en årliga torneringen på Ekenäs Slott i Östergötland påkallade några veckor före pingst, sin uppmärksamhet. Ulvskalle, Marion den Tveeggade, flickebarnet Moi, och väpnare Johannes red den långa vägen söder ut för att representera Jamtlandicum i det ärofyllda internationella riddarspelet som pågick under dagarna tre. Slottsherren Wilhelm Bergengren med sitt folk välkomnade oss den 9 juni i det sommargrönskade Ekenäs. Som motståndare fick Ulvskalle Riddarna Tjelvar, Silverkorset och Oxkärran från Gotlands Tornamentum, Mario och Orfeo från Arezzo, Italien, Maité från Paris och Gruflige Gräflingen från Excalibur. Tornerspelen var av hög klass och striderna var mycket sofistikerade och präglades av elegans. Jamtlandicums Ulvskalle hävdade sig väl i konkurrensen och tog hem två av fyra segrar och blev totalt tvåa. Som pris hembringade han en mycket ståtlig pik som gjorts av självaste Patric Fälldin i Nordic Knights. Marion fick ansvaret för musiken vilket för henne var en mycket ansvarsfull uppgift som hon skötte med största ansvar. Johannes slet i rännarbanans damm och Moi var en god diplomat med sin charm som verktyg. Tornerdagarna kom att bli mycket muntra och i lagom stridiga energier. Bekantskapen med Maité, Italienarna och Gotlänningarna kom att bli mer hjärtlig än gruffig och revirhävdande. Men med Ekenäs organiserande slottsherre Wilhelm och hans folk, kan det ju inte bli annat. Ulvskalle, Marion, Johannes och Moi tackar allra ödmjukast för att de fick äran att vara med!

id republikens gräns i sydöst möttes Ekenässällskapet av en kurir med löddrig häst. Larm om att Islänningar intagit Wången hade nått Jamtlandicums hävding och han sammankallade till strid. Alla mötte upp vid Nälden och i samlad trupp red man mot Wångens egendomar. Väl framme stämde larmet väl. Där på ängarna for de isländska hästarna fram och tillbaka i sin karaktäristiska tölt. Jamtlandicum formerade sig och gick till anfall väster ifrån. I ett kort slag fick man islänningarnas respekt och förbrödrades för att gemensamt strida för nordmännens frihet.

midsommartid inbjöd riddarna från Hjerpen sina vapenbröder till ljusets fest då det ljusaste dygnet på året skulle firas. Inför en hänförd publik och i glada vänners lag utan kniven på strupen eller stridsadrenalinet i ådrorna bjöd Jamtlandicum på en härlig och fartfylld tornering. Efter festades det på mjöd och helstekt gris och flera av riddarna var både trötta och möra dagen efter.

