Hur vi fick Nataly, del 2

Här berättar vi om hur det gick till när vi reste till Colombia för att adoptera vår dotter Nataly.

5/2 2000: Klockan fyra på morgonen stiger vi upp, släpar upp barnen ur sina sängar och åker taxi till Landvetter. Resan har börjat! Vi flyger till London, där vi tillbringar några timmar och äter lunch. Sedan stiger vi på Avianca-planet som ska ta oss till Colombias huvudstad Bogota. Flygtiden är elva timmar och det är jobbigt att flyga så långt, inte minst med två barn. Viktor roar sej med ett nyinköpt Gameboy-spel. Jakob pratar och busar med alla medpassagerare. När vi landat i Bogota är Viktor så trött att han lägger sej på golvet i ankomsthallen. En bärare tror att Viktor är sjuk, lägger honom på en vagn och tänker köra honom till doktorn, men vi stoppar honom. Vi övernattar på trevliga hotell Halifax, där många adoptionsfamiljer bor.

6/2 2000: Vi vaknar flera timmar före frukost pga tidsomställningen. På förmiddagen träffar vi på några skurkar som utger sig för att vara poliser och tar alla våra kontanter. Vi får kredit på hotellet och taxin och kan flyga vidare till Cali. I Cali är det ljuvligt varmt, +27 grader. Vi åker till vårt hotell, Hotel Pensionat Stein, där vi får lämna vårt bagage och byta om till badkläder. Sedan blir vi skjutsade till Club Ribera, där vi tillbringar resten av dagen med att bada och äta god mat med vin till. Den otrevliga händelsen i Bogota känns redan långt borta.

7/2 2000: Den stora dagen är här! På eftermiddagen är det dags för oss att ta på finkläderna. Vi blir hämtade av vår tolk Maria Elena och så åker vi till ICBF. Efter att vi skrivit på några papper så hör vi ett barn som skriker hjärtskärande. Vi förstår att det är Nataly. Äntligen får vi träffa henne och hålla i henne. Hon är mycket, mycket ledsen. Vi känner igen henne från fotot, men hon är ännu sötare i verkligheten. Hon är så lång och smal och en riktig skönhet. Så småningom lugnar sig Nataly litet och vi får åka hem med henne till hotellet.
Till att börja med är Nataly tyst och stilla och tittar på allt med stora ögon, men sedan blir hon nyfiken på sina nya leksaker och börjar leka litet. Till slut skrattar hon till och med och börjar prata en del. Tyvärr föstår vi inte hennes barnspanska så bra. Till kvällsmaten äter hon bra och hon somnar också utan problem på kvällen.
Viktor och Jakob är mycket glada över att ha fått en lillasyster.

Första veckan med Nataly: Nataly är periodvis glad och leker och pratar och periodvis ledsen och tyst. Viktor och Jakob är änglalikt snälla mot henne.
På onsdagen den 9/2 blir vi intervjuade på ICBF. Nataly är mycket ledsen och orolig under hela intervjun. Hon kanske tror att vi ska lämna tillbaka henne. Samma dag läggs också vårt ärende in i domstolen.
Nataly tyr sig bara till Anders nu och är rädd för mig (Ingrid). Kan det bero på att det var jag som fick ta emot henne när vi fick henne? Tur att jag har två barn till, annars hade det kännts riktigt ledsamt.
Vi tillbringar nästan hela dagarna på hotellet. Vi leker med barnen, pratar med andra adoptivfamiljer och badar i poolen. Som omväxling åker vi till ett shoppingcenter och till zoo. Vi åker också på en stadsrundtur som hotellet ordnar. Varje söndag är det "klubb-dag". Då åker vi till den härliga klubb Ribera och badar och mår gott. Viktor börjar bli en hejare på hundsim. Han badar i timtal varje dag.
Mot slutet av veckan börjar Nataly att acceptera mig. Jag får leka med henne, men Anders får absolut inte gå iväg.
Nataly har också lärt sig sina första ord på svenska: så, titta, tack, spola

Semester på San Andres 17/2 - 22/2 2000: Vi passar på att åka på en liten semester till Karibien, när vi ändå är i närheten. Ön San Andres hör till Colombia, men ligger i höjd med Nicaragua. Det tar två timmar att flyga dit från Cali. Det är underbart varmt och skönt, stränderna är vita, havet är turkosblått. Det är inte speciellt mycket folk på stränderna.
Vi bor på hotell Casablanca, ett stenkast från havet. Där bor också familjen Fröjd, med sina tre barn. Viktor och pojkarna Fröjd badar dagarna i ända, både i poolen och i havet. Det är förresten 27 grader varmt i havet, så till och med vi badkrukor till föräldrar törs hoppa i. På stranden handlar vi grillad majskolv, kokosnötter och vackra halsband. Nataly gillar inte att få sand på sig, men hon kan tänka sig att sitta i mitt knä, med skor på sig.

Tredje veckan med Nataly: Nataly blir glad när vi kommer "hem" till hotellet i Cali. Det märks att hon känner igen sig. Vi får tillbaka samma rum som vi hade förut.
En dag blir vi intervjuade av en journalist från veckotidningen Cromos, angående att vi adopterat tre barn från Colombia. Vi tycker att intervjun går bra, att det kommer fram att det är något mycket positivt med adoption och att vi är mycket lyckliga som fått dessa tre barn.
Nataly blir tryggare för varje dag som går. Nu får också jag lyfta upp och trösta henne när hon är ledsen. Innan har hon inte brytt sig om ifall jag har gått iväg, men nu blir hon orolig om jag ska gå och hon vill följa med. Dock är det fortfarande Anders som är nummer ett.
Ibland åker vi till något shoppingcenter för att få lite omväxling från hotellet. En dag ordnar hotellet en shoppingrundtur till hantverksaffärer och till "Guldfabriken". En annan dag åker vi till Sockerplantagen i Palmira, där det finns en slags botanisk trädgård och museum över sockerframställning. På söndagen är det härlig klubbdag som vanligt.

