Jämtlands-Posten den 16 oktober 1885, nummer 7
/Den första jamtmålsförfattaren som publicerades i Jämtlandsposten tack vare tidningens redaktör Johan Saxon Lindström./
Te byytt klea
E litta komei bortanett ifrå Jamplan
(språkprov från Sunne)
Av Rosa Arbman
Dårdi. - e gammal e eenkj
Kersti - dotra hennes Dårdi.
Nisj å Sven - friaran hennes Kersti
Gommo - svermora at n Dårdi.
I
(Gommo ense iinn mæ binningen. N Nisj kom in)
NISJ. Gusinn, Gommo! Gusinn! Nää, idag hör dæ då aller e grann. Hårr veit hårst kvinnfolkja håll te n tåkken henn dag (N Nisj sätt hännran ti böksfikkan å blister! Sææn sjong n:)
(melodi: "Mårten Holk af ingen känd")
Je heit Nisj i Gälom, je,
- kanske känn du åt'n
Je i Jamplan rikest e;
bäll du giiss gåtn?
Eget nog, de je skull bli
si sån håttlen ta meg;
- barre stårsan meg får si,
geinest vill dom ha meg.
Man nu ha je tänkt som så:
"Kersti,- du ske få meg"!
- just ta di dom vill påstå,
du glåm goest på meg.
(Fliin) De ske läss int væ så visst
än om je skull "få a";
men vå sorg om je skull kvist
a iväig ifrå a!
(Dårdi å Kersti kom in)
DÅRDI. Å jömmer, tåkke storfremmen! Å rennt oventn. Kärre skynn deg sätt på panna, Kersti! (at a Nisj) Joo takk ... de skri nu på n dag om senn, men je ha vö ovårut skral ti augom min nu igän'at. Kärre, sitt!
NISJ. Nää, je ske fell int sitte. Je ske ge meg a på gesjivargåln, å då mennt je, je skull kut herat å få höör visst - te säjnes. (fliin)
DÅRDI. J-o-o-o-o - de lä fell gå för seg dæ, förstå je. Kom å sätt deg å kal litte Kersti, de lön nu int säj nå at deg, då du fer å fej på sån.
KERSTI. (pjutt) Dæ sa nu je skull sätt på kaffe - vettje.
DÅRDI. De e gjort dæ nu - å nu tro je de e villst, du lass höör a mor di, ståårs! Kärre hjertanes vå pöjkjen henn likken n Pelle. Alldeiles som ha va på den tin han to på friid at meg! Rennt såmå staturn - å gångjen å allhtihop. Tykkje du int dæ, du å Kersti?
KERSTI. Je va int mæ, je, på den tin, men je vill minnes, atte n far va litte viller te synes än n henn.
DÅRDI. Nää, han e fell så pass lik a Pelle, som derte kan væ! De kan fell heenn, de e klea å, som gär litte - för n Pelle brukt allhtn ha tåkker dann skinnböks, å rauluva mæ duppen, jussom n danna. (peeik på luva hans Nisj) Men sa återigjænn så tykkje mæ, de e sjalve glåmauga, som bjår på så - obegripela!
KERSTI. Je meein dæ ta på e litte viller i augom nu, mor?
DÅRDI. Jaa, de ske ingen vatta, hårreless de ha seg mæ augom miin! Faukom te ha je gära-nog leisyna, å sa återigjænn, om de e nå shlag som gläma nå litte, så ans je . .
NISJ. (tålamolaus) Nää, hen ha int je stånnan te stå nå måång tiim (sir på klokka)! Je ske væ på gesjivargåla om n halv n tiim.
DÅRDI. Vå komte du e sån katutt fälvus i dag?
NISJ. Joo, je ske dit å aggeder mæ n henn Offerdalspöjkjen henn om n hest.
KERSTI. Mein du n Sven?
NISJ. Känn du hanom du, då?
KERSTI. Joo, ... litte (hu kaal duktut).
DÅRDI. Hå, ...ere n henn kromsen, som fer å lærv på ti galosjom? Joo, kärre meg, - hu känn n litte för väl å, allt rei. Man dæ vill je tro,Kersti, atte du ske övergi tåkkjer dann tåånk, når du vål trolåvu ma'n tåkken kær som n Nisj.
KERSTI. Jaa då - man int för hell.
