Efter att många gånger ha studerat Svartsjöbäcken från Utsikten uppe på Ytterberget kändes detta som ett fullt befogat val. Se oss sitta vid utsikten, längst ute på klipporna, nästan hängande i luften, i den fullkomliga tystnaden där vinden håller andan – då en enstaka snöflingas fall från himlen kan upplevas som öronbedövande. Se liggunderlaget nersuttet i björnmossan och förnan och det rykande teet i en eller annan kåsa, farligt balanserande på sluttningens gråstensbrant. I den absoluta stillheten har det hänt att vi anat, eller till och med kunnat höra, rytandet från forsen som avslutar Svartsjöbäckens färd från Svarttjärn ner till Lägstaån.

Vilken kraft, vilken styrka, har vi viskat andäktigt. Där skulle man inte vilja ha kanoten.

Det sistnämnda kan inte ha fallit oss in förrän under det senaste året. Dess förinnan har vi bara stumma och beundrande studerat fradgan i forsens mun eller dimman som stigit från dess plågade panna eller anat vrålet från de tusen demoner som drivit upp och ner längs sluttningens oländighet.

Men förra hösten förstod vi nog att det skulle bli Svartsjöbäcken. Ja, så var det nog, när vi satt och vilade ögonen i branten, att vi sneglade mot forsen, och sa:

Och även på det avståndet, tvärs över dalgången som förminskar det mesta till ofarlighet, obetydlighet eller rentav osynlighet, till och med på det avståndet, rös vi vid tanken på att dras med i det grymma fallet.

Det gäller att pricka rätt. Nån vecka för tidigt och kanotfärden är omöjlig för att isarna spärrar vägen. Några veckor senare och vattenföringen blir för dålig. Det är ungefär två veckor på våren som är möjliga för färden. Osäkert vilka två…

Ända från källflödet, sa vi när vi sammanstrålade efter Lägstavägen. Vi blev bara tre detta år: Eric Nylander, Leif Wikberg och Jan Dufva. Vi packade om utrustningen och tog den medfarna skogsvägen upp till Mossavattnet, Svartsjöbäckens absoluta början. Oplogad skogsväg, men snösmältningen hade gjort sitt bästa. Vi kunde köra nästan hela vägen fram.

Mossavattnet låg fortfarande istäckt till stora delar, men vi kunde paddla ut till en liten holme i närheten av Svartsjöbäckens utlopp. Där inrättade vi oss med en lägereld i lä för den nordliga vinden. Vi sov i vindskydd mot den fortsatta nordliga vinden i åtta minusgrader.

Efter en snabb frukost i den kyliga morgonsolen satte vi i kanoterna, en enmanskajak och en tvåmans plastkanadensare.

Det blev tuffa första kilometrar, där vårfloden tryckte på hårt och ris, buskar och nedfallna träd gjorde strömfåran svår att forcera. Vi insåg att hela sträckningen skulle bli svår att hinna på en dag. Själv insåg jag att jag packat den nya kameran alldeles för lättvindigt. Vattendroppar hade krupit in i de dubbla plastpåsarna och jag fick lägga den åt sidan, osäkert för hur länge.

Vi fortsatte i den strida strömmen och kunde snart se Lill-Svartsjön. Strax ovanför sjön vattenfylldes vår kanadensare och vi fann det för gott att bära kanoterna sista biten fram till sjön och laga lunch.

En liten eld att torka kläder på och en liten bit rökt kött att lindra hungern med. Då känns livet gott, även om dagen lider och vi knappast mer än påbörjat vår färd. Solen tittade fram mellan björkarna uppifrån Kullberget, medan soppan puttrade på stormköket. En titt på kartan visade att Svartsjöbäcken pressas fram mellan Kullberget och Gråberget och har flera riktigt pigga och branta biflöden, som ökar vattenföringen.

Styrkta av rasten paddlade vi ut på Lill-Svartsjön, som var nästan helt istäckt. Vi hittade vägar och kanaler mellan de tjockare isflaken och paddlade i en egendomlig klirrande tystnad. Söder om sjön kom vi in i ett vindlande bäckflöde som fortsatte och fortsatte och – fortsatte. På några ställen mötte vi ganska svårforcerade forsnackar, men på det hela taget var det en behaglig sträcka som inbjöd till meditation och avslappning.