Vecka fyra: Vi börjar tycka att det är litet tjatigt att vara här så länge. En amerikansk familj har blivit klara med sitt domslut på rekordsnabba en och en halv vecka. Vi hör att det är 0 grader och regnar hemma i Trollhättan, så det kanske inte är så dumt att vara här ändå.
Vi besöker Cali zoo där det finns en massa spännande sydamerikanska djur. En del djurarter finns faktiskt bara i Colombia. Vi träffar också en massa skolbarn, som alla vill veta var vi kommer ifrån och varför vi har mörkhyade barn.
En annan dag besöker vi Cali transportmuseum och dagen efter åker vi till "vattenlandet" Parque de la Caña. Vattenlandet har en jättestor vågbassäng, spännande barnbassänger och diverse tivoligrejer för små barn. Synd att vi inte upptäckte detta stället förrän nu när vi snart ska hem.

Torsdag 2/3 2000: Vår "sentencia" (domslutet) är klar! Vi åker till domstolen och skriver under. Tyvärr har de skrivit fel födelsedatum på Nataly, så det måste göras om.
Hotellägaren Enrique hjälper oss att boka om våra flygbiljetter. Vissa plan är fullbokade, så vi får åka med mindre marginal än vi tänkt oss. Vi flyger på måndag till Bogota och på tisdag till Frankfurt. Hoppas att allt klaffar som vi tänkt.

Fredag 3/3 2000: Advokaten meddelar oss att vi inte kommer att få Natalys pass idag, utan på måndag. Hjälp, hoppas vi hinner få det innan vi ska flyga på måndag eftermiddag.
Vi åker och handlar presenter till vår tolk Maria Elena, till advokaten och till ICBF. Vi köper också en till resväska!
På kvällen är vi hembjudna till Maria Elena. Hon bjuder på goda friterade plataner med het sås. Hon säger att hon tycker att det låter som om Nataly har börjat prata svenska. Vi hör inte det, men Nataly har kanske börjat bryta på svenska.

Helgen 4-5/3 2000: Vi passar på att njuta av de sista dagarna i Cali. Vädret är underbart. Vi badar och äter gott, bl.a. mumsiga friterade "piroger", empanadas, se bild.
Nataly har lärt sig att säga "dumma mamma". Hon kan också säga "NEJ" med bestämd stämma.
På söndag kväll packar vi och utbyter adresser med de familjer vi lärt känna.

Måndag 6/3 2000: Viktor fyller 6 år! Det blir inte mycket till födelsedagsfirande, men han får några presenter och löfte om kalas när vi kommer hem.
Anders och advokaten ordnar Natalys pass på förmiddagen. Sedan åker vi till banken och betalar hotellet. Efter lunch ringer vi efter en, med Colombianska mått, stor taxi, som ska få plats med oss 5 personer, 8(!) resväskor och en barnvagn. Hotellpersonalen och många av gästerna tittar intresserat på när vi försöker klämma in oss i den lilla bilen.
Flygresan till Bogota går som den ska och på natten bor vi på hotell Halifax.

Tisdag 7/3 2000: På förmiddagen åker vi till svenska ambassaden för att ordna med Natalys uppehållstillstånd. Sedan åker vi till ett Avianca-kontor och får nya flygbiljetter. Allt går planenligt.
Taxichauffören Antonio skjutsar oss till flygplatsen och hjälper oss med att betala skatt, incheckning mm. Det är inte så lätt att begripa annars. Han väntar också tills han sett att vi klarat oss igenom "emigration" med våra adoptionsdokument.
Flygresan Bogota-Frankfurt tar elva timmar, plus en kort mellanlandning i Caracas. Resan går i stort sett bra, även om det är jobbigt att resa så länge. Nataly vaknar mitt i natten och skriker hjärtskärande. Vi lyckas inte lungna henne, utan hon skriker tills hon somnar om. Vi upptäcker också att vi glömt Viktors gosedjur "Gosis" på Halifax: Katastrof!

Onsdag 8/3 2000: Nataly blir tystare ju längre resan går. Hon vill inte äta längre. Vi måste vänta tre och en halv timme på Frankfurts urtrista flygplats, innan vi äntligen får flyga till Göteborg.
HEMMA! Nataly blir märkbart gladare när vi kommer in i vårt hus. Hon springer in på upptäcktsfärd och hittar direkt sitt eget rum. Där börjar hon leka med en docka och en docksäng. Det känns lovande.

Fem månader senare: Allt går mycket bra. Nataly har verkligen förändrats mycket under de här månaderna hemma i Sverige. Hon är nu nästan helt svensktalande och använder bara enstaka ord på spanska. Hon är avsevärt gladare, tryggare och busigare än i början. Hon vågar också visa mer temperament och kan bli riktigt arg. Jag (Ingrid) är mammaledig och det känns nu helt självklart att vi är mor och dotter. Det fungerar också jättebra med brorsorna. Jakob och Nataly har blivit riktiga bästisar (även om det förekommer tjuvnyp emellanåt).
Ps. "Gosis" kom i ett paket på posten ett par veckor efter att vi kommit hem. Vilka omtänksamma människor det finns!.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.