NISJ. Jaa, je tege för avgjortt je nu, kjering. Hunta, je ha stånnan stå hen å divider mæ dekk nå länger!
DÅRDI. (lägg hanna på akshla hans Nisj, å tårsk tåran på förskle). Nog veit du dæ, Nisj, atte je ittnå höger öönsj än atte de ske bli! Je ha ville de henne alltsæn stårsa vårt te. Je säj, nog veit du, atte je ittnå höger öönsj, än atte a Kersti ske få komma ditti Gälomsgåla, - mæn, förståsse, du lä nu gjette hör at litte mæ stårsn å, måvatta. Du ske int bry de om, atte hu e litte blygen...
NISJ. (fliin) De vål fell allhtn bra mæ di, du Kersti! Nää, gjett ajö mæ dekk - je, gjett skynn meg sta, nu. Dæ ha meg tebakjer i afta! (Han går.)
KERSTI. Å n dann lång-nåsu-kærn vill dæ ha te måg, mor!
DÅRDI. Du ske si litte på gåln å, - å int barre på nåsun, bane. Kom nu, så ske mæ gå ditti kammarglase å nikk auga at a! Han plö allhtn vänn seg om, å gära solhilla. Kom nu, - je mein du e kromsuttar du än a mor di! (Dårdi skuuf dotra före seg utgönom döra.)
(N Sven kom in, glååm rånnt stugu)
/på offerdalska/
SVEN. Besynnela, atte a Kersti ske smit a gåål, når hu vät, atte je ske komma! (sjong:)
De gjekk så te, att je mött n Kersti,
just om n måra i Mikkjelsmess;
å hu va håttlen å hu va pratu,
å sææn ha, je int vö tefress.
Så vårt je duven å friidd ditat'n,
- å stårsa fliint å sværa ja;
men kjeringtoke hu legg nu at'n,
å säj: att aller får hu meg ta.
N Nisj i Gälom ha pæningsäkkjen,
å je e uttan bå säkk å shlant.
men - pytta Pelle! - de va fell näkkjen,
om int de henne ske gå galant!
(Han gär e "svensk-kast" å spaarsk oppi takåsn.- Kersti kom kutn.)
KERSTI.: Si hen ha je'n nu "galosjkærn ifrå Offerdal"! Je känn åt måle på deg, - du tralle så klingru'n låt. Håll du på daans rennt ense?
SVEN. Ja, då int du e hen å hjalp meg så...
KERSTI. Du - mött du n långnåsu-Nisj?
SVEN. Nää, - Når je kute om hörne å gymt meg, mæn han gjekk om. Nää, je vill fell int væ hen på såmå gång som n dann, int. Je ha narre'n te lask a på gesjivargårln i dag, å sagt atte je ske möt'a der, för te gära opp om n dann kråbb-bitarn, som han mens ske kugg på meg (Dom skraatt bå tvo).
SVEN. Går han hen ti friarerenom, han å?
KERSTI. (illmaru). "Han å" - gär du dæ, du då?
SVEN. Nää, - je fri int mär än än gång, je! . . Hör du, - er'a lik oresonlen a mor di?
KERSTI. Jaa, - nu er'a då rennt borti tok! Hu vål meir å meir te seg ti a Nisj; å så ohjalpela stygg som han e, kærn dann! -å säj atte han likken n far så obegripela, säj'a, - ti kleom, säj'a .
SVEN. De ske væ kusn, vå a mor di ske si n dann likhäta væl! - Man er'e barre deri kleom de sitt, så sker'a snærtt væ bote. Mæ ske byytt klea!
KERSTI. Pyh, tror du n Nisj vill dæ?
SVEN. Joo, je tro, atte je bell luur'n n gång te i dag! Du förstår, atte je ske förställ'n dæ, atte du ittnå äne ha emot kæra, än bære idela klea, å så. . .
KERSTI. Jaa, nog e'n dum, å dæ rektut å, man si du, han veit.. .
SVEN. Hått er'e han veit?
KERSTI. Joo, atte mæ vill ha våranner.
SVEN. Jaa, man si du, nu ske je inbill'n, atte je eelsk deg så hårtt, atte je mykje väl bell avstå deg att än, som rikar e; men då kugg je'n visst bra, då, lell! (Han snåårr i vårv ma'n Kersti, som skraatt å streev för te komma laus.)