Därefter öppnade sig bäcken i ett myrlandskap med sjöar. Norr om oss kunde vi skymta Svartsjötjärnen. Framför oss väntade Svartsjön, den sjö som givit bäcken dess namn. Även Svartsjön var isbelagd, men nordsidan låg öppen där vårsolen från sitt söderläge kunnat smälta isen bäst. Där tog vi oss fram som röda spjut medan solen arbetade sig mot väster.

Utloppet på östra sidan av Svartsjön var en riktig kraftmätning. Det passerar längs södersluttningen av Granliden.Vi landade och gick runt inloppet och rekognoserade först.

Det borde gå bra, löd Jannes omdöme och det fick bli vägledande. Att låta sig sugas med av den starka forsen, nedför ett smärre vattenfall och genom en stor vägtrumma. Lugn bara, en riktigt stor vägtrumma! Det borde gå bra.

Alltså lät vi oss sugas med och drogs med i en lustig dans genom vägtrumman och vidare under stormfällda furor, granar och björkar ett oräknat antal hundra meter nedströms, innan vi återfick kontrollen över våra kanoter.

När vi fått kontroll över kanoterna och hittat åt varandra slappnade vi dumt nog av. I det läget är det ett ögonblicksverk: Kanadensaren ställde sig på tvären i den strida ån. Vi lät den fullfölja vändningen och åkte baklänges medan vi förberedde ännu en hundraåttigraderssväng. Ån var dessvärre smal och vid nästa manöver fastnade kanoten mellan den ena stranden och en nedliggande björk. Den trycktes fast av det strömmande vattnet. Enda sättet att hindra den från att vattenfyllas var att släppa iväg den nedströms. Så kom det sig att vi stod där på varsin sida av ån med lång näsa och såg kanoten försvinna – med all vår packning.

Forspartiet följdes av lugnvatten och vi hade Janne i enmanskajaken nedströms, så någon större risk med vår packning och kanot var det inte. Blöta och tilltufsade satte vi oss i kanoten och paddlade vidare i lugnvattnet.

En kilometer längre ner blev det dags för ett ny fors. Här behövdes inget rekognoserande för att övertyga sig om att forsen var paddelbar. Däremot måste vi röja sträckan, bland annat låg en grov tall tvärs över forsen. Därefter vidtog en vild och våt forsfärd för att vi komma ner till Svartsjöbäckens sista etapp före Svarttjärnen. En riktigt behaglig etapp med nya slingrande vindlingar som trollade bort väderstrecken och tiden.

Svarttjärnen är en av de minsta svartsjöarna och därför en av de mest isbelagda. Här fick vi paddla i ett klirrande landskap, där isen var i ständig rörelse. Ibland paddlade vi ovanpå isen i ett snålt lager smältvatten, ibland brast isen och vi paddlade i en issörja som verkade meterdjup.

På andra sidan Svarttjärnen kan vi höra den mäktiga forsen utför bergssidan. Försiktig. Varje krök kan vara den sista före fallet. Försiktig!

Nu är Janne tillbaka i enmanskajaken. Han drar iväg bortom nästa krök. Han stannade väl där!? Vi rekar nästa sträcka och sedan drar Janne iväg. Den här gången kan Leif se hur hans kajak ställer sig på tvären i nästa krök – och sedan försvinna. Vi paddlar efter och landar ett gott stycke från kröken. Suget är starkt och det finns all anledning att tro att fallet börjar efter denna krök. Men var är Janne!?

Jag springer upp på moränåsen ovanför och spanar. Ingen Janne, ingen kanot, ingenting utom den brusande, mäktiga forsen.

Vi plockar ur kanoten och bär upp både packning och kanot på moränåsen, för att ha en bekväm väg ner till landsvägen. Då kommer en man vandrande på andra sidan bäcken. En barhuvad man som ser märkvärdigt frånvarande ut. Vem? Det är då vi inser att den barhuvade mannen är en tilltufsad Janne! Utan mössa, glasögon, handskar, står han på andra sidan bäcken. Han får berätta med egna ord om vad som hände.

Färden slutade med en middag nere vid landsvägen, alldeles intill den plats där Jannes forsfärd tagit sitt slut. Trötta åt vi middag och fastslog att irrfärd nummer två hade flera goda skäl att få namnet Svartfärd. Alla svartsjöarna och den svarta humorn i vår avslutande etapp. Vad man än skulle göra, skulle man inte komma för nära forsen, för den fick man inte riskera att sugas med i. men när det kom till kritan åkte Janne forsen i hela dess längd, tidvis under vatten. Gärna baklänges!