Ja, så börjar berättelsen om den numera närmast klassiska hällmålningen i Sidensjö socken.

Vi vågar även anta, som Hallström skriver, att målningen på blocket redan långt dessförinnan varit känd bland lokalbefolkningen. Hallström menar att om uppgiften inrapporterats tidigare skulle hällmålningen ha blivit den första kända i Vetenskapliga sammanhang i Europa! Hällmålningar är verkligen inte vanliga.

Fram till 1996 var endast tre hällmålningar kända i landskapet Ångermanland. Den ena är den ovan nämnda vilken är applicerad på ett flyttblock. Målningen består av två figurer vilka utgör ett sammanhängande motiv bestående av en älg, det vanligaste motivet på de kända hällmålningarna i Sverige, samt en otydlig människofigur vilken sitter ihop med älgens bakdel. Femtio år efter Hallströms utlåtande (Hallström 1943-1944 s. 146-161) upptäcktes en hällmålning på Brattforsberget i Fjällsjö socken. Målningen upptäcktes av Bo-Göran Hedberg i Strömsund. Vid den tidpunkten var endast sju hällmålningar kända inom Mellannorrland, Härjedalen, Jämtland och Ångermanland. Det dröjde till 1992 innan ännu en till kom till kännedom i Ångermanland. Vid Trolltjärn i Anundsjö socken inom Örnsköldsviks kommun upptäckte då Per-Thomas Raderman och Ingemar Wiklund något rött på berget och klokt nog lämnades uppgiften till Örnsköldsviks museum. Undersökningen av den svårtillgängliga lokalen visade att där återstår några få fragmentariska älgar men att där sannolikt varit flera figurer. Simma år upptäcktes fler hällmålningar, denna gång intill Forsaån i Jämtland.

Upptäckterna kom i samband med Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering (Rentzhog 1993 s. 4-6). På en av ytorna är cirka 10 figurer varav fyra går att tolka som älgar. På den mest tydliga av ytorna är en älg samt en figur vilken tolkas som orm. Vid Forsaåan har sannolikt fem hällmålningar funnits. Något år senare upptäcktes även en hällmålning i Värmland (Hagberg 1994 s. 28-30). Med den upptäckten blev antalet hällmålningar i det landskapet tre. De är de sydligaste kända i det svenska skogslandet. I Bohuslän på Västkusten finns tre kända målningar. Som vi märker är de flesta kända i Mellannorrlands inland. Den västligaste av dessa ligger på Flatruet i Härjedalen. I Härjedalen upptäcktes för övrigt i april 1998 en hällmålning av Lars Inge Lööv, Olle Olsson ochTure Rensberg. På klippväggen i Rogen-området kan åtminstone 17 figurer urskiljas. De flesta föreställer älg (LT och ÖP 4 april 1998).

Den tidigare nämnda i Sidensjö socken ligger närmast kusten. Nära Lycksele samhälle i Lappland ligger den nordligaste.

Genom upptäckterna i Ångermanland 1980-1997 har vi idag kännedom om 17 stycken i Norrland. Ångermanland är nu det hällristningstätaste landskapet i Sverige med sina åtta hällmålningar. Hällmålningarna och hällristningarna i "Hällbildsbältet" Härjedalen, Jämtland, Ångermanland, Lappland och Västerbotten utgör dock endast en mindre del av ett kolossalt stort geografiskt område med hällbilder vilket sträcker sig från norska atlantkusten och österut över Sveriges och Finlands skogsbygden och vidare långt in i Ryssland (Jensen 1989 s. 198). För vår del finner vi att dessa hällbilder rumsligt, kulturellt, samt med stor sannolikhet även kronologiskt kan knytas till de tusentals boplatser av stenålderskaraktär vilka är kända i det breda bältet av förhistoriska bilder i Mellannorrland.

Hittills har ingen enda hällmålning daterats på konventionellt sätt. Möjligheten till C-14 analys har vi endast om något organiskt material, själva bindemedlet i färgen, återstår. Det är inte ovanligt att vi idag med okulär besiktning, eller genom lupp eller förstoringsglas, även ser en grå vaxartad film över målningen. Denna består av skyddande kiselsyra vilken bildats genom dimma, regn och snö.