KERSTI. Ja, - man a mor då?
SVEN. Hu, som int sir n spann i veran! Tror du int mæ ske väänn syna på heenn - joo väss! Ajö, je e radd hu kom, å då ha mæ skämm'e för oss.
KERSTI. Ajö mæ deg! Væ int lääng ikväll - då!
II
(A gommo sitt å binn, Kersti bjö'n kaffe.)
KERSTI. Je ha glydd opp litte at dekk, gommo; - kärre - skynn dekk inna a mor kom!
GOMMO. Takk å gu vålsign deg, bane; du vill du allhtn väl du... Takk å takk!
(Dårdi kom in; Kersti gym seg bakaför stola, hu sett seg på).
DÅRDI. Hå hå, ja ja! - je vål rektut tröten. Nää, - je skull fell ta fram nå binning, men je ha sjånodråtten i dag å åtat di je ha sviin ti augom. (Stö huvupanna ti hann; sjong:)
Hu ha nu allhtn vö fala tjurut,
(- hå hå, ja ja, att je vårt sån kurut!)
Å nu så er'a då rennt på tvärn.
Hu menns ske ha at seg galosjkærn.
(Morsk opp seg)
Men för ske sola på himla shlokken,
än atte Kersti ske få n tåkken!
(shlå knyttnævan ti bole)
Je för te kongs ske mæ saka gå,
än att n Sven ske a Kersti få.
Nää, - je gjett fell lägg på n tveit, - de e så mårtt, om de kom nån...
(Sven ti kleom hans Nisj; härm n Nisj) /på centraljamska/
SVEN. Gusinn kjering! hårst ha dæ gjort ta n Kersti?
DÅRDI. Gonafta! Je känn at deg, barre je sir fåttran. Alldeiles såmå fåttran som hans Pelle!
SVEN. Nää - hårst e a Kersti?
DÅRDI. (kaauk) Kersti!
KERSTI. (kut fram tu rån) Hen ha du meg mor. Vå vill dæ?
DÅRDI. Sir du int fremmene, bane?
SVEN (fliin) De skull som bli trolovningskalase hen i kväll - var'e sagt. Va'nt e dæ, Kersti?
KERSTI. (sur). De lä nu int löön æne!
DÅRDI. Vå säj du, bane?
KERSTI. Je säj, de lä nu int bli nå æna rå, når dæ e sån simeln.
DÅRDI. (shlår hop hännran) Ja, va'nte dæ je saa je! Je får allhtn som je vill, je, - te shlut. Så'n var'e man n Pelle leevd, å. Je minns barre, hårre je gnog å skov å kjekse å sjærje, atte mæ skull sæle gårln. Nää, de bellht int bli då int, men om någer år komme fodringsegaran å to ta oss gårln. "Si du nu," sa je om kvällan at a Pelle.
KERSTI. Kärre, - de danne ha mæ hörtt så måång gåång, atte mæ kan e utta! De e bäst du välsign oss å sätt på oss ringan nu, så er'e gjortt.
DÅRDI. Du'e fala baus nu, mot vå du plö væ stånom! Jaa, better som better e! Gu välsing dekk, bane! (Dom byytt ringa.) Kärre hjartanes, - hadd dæ ringan te ress tvärt?! (n Nisj kom ti kleom hans Sven)
NISJ. (fliin) Dom säj, atte du ske glååm blisleinar på meg nu, sæn je bytte at meg de henn klea, Kersti.
DÅRDI. (sir på klea) Vå i unnersyna ske n henn hen då?
SVEN. Mæ kast ut'n!
DÅRDI. Ja, de gär mæ! (All tri hjalpes at te kast ut n Nisj, som vål så dåttmæ, atte han ittnå beell. Te shlut knytn nävan, vänn seg om deri döra å ræme: )
NISJ. Je takk visst Gu, atte je komme livlaus ifrå de hennan je, för je ha aller gått ut mæ, te ha e tullut e svermor! (A Dårdi känn åt måle hans Nisj; hu glååm på'n Sven, på a Kersti - på'n Sven igjænn, tesst atte dom all tri gapskratt.)
(Risåran drags för.)
Översättning
/kommer senare/
Se Orlboka
Texten anpassad efter Heimbygdas stavningsregeler
Bo Oscarsson
011104
© Bo Oscarsson
Tebaker te Jamsk-kursn