| En
"efterhandskonstruktion" av
året i kort. Under
vintern satt Emilia ett par gånger på
Potentilla, och leddes av mig. Även jag
satt upp några gånger och leddes av
Roland. Pottan var, i likhet med övriga,
annonserad till salu, men allteftersom
våren fortskred växte ett beslut fram
att försöka behålla henne för egen
räkning - trots allt.
"Potträning"
med
Emilia i januari. |
 |
Lofty Caitriona
(Triona alt. Trynet) verkade längta
efter ett mer händelserikt liv, och ett
par spekulanter visade sig men mer än
så blev det inte. Jag försökte
annonsera på webben efter fodervärd
alt. medryttare utan att få ett enda
svar. I maj fick jag kontakt med Stina,
som tog sig an henne några veckor för
att "matcha" henne för vidare
försäljning.

Stina provsitter
Caitriona i maj.
Innan dess hade jag ridit
några små svängar själv på henne.
Detta hade, inte minst, drivits fram av
att Vivi i prästgården kom förbi och
frågade om det var ok att 20 ekipage red
förbi här den 17 maj, för då skulle
de ha långritt. När jag
"smält" det första intrycket
och samlat tankarna insåg jag att det ju
knappast rörde sig om bara det närmaste
kompisgänget, och det bekräftades så
småningom när jag fick veta att
inbjudan gått ut till en massa folk
genom lappar i brevlådorna. Men alltså
inte till mig. Då kände jag mig både
arg och kränkt, har nog mina aningar om
vem som kunde ligga bakom att jag skulle
känna mig utfryst. Eller är det för
att jag inte är
"fullfungerande" som jag inte
räknas? Det resulterade i vilket fall i
att jag bestämde mig för att rida ut
efter vägarna dagen ifråga, för att se
om jag ev skulle stöta ihop med de 20
och kanske ge dem en tankeställare. Och
mycket riktigt, jag hann bara leda ut min
sadlade ponny för att sitta upp, så kom
hela gänget förbi från Öna-hållet.
Sedan red de till råga på allt förbi
hos oss, trots att Roland sagt ifrån att
han inte ville att de skulle göra det!
Hur som helst så hade min lilla
"demonstration" ingen som helst
effekt, de har fortsatt med sina
långritter där "alla", men
inte jag, bjuds in... Hur som helst,
Trynet utvecklades fint under 3 veckor
hos Stina och hamnade sedan hos Emmy,
Anne och Filippa i Mantorp.
I aprii började jag
känna av mitt högerknä, som skulle
orsaka mig ett sådant elände i ett
halvt år framåt, "krönt av"
dryga 2 veckor på sjukhus över
månadesskiftet maj-juni. Medan jag låg
inne började hästarna hemma utveckla
mugg under rådande värmebölja(!) och
detta elände, förutom att jag drogs med
mitt knä, satte sedan sin prägel på
sommaren och hösten, med tvätt och
behandling av hästben mestadels 2
gånger dagligen.
Efter midsommar kom, efter
en del påtryckningar från min sida,
Kryddans ägare och hämtade Kryddan.
Ägaren hade förstås velat att jag
skulle fortsätta ta hand om Kryddan, men
jag ansåg att när jag nu inte klarade
av mina hästar utan hjälp av andra var
det inte läge att dessutom ta hand om
andras hästar. Det är knepigt nog att
hålla koll på egna djur och se om de t
ex blir sjuka eller skadade, när man
inte har synen i behåll. Och att då
dessutom ansvara för andras hästar,
samt dessutom föda och bekosta allt
kring den hästen, det kändes som att
hålla en gratis inackordering. Senare
fick jag veta att ägaren kört Kryddan
direkt till avlivning. Hon hade väl
inget intresse av att ha henne själv -
där är det bara islandshästar som
gäller nu. Stackars Kryddan, nog för
att hon hade sina sidor och, t ex inte
alltid fungerade så bra socialt i
flocken, men hon förtjänade trots allt
ett bättre öde än att vara så totalt
oönskad kan man tycka...

Sista bilden på
Kryddan, 5 maj 2008.
Efter midsommar for också
Potentilla till Stina för att under ett
par veckor matchas inför premiering.
Där blev hon bl a longerad och det hade
jag glädje av senare, då jag haft
problem med att Pottan både sprungit
omkull mig och sparkat mig då jag själv
försökt longera. Nu fungerade det
jättebra, hon hade lärt sig vad det
handlade om.
Den 12 juli visades hon av Emilia på
premiering, se nedan.
Under resten av sommaren
och hösten hände väl inte så mycket,
jag drogs fortfarande med mitt eländiga
knä, i tillägg till de vanliga
begränsningarna. Jag satt upp på Pottan
några gånger med Rolands hjälp, och
det gick bra om han ledde, men försökte
jag rida själv blev hon väldigt spänd
och några gånger sprang hon baklänges
vid såna tillfällen.
På hösten blev Coronilla
rejält halt. Hon hade, i vanlig ordning
gått på a-fil hela betesperioden för
att motverka fång - hennes ständiga
gissel i kombination med de medfött och
ärftligt defekta hovar hon hade (men det
erkänns ju inte av avelsetablissemanget
att det här problemet existerar - stor
skandal!). Jag trodde inte att det kunde
vara fång så sent på hösten och då
jag dessutom försökt
förebygga/behandla det, trodde snarare
på hovböld. Skickade efter veterinär.
som skällde ut mig och sa att det var
fång och att det inte var någon idé
att hålla på. Nu ville jag försöka
behandla i alla fall, hon hade ju trots
allt svarat på behandling tidigare.
Tänkte att jag kanske skulle kunna
"leka NH" med henne. Så hon
stod inne på butta och blev rätt
skaplig, men jag ändrade mig så
småningom. Hon var inte rolig, stark,
lynnig och motspänstig när hon inte
hade så ont längre. Hagen-temperamentet
(anser jag) i kombination med att hon
aldrig kunnat göras något med/ridas in
(pga hovproblemen). Så jag kände att
det fick räcka nu - jag har nog med mina
egna svårigheter.

Sista bilden av
Coronilla, 25 september 2008.
Det var en lite märklig
känsla efter att Nilla - inte utan ett
stänk av vemod och sorg trots allt - var
borta. För första gången på mer än
20 år har jag INGEN häst som är
kroniskt sjuk på ett eller annat sätt.
Tänk om det kunde få förbli så...
Till sidans
topp
|