Också isen ska läsas av den som ögon har.

Det inser vi när vi stannar till vid Ytter-Holmsjön för att undersöka isläget. Det har varit kalla nätter den senaste månaden och vi har packat med våra skridskor.

Tyvärr. Trots kalla nätter och frostnupna dagar verkar Holmsjöarna fortfarande vara öppna. Ytter-Holmsjön ligger spegelblank trots den starka sydvästliga vinden. Kanske har den för stor vattenmängd för att ha kunnat frysa till.

Leif kastar uppgivet eller frågande, jag vet inte vilketdera, en sten i vid båge ut över vattnet. Vi följer stenens kastbåge och bereder oss på plasket. Men det säger...

-KLANG!

Förvånade går vi ner till strandkanten. Ännu framme vid vattenbrynet ser det ut som att sjön inte frusit till. Leif tar en större sten och kastar den i en lika vid och tjusig båge.

-KLANG!!

Jag kliver prövande ut på vattnet - och konstaterar att det håller för min vikt. Det är inte utan att pulsen snabbar upp när jag försiktigt går ut mot djupet. Jag kan visserligen se på sprickbildningarna att isen är närmare fem centimeter tjock, men med fem millimeter vatten ovanpå och en ovanligt genomskinlig is är det nästan omöjligt att gå med på att sjön faktiskt är isbelagd.

Isen ska läsas av den som ögon har. Men den ska också läsas med öronen, känseln och känslan. Då och då ska lukt, smak och ispik komplettera.

Strängt taget måste alla sinnen samverka för att uppfattningen om isen ska bli rättvisande, men känsel, syn och hörsel dominerar. De går inte att rangordna inbördes. Vilken som är viktigast varierar med situation och isläge. Känselsinnet har ändå en särställning eftersom det är det som med ispikens hjälp står för slutomdömet. Syn och hörsel är viktiga för att upptäcka förändringar, men för den avgörande bedömningen bildar ispiken ett med känseln. Ispiken, ljudet från ispiken, känseln i ispiken, sprickbildningen från ispiken - men också bortsett från ispiken, känslan i ett enstaka skridskoskär, eller i ett prövande stamp, när isen buktar - och då är den förstås i tunnaste laget?

Stampar på isen gör man ofta för att lyssna på isens ton. Man studerar även isen på den plats där man stampade för att se vad för slags sprickor som bildas i isen.

Vid 7 cm tjock is bildas ingen spricka under stampet. Vid 6 cm is och tunnare bildas en spricka under det märke som skridskons skena har slagit i isen. Detta är således en signal på att isen är tunn. Vid 6 cm bildas kortare sprickor med en längd av halva skridskons längd. Vid 4,5 cm tjock is bildas en tydlig spricka med relativt långa sprickor, av skridskons längd eller längre. När isen närmar sig 3 cm tjocklek får sprickan en eller flera ringar. Detta är en tydlig varningssignal. Isen är mycket tunn!

Vi ställer bilen vid parkeringen norr om reservatet och det är vår tjugoförsta traditionella Vändåtfärd, den 8 - 9 november 2008, nästan på dagen 20 år efter vår första, stilbildande novemberfärd.

Tystnaden under västvindens vinande. En tystnad som bär på en stilla förväntan. En förväntan på vad? På vinterns stundande höjdpunkter eller på att lura oss i någon av sötisens gillrade fällor.

Med ispiken i högsta hugg tar vi oss via Sör-Holmsjön, Mitt-i-Holmsjön bort mot Ytter-Holmsjön. Fokus är istjocklek, sprickbildningar och nyansskillnader i det glänsande vattnet, som alls inte är något vatten utan glänsande, genomskinlig och nästan friktionsfri is.

En diskussion om namngivning blossar tillfälligtvis upp:
-Sör-Holmsjön!? Borde det inte heta Norr-Holmsjön eller Väster-Holmsjön. Den är ju längst i väster!
-Det beror väl på var betraktaren stod, som myntade namnet.
-Jamen, sjön längst österut heter Ytter-Holmsjön.
-Ja, kanske för att den är längst bort mot kusten. Det verkar vara en vanlig idé i norrländsk namngivning.
-Men Sör-Holmsjön borde vet väl ändå inte heta...
-Jomen, tänk om den som tittade ut över Sör-Holmsjön stod på norra sidan om sjön. Då blev det ju en Sör-Holmsjö, eller hur!?

Istillväxten varierar beroende på väder, vind och temperatur. Vid denna färd är isen i tunnaste laget för vår säkerhet, men absolut perfekt, för att få åka ansträngningslöst och farligt snabbt.

Hur tjock behöver isen vara för att åka skridskor?

Det finns en behändig formel, P = A ^. h², där lasten P i kg gör att vi sätter konstanten A till 10 kg/cm². Vi kan då ur formeln beräkna istjockleken som .