början av juli sammankallade hövdingen ett hemligt möte där alla utom pagen Silverräven fick deltaga. Inte heller Ulvskalle var med då han fick uppgiften att uppehålla Silverräven ett antal timmar. Tiden var inne för att dubba pagen. Nu smiddes planerna in i minsta detalj för att riktigt sätta honom på prov.
Således var tiden inne den 7 juli anno 2000. En tornering skulle gå av stapeln, återigen i Hjerpen då den blåblodige hertigen Gunnar Egnér kallade till tornering för att visa norrmännen sin styrka i samband med minnet av St: Olof.
Efter torneringen kallade så Röde Örn och Ulvskalle med sig den icke ont anande Silverräven på en ridtur. Ridturen skulle dock komma att bli en av de största utmaningen i Silverrävens liv. Den kom att få sin början på Pilgrimsleden där han fick möte den fule druiden Christarius som är milvida känd för sina stärkande drycker. En blandning av ruttet vatten, fjärilsos, daggdroppar från fjällets topp, marinaden från ett grodlår samt rikliga mängder av den fruktade kryddan Slurifanus från södra Arabien, hälldes i en 3000 år gammal gryta som värmdes från elden närd av renträck och torkat slam från Vänerns botten. Naturligtvis fick Silverräven anledning att skrynkla ihop sin näsa vid åsynen av det bruna vattnet med det bruna skummet simmande ovanpå, men med orden från Röde Örn klingandes i sitt huvud "visa dig värdig namnet riddare Silverräven" så svepte han en hel kåsa av drycken. Nog rös det i både tår och tarmar på Silverräven "men skulle han inte dö inom ett dygn, skulle han vara vaccinerad mot allt en riddare kunde utsättas för under sin riddartid" svor Christarius (villken riddare sveper en dryck från en okänd man!).
Nästa prövning blev att plocka ringar med sitt svärd i en fjällsluttning. Uppgiften var icke lätt men efter ett antal mycket tappra försök där han inte träffade allt, men väl godkänt, styrde de tre riddarna vidare väster ut. Vid helig Guds hus mötte munken Robert upp och Silverräven fick redovisa de sju dygder en riddare måste kunna och efterleva för att bli dubbad till riddare: Slåss för sin herre, försvara änkor, barn och svaga, icke drabbas av högmod, uppföra sig mot damer så som det anstod en riddare, träna mycket i fredstid, lära sig economus samt aldrig överge sina vapenbröder. Nog hade Silverräven lärt sig dessa dygder och munken släppte dem vidare. Vid en å stannades riddarsällskapet igen. Nu var det dags för Silverräven att möta den fysiska styrkan och bemästra den. Inte mindre än självaste Lille Patric och glade Henric väntade på att få slå ner honom i ån. Efter en lång kamp där de båda satt Silverräven på mycket hårda prov gav de upp och tillkännagav Silverräven segern(ån fick namnet "Slagsån". De slöt sig till följet och färden gick vidare.
Snart var de framme vid Pilgrimskyrkan i Hålland. Här sadlade de av och då de besteg kristen mark blev de åter uppehållna. Två änglar förklädda till människor; Martinez och Line, ställde den svåraste och hemligaste gåtan en riddare kan utsättas för. Tyvärr kan vi här icke nämna den gåtan, men vi kan förtälja att Silverräven klarade av att svara rätt.
Nu var det dags för den stora stunden för Silverräven. I Pilgrimskyrkan väntade folket ivrigt på att om möjligt få se en ny riddare dubbas denna dag. Då Silverräven trädde in, följd av Röde Örn och Ulvskalle, reste sig församlingen och gosskören Dominu sjöng sitt allra vackraste preludium medan riddarna skred fram till altaret. Kyrkan var klädd i Riddarordens och dess riddares sköldar och fanor. Hövdingen Älgsnabbe tog emot Silverräven och förkunnade för honom och församlingen att nu var tiden inne för avgörandet huruvida Silverräven var mogen för att bli riddare eller ej. Han önskade så att Röde Örn och Ulvskalle skulle avlägga rapport om de prov Silverräven utsatts för. Ulvskalle och Röde Örn berättade så men var ibland lite oense om resultatet. Älgsnabbe beslöt då att de övriga riddarna skulle gå i råd om saken. De redan dubbade riddarna klev in i sakristian medan Silverräven ensam fick stå kvar vänd mot församlingen som passade på att utnyttja tillfällen och beskåda honom noga men på avstånd. Efter ett ganska långt råd kom så riddarna tillbaka och Älgsnabbe harklade sig högtidligt liksom påkallande uppmärksamheten. Och nog fick han uppmärksamheten alltid. Han förkunnade att man var lite oense och därför hade beslutat att fler prov måste göras. Som första prov i denna andra omgång, fick Silverräven återigen svara på ett antal frågor från munken Robert. Frågorna var nu inte likadana utan Silverräven ställdes inför problemlösningar. Silverräven klarade detta galant. Som andra och sista prov lämnade riddarna över till kvinnorna att sätta Silverräven på prov. Kvinnorna i församlingen var då överens om att han skulle skapa ett kväde som även givetvis skall framföras på luta. En luta plockades fram och Silverräven improviserade fram en hyllningskväde till kvinnan. Naturligtvis föll kvinnorna i församlingen, som furor och de godkände honom mer än väl. Därmed var man rörande överens om att nog var Silverräven mogen att dubbas alltid. Han fick så böja knä inför Älgsnabbe och med lätta och bestämda slag på vardera axel av det tunga svärdet fick så Silverräven sitt namn, samt ett par sporrar, dock inte i guld med tanke på sitt val av namn och därmed den mer passande färgen i silver.
Nu steg några av de visa fram ur församlingen och välsignade den nydubbade riddaren med visdomsord. Likaså steg den vackra och fagra mön Rebecka fram och frågade om Silverräven kunde tänka sig att rida i hennes färger. Han gav sitt svar i en lång och varm kyss så att Rebecka nästan tappade benen.
Folket hyllade den nya riddaren och Älgsnabbe kallade till fest. Medan kvinnfolket dukade till stormåltid lät sig riddarna skrubba sig i karet på Hållandsgårdens vackra mark. Festen blev glad, lång och full av härliga händelser som gav minnen för livet.

mitten av juli månad väntade Jämtlands bygder på pilgrimmer på väg till Nidaros och Nidarosdomen. Man önskade skydd i de mest hotfulla skog- och fjällpassagerna och Jamtlandicum rustade med två riddare och en amazon till hjälp.

slutet av juli kallade Åkersjön på förstärkning då en liten men mycket irriterande och idog grupp med vildar irriterade gårdarna i området. Jamtlandicum rustade sig och red över Offerdalsfjällen till Åkersjön för att se om de kunde vara till hjälp. Man behövde inte mer än visa sig så försvann vildarna norrut fortare än kvickt, och Åkersjön bjöd som tack på helstekt får och fest i dagarna tre.

slutet av juli månad började Trönder höra av sig för att om möjligt skapa en allians mot hot i väster. Jamtlandicum kommer att träffas i råd i början av augusti månad för att se om detta är av intresse.

>>>Sida 3