Uppfattningarna om hällmålningarnas ålder varierar. Teoretiskt sett kan de gå så långt fram i tiden som jakt-fångstkulturen existerade, åtminstone in i äldre järnålder, i vissa områden ännu längre. Såtillvida inga försök till närmare analys av det röda genomförs är vår möjlighet till datering avhängigt dateringar av de mer eller mindre näraliggande fornlämningarna. Utgrävningar som ger analyserbart material kan därför vara vår möjlighet till eventuell sammankoppling av de olika kategorierna av fornlämningar. Jag tänker då närmast på fångstgropar, boplatser, hyddlämningar men även på jämförande analyser av de kända hällristningarna. I vårt fall tänker jag speciellt på Nämforsen (Baudou 1992, Forsberg 1992, Lindqvist 1994). Baudou konstaterar att hällmålningarna har drag som stämmer med ristningarna vid Nämforsen (1992 s. 259). Han daterar som exempel hällristningen på Flatruet i Härjedalen till senneolitikum (ca. 2300-1800 f. Kr.) på grundval av de förekommande triangulära människofigurerna, samt de konturtecknade älgarna. Ser

Forsbergs jämförelser mellan ristningarna vid Nämforsen och exemplet Flatruet blir bilden fylligare. Forsbergs seriationstabell (1992 s. 229 ff tabell 5) visar att enligt honom faller den hällmålningen även i tidig- eller mellanneolitisk tid (4000-2300 f. Kr.). Här

håller jag med Forsberg (se kap. 5). Mina argument är bland annat att vi finner helt ifyllda älgar samt konturtecknade på flera av våra hällmålningar.Vi känner även till några föremål vilka visar ristningar av älg, människa m m vilka påträffats bland annat på Notön i Nämforsen i Rå-inget ovanför Nämforsen samt på en boplats i Lemnäset i Bodums socken (Baudou 1992 s 88f, fig. 69 samt 1993 s 256 fig 8 och 9). Ett föremål, närmast att betrakta som en arnulett med ristningar, förvaras på det mycket besöksvärda Stenåldersmuseet i Rossön, Bodums

socken i Ångermanland.

Föremålet hittades på en boplats vid Volmvattnet i Bodums socken tillsammans med ett flertal andra redskap.

A Vid Brattforsen intill Vängelälven i Fjällsjö socken (numera i Jämtlands län) upptäcktes två fragmentariska älgar 1980 (Sundström 1982). Dessa samt två otydbara färgfläckar är målade på en lodrät bergvägg vilken stupar ned i en mindre vik av älven. Vid besiktningen genom Jämtlands läns museum gjordes inga andra iakttagelser. Vid mitt besök på platsen 1996 tillsammans med deltagare i kursen "Forntid i Ramsele", konstaterades skörbränd sten på en mindre platå blott några tiotals meter från hällmålningen vilket tyder på en stenåldersboplats. Därmed säger jag inte att den hör ihop med hällmålningen men erkänner villigt att tanken lockar.

B Hällmålningen vid Trolltjärn i Anundsjö socken upptäcktes 1992. Enligt Fandén (1996 s. 42) uppvisar

den minst tre fragmentariska älgar. Enligt Bertilson syns två älgar (1992 s. 58 fig 3A, 3B). Trolltjärnslokalen ligger i kontakt med vatten ingående i Gideälvens vattensystem. Just denna del avvattnas av Lägstaån. I området som ligger nära gränsen mot lappmarken är gott om myrar och sjöar. Som en följd av besparingar nyinventerades ej området vid revideringen av ekonomiska kartan under tidigt 1990-tal. Hällmålningen är inte under några som helst omständigheter isolerad i det förhistoriska kulturlandskapet i området. Säkert kommer en eventuell intensivinventering i kransområdet att påvisa många fornlämningar.

C Hällmålningen Högberget 1 (Fig.3) i Ramsele socken upptäcktes 1996 genom "Forntid i Ramsele"

och detta dagen efter vårt studiebesök vid målningen intill Brattforsen. Minst tre älgar är synliga. Betydligt mer färg är inom ytan på denna. Analys av detta fortsätter. Direkt mot berget och i absolut närhet av hällmålningen ligger fångstgropar. Sambandet är mycket påtagligt mellan målningen och fångstgropssystemet vilket går i en båge ned mot Nässjön.