Vi har två centimeter is. Låt säga att den är hård, men också i den behändiga formel som vi räknat på gäller frisk, torr, hård, fin vinteris, med en ganska liten säkerhetsmarginal. Alltså åker vi nu utan säkerhetsmarginal, men med riktigt god fart.

Från vindskyddet vid Sör-Holmsjöns parkering pikar vi oss längs sjöstranden, med öronen på helspänn. Med tunn is är det viktigt att lyssna till ljuden när isen spricker och det gör den. Blir ljudet ljusare, så tunnar isen ut, blir det mera dovt i tonen, kan man öka farten och pika mindre.

Vi får pika hela tiden.

På Mitt-i-Holmsjön stannar vi till en bra stund för fotografering. Där ordnas en tidningssida i kommande onsdagsnummer av ÖA, "Blixthalka". Klicka på bilden för att förstora.

Sedan åker vi vidare, på behörigt avstånd från sjöns inlopp och når en sandstrand där ögat vägrar tro att det är isbelagt. Vi förväntar oss att trampa igenom vilket ögonblick som helst, men isen är faktiskt åtminstone lika tjock vid stranden, som mitt ute på sjön. Vi skrämmer upp en hyfsat stor abborre, som skjuter iväg ut mot djupet som en randig pil.

Från jaktlägret vid Mitt-i-Holmsjön får vi gå några hundra meter för att få ny skridskois, på Ytter-Holmsjön. Den isen visar sig vara betydligt tunnare. Jag pikar prövande strandkanten och sticker lätt igenom ispiken. Till sist ledsnar jag på att gå efter strandlinjen och glider ändå ut på den tunna holmsjöisen. Leif är något tyngre och finner sig i att fortsätta efter stranden.

Nyis har en specifik ton som beror av isens tjocklek. Detta är en egenskap som är riktigt användbar vid isbedömning. Frekvensen kan kopplas till toner och den som har ett bra gehör kan bedöma isens tjocklek på en halvcentimeter när. Detta är förstås få förunnat men nästan alla kan höra tydligt även små tonförändringar, vilket är det man i praktiken utnyttjar. När isen ton blir märkbart högre bör man stanna och pika för att avgöra bärigheten.

Förutom att man kan höra hur tjock isen är där man står, kan man höra annat om isen. Om det finns en isgräns till tunnare is kan man höra tonen från denna is som en ljusare biton till den is man står på.

Om en lite större sjö domineras en viss istjocklek hörs denna ton väldigt klangfullt och i sådana fall kan man höra uttunningar uppåt 50 meter bort.

Man kan även i viss utsträckning höra hur stort område som har samma istjocklek som den man står på. Ett stort område med samma istjocklek ger god klang, en fyllig, ren och lång ton. Om förhållandena är mer varierande blir tonen inte lika ren, kortare och blandas med toner från de övriga istjocklekar som finns i närheten.

Det är i första hand på ny sötis under 10 cm som tonen är intressant. Äldre sötis, stöpis eller is med snöinblandning ger inget bra svar för stampning. På avsaltad saltis finns också toner, men dessa är inte lika framträdande som på sötis.

Sprickbildningen på Ytter-Holmsjön är riktigt gäll i tonen, men genom att inte skjuta ifrån med fötterna lyckas jag åka utan att ta sönder isen. Jag åker vidare längs sjöns östra strand, med räddningen nära om isen skulle brista. På det sättet tar jag mig över sjön utan incidenter, trevligt samspråkande med Leif, som går i strandkanten trettitalet meter från mig.

Det är givetvis på sin plats med en sammanställning kring skridskoåkning och istjocklekar. En sådan, kompletterad med farbarhet också för fordon, lämnas som bilaga. Där finns också litet andra nyttigheter kring isarna.

Från Ytter-Holmsjön har vi tänkt oss en toppbestigning med lunch vid Ytterbergets yttersta utlöpare. Eftersom isarna är så inbjudande ändrar vi färdplanen och tar oss istället till stugan. Det lockar att få pröva också Inner-Abborrtjärnens is före skymningen.

Vid stugan råder lugnet och tystnaden och Mittibergets djupa skugga. Även här är isen osynlig. Vi kliver tvekande ut på det hårda vattnet och pikar stora delar av tjärnen. Istjockleken varierar mellan två centimeter vid tjärnens utlopp och sex centimeter på de partier där den tungsinta slagskuggan från berget vilat sina armbågar.

Alltså spänner vi på oss långfärdsskridskorna igen och åker några kilometer på kristallisen som en hälsning till den inkommande skymningen.

Inner-Abborrtjärnens smältande is. Skridskoskären smälter bort och göms under smältvattnet medan de alltfler sprickor i isen som våra frånskjut åstadkommer fortsätter glimma med oönskvärd tydlighet.

När skymningen börjat gömma isens sprickmönster tar vi oss ner till parkeringen och hämtar resten av vår packning. Tid för vila, eftertanke och god mat.

