Från en artikel i Allers, 1963 (sid 2/5):

Efter pojkarna och deras brummande och rasslande ekipage går Björns
syster Birgit och kusinen Anita och ställer upp kärvarna. De har solen
stickande rakt på ryggen, och bossen kittlar de bara armarna, men de
jobbar undan så att svetten lackar, samlar ihop kärvarna i jättefång och
stackar upp dem två eller tre tillsammans.

På andra sidan vägen knattrar en annan traktor med en skördetröska
på släp. Vid traktorratten sitter en ännu mindre lantarbetare än Björn
och Roland, nämligen Bo Esbjörnsson, tio år, svart om näsan av olja
och gnuggning men lycklig och stolt. Grabben kör traktor som en hel
karl och lyder kommandoropen från skördetröskans säckavtagare
snabbare än många andra! Om det är skojigt att köra traktor?
-Ja vars, men det har jag gjort sen jag var sex, säger Bo och tar tag i
ratten och tittar på honom däruppe på tröskan: Ska vi köra i gång igen nu?

Det är alltså ungt folk som Simmelsbergabonden Esbjörnsson
använder i arbetet, unga men duktiga människor. -Ja, säger han själv
när vi får en pratstund med honom inne på kontoret, ungt folk använder
jag gärna bara det är duktigt folk. Ungarna är fina att ha när det gäller
sådana saker som traktorkörning och annat där kan användas. Men
det är naturligtvis mycket som de inte klarar. Över huvud taget har jag
bra folk. Jag hyllar nämligen den principen, och har alltid gjort det, att
en slöfock, han får lite mindre betalt, men en duktig karl får lite mer.
När den dålige då ser att han får mindre betalt än den duktige och
kommer och klagar så säger jag precis som det står i Bibeln om
arbetarna i vingården: Du får ju vad du ska ha, vad har du då för orsak
att bli avundsjuk på den som får mer? Och om han då lägger manken
tilloch börjar arbeta på allvar och visar att han kan, ja, då får han lika
mycket som den duktige. Men blir han arg och slutar, ajöss då med
honom!
Gunnar Esbjörnsson är självotvivelaktigt att hänföra till kategorin duktigt folk.

Forts