D Hällmålningen Högberget 2 upptäcktes 1996. Den kom som en följd av upptäckt C. Den ligger ca 50

meter från Högberget 1. Hällmålningen består av tre från varandra separerade ytor där älg är genomgående tema (Fig. 4). Hällmålningen ligger inte i markplanet utan en mindre bit upp på berget vilket gör den extra notabel. Systemet av fångstgropar slutar nedanför målningen. Inget försök att lokalisera boplatser nära hällmålningarna C och D har hittills genomförts.

E Hällmålningen på Boforklacken inom Fjällsjö socken upptäcktes 1996 (Fig. 5). Lokalen är mycket stor och är indelad i tre ytor. Den hittills genomförda analysen visar åtminstone 7 älgar, eventuellt två människofigurer, en björn (?), samt färgfläckar och breda streck. Två av ytorna är målade på bergvägg med svagt överhäng. Det verkligt notabla är Yta 1 där minst två älgar samt färgfragment ligger i ca. 45 graders lutning under ett mycket mäktigt tak i en abri (halvgrotta) i berget. Analysen av lokalen fortsätter. Helt nära lokalen, som närmast ca 30 meter, är även mängder ax, stenåldersboplatser vilka ligger en bit upp från älven. Tyvärr uppvisar dessa irreparabla skador genom den skogsväg som under senare år dragits genom området. Även fångstgropar upptäcktes vid tillfället 1996. Dessa ligger nära lokalen med målningar vilken är lokaliserad i skogen.

F Botilsstenen är ett mycket mäktigt flyttblock i Storsjön, Anundsjö socken (Fig 6).

Platsen ligger ca. 35 kilometer norr om Nämforsen. På stränderna runt om är gott om stenåldersboplatser och många fångstgropar finns i omlandet. Just det området, västra Anundsjö, var utvalt för specialinventering efter hällmålningar (ÖA 13 mars 1997). Hällmålningen som anmäldes av Roger Jonsson påminner om den i Sidensjö om än inte till motiv. En, eventuellt två fragmentariska älgfigurer återstår.

G Det "Mystiska korset" på Jansjöskogen inom Fjällsjö socken är mer svårtolkat än de flesta andra hällmålningar jag känner till (Fig. 7). Den är omtalad i trakten sedan tidigt 1980-tal. En privatperson lade märke till den och åtskilliga besökare har besökt den. Hällmålningen har även besökts av personal från Jämtlands läns museum vilka ifrågasatt dess status. Här frågar jag mig om det är själva motivet, det korsliknande, som gör museimännen osäkra? Deras utlåtande är att den härrör frän fäbodkulturen i området. Inga muntliga traditioner kan spåras i trakten. På finsk sida är korsliknande hällmålningsmotiv inte okända (Kivikäs 1997 s. 55). Vid en besiktning sommaren 1997 genomfördes traditionell analys med okulär besiktning kompletterad med förstoringsglas. Målningen vilken är applicerad på ett mycket mäktigt stenblock i en blockrik skogsterräng uppvisar de karaktäristiska inslagen för hällmålningar. Här som vid hällmålningarna ovan togs foton vilka analyseras genom dator. Fotot från denna plats har databehandlats av Bjärne Engholm i Backe. Då konstaterades även färgfragment inom ytan där det tydliga korset är. Vid mitt besök senhösten 1997 konstaterades två fångstgropar vilka ligger mellan hällmålningen och en myr i väster (Viklund 1997a).

I Fandéns översikt (1996) framgår tydligt att det sällan eller aldrig ligger andra fornlämingar i den direkta närheten av de mellannorrländska hällmålningarna och till vilka dessa möjligen kan sammanbindas. Med facit ovan visar det sig att så inte behöver vara fallet även om vi ej kan utesluta tämligen isolerade lokaler. De många finska hällmålningarna ligger till synes isolerade från stenåldersboplatser (Ipsen o.a.a. s. 24ff.). Avstånden varierar från 3,5 km. till över 20 kilometer. Intensiva inventeringar under tidigt 1990-tal förändrade inte den bilden.