Restaurant Vändåt Öppen lördagar, en gång om året Meny 2008 Avocadohalvor med Philadelphiaost och citron Köttfärssoppa pepparspecial Våfflor med vispgrädde och hjortronsylt

Våfflor? Finns det så långa elsladdar?

- Det finns bensindrivna våffeljärn på Rusta, som är prisvärda.

Den långa novembernatten gör sitt inträde vid 16-tiden. Vi njuter av bergets och stugans lä, av den utsökta menyn och av flera sorters whisky.

Whiskylista Benriach 10-årig  Curiositas Bowmore 12-årig Longrow 14-årig

Benriach? Var hade jag hört det namnet förut? Ingenstans alls, men något snarlikt. Färden 2006. Då avsmakade vi en Benromach Organic.

Båda är whisky från Speyside, i övrigt är skillnaderna påtagliga.

Benriach grundades 1898 i närheten av Elgin invid floden Lossie. Namnet kommer från en närliggande bondgård, Riach Farm och betyder "Röda Hjortens Kulle". Destilleriet byggdes efter att ägarna rönt stora framgångar med Longmorn-destilleriet.

Benriach Distillery består av tre privatpersoner som köpte destilleriet av Chivas Regal 2004. Benriach började destillera igen samma höst. 1993 - 1996 gjordes en rökigare variant som kom ut 2004 med beteckningen "Curiositas" som var just jämt vad vi provsmakade.

Tjugo år. Det finns en stugbild från det första året. Två årtionden senare tar vi om samma bild. Samma bild men en annan värld. Samma vandrare men andra män.

Temperaturavläsning. Lägsta temperaturen sedan den 19 oktober, -9.9^o C. Högsta temperaturen +12.8 ^o C. Denna natt är det två plusgrader som kallast. Vändåt får vänta vintern ännu ett tag.

Mitt i natten drar dimman in mellan bergen. Jag står i slänten utanför stugan och tittar ner mot tjärnen. Ser den försvinna. Jag fäster blicken på sittstocken vid tjärnbrinken. Ser också den försvinna. Låter de famlande ögonen vila på sluttningens grova tallar, som trygga av ålder står säkert och stilla. Ser dem ändå försvinna. Vänder ögonen inåt, för att inte dras med.

Lyssnar istället, lyssnar som den kan göra som öron har. Hör ingen is och hör inga tassande regndroppar mot vattnet. Hör inte det frasande kråkriset vid tjärnbrinken och hör verkligen inte suset i stortallar. Vänder öronen inåt, för att inte dras med.

Vädrar, luktar, smakar, men ingenting förslår. Vänder själen inåt, för att inte dras med - och slås sedan av det orimliga: Det är ju för detta jag kommer hit. Släpper taget och följer dimman. Färden utan början, färden utan slut. Färden utan tid, färden utan rum. Sover kanske, drömmer nog, men fråga mig något om dimman, så ska jag berätta om sådant som tar tusen år att lära sig förstå.

Morgonen gryr. Efter frukosten gör vi som Bernhard av Clairvaux och tar oss runt tjärnen. Det blir också utflykter på isen utan skridskor, som Bambi. Hålla ihop fötterna eller åka på ändan i det centimeterdjupa smältvattnet. Men det går inte att låta bli.

Eftersom tanken att få mäta reservatsgränsen med blicken är så inbjudande ändrar vi vår färdplan än en gång. Efter att ha vintrat in stugan och tagit farväl av bergen, tar vi oss mot nordost från stugan. Det lockar att få större kunskap om den norra delen av området.

Vid reservatets norra gräns är skogen huggen ända fram till gränsmarkeringarna. Vi gör återfärden via detta parti, för att få se med egna ögon. På vägen dit korsar vi bäcken från Inner-Abborrtjärn och konstaterar att den har en mycket vacker sträckning ner mot Sör-Holmsjön. Den bildar ett eget litet igenväxande bäckrike, där vattnet tillrar och porlar fram, men där tiden står stilla. Vissa delar bär spår av gammal dikning, men där har skogen böljat fram och åter i flera mansåldrar och mildrat vassa kanter och brutala stubbar, tills bara skogens allra bredaste leende återstår.

Vi måste ta reda på om bäcken har något namn, men ger den under tiden det mest lämpliga namn vi kan finna, Mitt-i-Bäcken. Bäcken som hämtar sitt flöde från Mitt-i-Berget och fyller på depåerna i Sör-Holmsjön och Mitt-i-Holmsjön...

Så småningom hittar vi reservatsgränsen och de kala partierna som i avsky lutar sig bort från den. Vi klättrar upp på kullen som reservatsgränsen skär över, där inlandsisen brutalt huggit sönder och styckat urberget. Här får vi en bra överblick över de norra kalhyggena. Vi sätter oss sedan vid foten av kullen, som nu fått namnet Halshugget, och äter upp resterna av vår färdkost.

Ett lätt dis hänger i dalgångarna och längs reservatsgränsen. Vi dricker vårt te och ler. Fråga inte varför. Fråga om dimman eller diset i stället.