan skyldig morsan pengar. När de kom fram till dansbanan såg de att där var mycket folk. De köpte några dansbiljetter. Orkestern spelade en vals. Fortsättningen på "Bruna ögon och mockaskor" kan ni läsa i tidskriften Byahornet* där även många av mina andra berättelser blivit publicerade. Byahornets hemsida hittar ni HÄR .* Gun Johnsson - 2004 Tillbaka till "Så var det!" © Gun Johnsson 2004 http://guns.sida.nu Webdesign: © Thomas Johnsson 2004