Ser vi till hällmålningarnas lägen i väderstreck faller de inom kvadranterna Ö-S, S-V. Andra placeringar kan dock inte uteslutas. I Finland finns exempel från Saimaa-området med orientering inom kvadranten NÖ (Ipsen 1993 s. 24). Vi kanske även gör säkrast i att tänka oss att hällmålningarna inte alltid ska vara lätta att nå. I Finland finns hällmålningar ovanför besvärliga stenskravel (Kivikäs 1995 s 270). Till Yta 1 på hällmålningen vid Bofors måste vi klättra, om än bara några meter. Dess placering i en abri (halvgrotta) innebär att vi ej kan utesluta sådana lägen. Effekten av den ytan gör den närmast entréliknande, som en "väg" in i berget. Hällmålningen Högberget 2 ligger en bit upp på berget. Där befinner vi oss ovanför fångstlandet med utsikt över fångstgroparna nedanför. Bland de över fyrahundra kända indianska hällmålningarna i Kanada finns verkligt ovanliga placeringar. På vertikala bergsbranter 20 meter upp och utan någon som helst möjlighet att stå säkert finns bemålade ytor (Rajnovich 1994 s 11). De tycks formligen hänga i luften. Tre alternativ förefaller då möjliga för att kunna nå den utvalda ytan.

Antingen krävs ren bergsklättring med möjlighet för målaren att säkra sig eller att med lång smidig stege klättra upp på plats. Ett annat kanske troligare alternativ är att målaren med rep firat sig nedför berget.

I Norge är grottmålningar kända (Hedberg 1997). Enligt uppgift ser det ut att vara enighet om dateringarna av dessa: tidig metalltid ca 1800 före Kristus till Kristi födelse. När finner vi de första grottmålningarna hos oss?

I en tidigare uppsats (Viklund 1997b) antyder jag att några färska iakttagelser kan komma att påverka våra tolkningar av hällmålningarna sett i ett mikrosammanhang. Mikrosammanhang är enligt mitt förslag följande: hällmålning, vinterhydda, sommar-/ samlingsboplats, mindre boplatser, inte minst i skogslägen, samt fångstgropar. Min utgångspunkt för resonemanget om hällmålningen som resurs i dåtidens jakt-fångstsamhälle är den mycket mäktiga lokalen på Boforsklacken, hyddlämningen ca 2 km från denna, de många små boplatserna i skogsomgivningen samt det sällsynt stora boplatsområdet på Sörånäset ytterligare cirka 2 km nedströms hyddan. Jag menar att älgens betydelse som byte inte bara var som föda, päls, senor med mera utan att den även var av stor betydelse för den föreställningsvärld som genomsyrade människornas liv och att därmed dessa kultcentra bör sökas i närheten av centrala boplatser d v s där vinterhyddor samt samlingsboplatser var lokaliserade. Vi får heller inte glömma att vi sannolikt har att göra med ett tämligen stationärt samhällssystem och att vi därmed i respektive område sannolikt har

en samlad bild av de delar (fornlämningar) som ingått i jakt-fångstsamhällets egen infrastruktur. Däribland hällmålningar och hällristningar. Enligt Lundberg i sin mycket läsvärda avhandling om vinterbyar i Norrlands inland 4500-2500 f. Kr. finns inget sådant samband:

Min förhoppning är att de närmaste årens forskning kommer att påvisa fler hällmålningar i samma kontext som nämnda exempel.

BAUDOU, EVERT, 1992. Norrlands forntid- ett historiskt perspektiv. Wiken.

BAUDOU, EVERT, 1993. Hällristningarna vid Nämforsen - datering och kulturmiljö.

i: Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Studia Archaelogica

Universitatis Umensis 3. Umeå

BERTILSSON, ULF, 1992. En nyupptäckt hällmålning vid Trolltjärn i Anundsjö,

i: Arkeologi nolaskogs, red: L. Grundberg & L. Edblom, Kungälv.

FANDÉN, ANDERS, 1996. Den norrländska hällmålningstraditionen - tolkning av funktion

och analys. C-uppsats i arkeologi med katalogdel. Stockholms universitet.

FANDÉN, ANDERS, 1997. Hällmålningar sett med ett shamanistiskt perspektiv

i: Samefolket Nr 11.

FORSBERG, LARS, 1993. En kronologisk analys av ristningarna vid Nämforsen,

i: Ekonomi och näringsformer i Nordisk bronsålder. Studia Archaelogica

Universitatis Umensis 3. Umeå.

HAGBERG, ULLA. 1994. Hällkistefolk och hällmålare, två utmarkskulturer,

i: Populär Arkeologi årgång 12 Nr 4.

HALLSTRÖM, GUSTAF, 1943-1944. Hällmålningen i Sidensjö,

i: Arkiv för norrländsk hembygdsforskning. Härnösand.

HELBERG, BJÖRN HEBBA, 1997. Helleristninger i Nord-Norge; bergkunst i krise,

i: Ottar Nr 3. Tromsö.

HVARFNER, HARALD, 1955, Arkeologiska undersökningar i Bodums och Fjällsjö socknar

1951-1954, i: Fjällsjö Krönika. Härnösand.

IPSEN, JENS, 1993, Studier over hellemalerier i östfinland med hovedvikten på

Saimaa-området. Institutet for forhistorisk og klassisk arkeologi, Köpenhamns universitet.

JENSEN, RONNIE, 1989. Härjedalen och Jämtland, i: Hällristningar och hällmålningar i Sverige,: red. S. Jansson, E. B. Lundberg, U. Bertilsson m. fl. Helsingborg.

KIVIKÄS, PEKKA, 1995. Kalliomaalaukset-muinainen kuva-arkisto. Jyväskylä. äs, Pekka, 1997. Vorhistorische felsmalerei in Finnland. Jyväskylaä.

LINDQVIST, CHRISTIAN, 1994. Fångstfolkets bilder - en studie av de nordfennoskandiska kustanknutna jägarhällristningarna. Theses And Papers In Archaeology N.S. A 5. Stockholm.

LUNDBERG, ÅSA, 1997. Vinterbyar - ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500-2500 f. Kr. Studia Arcliaeologica Universitatis Umensis 8. Umeå.

LÄNSTIDNINGEN 4 april 1998. Arkeologisk sensation i Härjedalen.

MELANDER, JAN, 1982. Hällmålningen vid Sämsjön, i: Västerbotten 1982. Umeå.

RAJNOVICH, GRACE, l994. Reading Rock Art - Interpreting The Indian Rock Paintings Of The Canadian Shield. Toronto.

RENTZOG, SVEN, 1993. Älg och orm var målade med rött på hällen - Nya hällmålningar har hittats i Jämtland, i: Populär Arkeologi Årgång 11 Nr 2.

SUNDSTRÖM, JAN, 1982. Nyfunnen hällmålning, i: Jämten. Östersund.

VIKLUND, BERNT OVE, 1996. Nyupptäckta hällmålningar. Grote Angur - Forntidsföreningen Angurs tidskrift. Augusti 1996. Örnsköldsvik.

VIKLUND, BERNT OVE, 1996. I älgens rike. Grote Angur - Forntidsföreningen Angurs tidskrift. September 1996. Örnsköldsvik.

VIKLUND, BERNT OVE, 1997. Gott om älg ifjol. Grote Angur - Forntidsföreningen Angurs tidskrift. Mars 1997. Örnsköldsvik.

VIKLUND, BERNT OVE, 1997a. Rapport över fornminnesinventering i Bodums och Fjällsjö socknar, Ångermanland, Jämtlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län.

VIKLUND, BERNT OVE, 1997b. Nyupptäckta hällmålningar i Anundsjö, Fjällsjö och Ramsele socknar i Ångermanland, i: Oknytt Nr 3-4. Umeå.

ÖRNSKÖLDSVIKS ALLEHANDA13 mars 1997. Rödockran lämnar spår från forntiden.

ÖSTERSUNDSPOSTEN 4 april 1998. Unik hällmålning funnen.