Fjällkon, en av Sveriges hotade lantraser
Här nedan kan du läsa en artikal jag skrev för Jämten
1997, Jämtlands läns museums årsbok.
Den handlar om fjällkon - den vackra, snälla och unika trotjänarinnan
i norra Sveriges jordbruk.
Kon på bilden heter Smula, och bor hos mina grannar, Margit Thorsson och Kurt Abrahamsson. Smula är ett levande bevis på fjällrasens kvaliteer. Hon är idag (sommaren 1999) 16 år gammal, och ska snart kalva för ca 14:e gången. Hennes mjölkproduktion är hög och jämn.
Läs artikeln så får du veta mera om denna svenska lantras.
Puke från Hammerdal är fjällkons urfader
Att fjällkon är en hotad ras, det vet de flesta. Och att insatser nu görs för att rädda den rest som finns kvar, det är allmänt bekant.
Men hur många känner till att nästan alla djur som haft betydelse för dagens svenska fjällras kom från Jämtland? När avelsverksamheten inom rasen tog fart i början av seklet var det nämligen ett fåtal jämtländska tjurar som blev mest efterfrågade, och de kom därmed att påverka hela rasens utveckling för all framtid.
Det går till och med
att söka sig fram till en "urtjur", som är viktigare
för dagens fjällras än någon annan stamfader.
Ett studium av stamböckerna leder oss nämligen tillbaka till en tjur som föddes 1893 hos And. Mattsson på Åsen, Hammerdal.
"Puke" hette han, och på en liten suddig bild i en gammal skrift från Kungliga Lantbruksstyrelsen - troligen hämtad från premieringsregistret - kan vi se hur han såg ut: övervägande vit, i enlighet med det rådande idealet, med vänlig uppsyn och stolt hållning.
Bilden är anspråkslös, texten intill är saklig. "Tjänstgjorde såsom stamtjur inom Hammerdals kretsområdefödde tillsammans med 3 Lycka, som tillhörde Mutter-familjen vid Överbyn, dottern 5 Engelin, vilken sedermera blev moder till helbröderna Piffen och Kalle Glader II"
Säkert kände han sig betydelsefull redan då han ställdes upp inför fotografen vid det vita spjälstaketet. ndå hade han förstås i sin tjurhjärna ingen som helst aning om vilken roll han skulle komma att spela för fjällrasen framöver; så att han idag, ett sekel senare, ensam skulle stå för kanske tio procent av rasens totala genetiska arv. Något som i en enskild fjällkos stamtavla kan innebära att det står "Puke" på upp till fyrtio tusen olika ställen
Men det var inte främst genom egen livlig aktivitet som Puke kom ett föra sina anlag vidare i stor skala, utan mera tack vare sina populära "barnbarn" Piffen och Kalle Glader II.
Dessa tjurar och deras avkomlingar
blev mycket populära i det begynnande seklets framväxande avelsverksamhet,
inte bara i Jämtland utan över hela fjällrasens utbredningsområde,
dvs främst Norrland, Dalarna och Värmland. De blev helt enkelt
"marknadsledande", för att använda modernt språkbruk.
Bra marknadsföring
Hur kom det sig då att de jämtländska tjurarna på kort tid kunde få en så dominerande ställning inom fjällrasen?
Delvis var det faktiskt en fråga om marknadsföring; jämtar och härjedalingar gjorde sin "vara" känd, land och rike runt.
Redan 1818 hade länets förste landshövding, Anders Wasell, författat en skrift med titeln "Om boskapsskötseln" där den inhemska kostammens utvecklingsmöjligheter prisades; lite senare, på 1850-talet, när det kom en våg av intresse för inhemska kreatursraser, exporterades jämtlandskor ända ner till Uppland och andra mellansvenska landskap; från 1882 visades djur från Jämtland och Härjedalen regelbundet upp vid lantbruksutställningar runt om i landet.
Så man hade lagt en grund,
både vad gällde marknadsföring utomläns, och uppbyggnad
av sin egen tro på rasens förträfflighet.
Misslyckade korsningsförsök
Att jämtar och härjedalingar föredrog sin traditionella ras framkom också med all tydlighet av de korsningsförsök som gjordes med importerade koraser. Bland annat inrättades ett stamholländeri för ayrshiredjur 1864, och försök med den sydtyska algauer gjordes åtta år senare. Men den allmänna inställningen till detta var så negativ att försöken rann ut i sanden. Ayrshire-djuren drabbades för övrigt av tuberkulos, och var ur leken redan efter ett år i Jämtland.
Även om ett antal korsningar
gjordes, blev de aldrig så många att de på något
sätt påverkade fjällrasen som helhet. De inkorsade anlagen
"drunknade" snart i den stora massan av inhemska djur och lämnade
inga synliga ringar på vattnet.
Jämtar tog täten
Efter denna period med korsningsförsök riktades intresset helt mot att förädla den egna rasen.
Då hängde jämtarna på låset. 1888 inleddes premieringar i länet, under ledning av Hushållningssällskapet - tre år innan staten tog ansvar för en riksomfattande premieringsverksamhet. Under 90-talet inrättades ett system med stamtjurar, som verkade inom avgränsade geografiska områden; tjurföreningar bildades, där koägare som samverkade kunde få förmånliga lån från Hushållningssällskapet till sin tjurhållning. 1900 startade kokontrollen i Jämtlands län, och då var man först i Norrland med att på detta organiserade sätt kontrollera djurens härstamning och avkastning.
Länet låg alltså ständigt i framkant av utvecklingen, och de jämtländska tjurarna hade därför ett försprång i jakten på genetisk dominans inom fjällrasen. Eftersom det tidigt fanns papper på hur tjurarnas avkomma blev, vad gäller mjölkmängd och fetthalt, blev de efterfrågade från många håll, och när Hushållningssällskapet höll sina årliga auktioner kom uppköpare från hela Norrland.
Ett tydligt bevis för de jämtländska djurens popularitet finner man i dokumentationen om de avelscentertävlingar, som började hållas 1903. Huvudsyftet med dessa tävlingar var att välja ut ett antal gårdar med högklassiga djurbesättningar, för att ur dessa få fram avelstjurar till försäljning. På så sätt skulle de goda anlagen effektivt spridas till hela fjällrasen.
Denna av kungl maj:t beslutade
inrättning blev jämtlandstjurarnas slutliga språngbräda
till dominans.
Flest avelscentra i Jämtland
Den första tävlingsperioden ägde rum 1903-05. Åtta gårdar deltog, och fem av dem ansågs efter noggrann utvärdering hålla måttet för att få bli auktoriserat avelscentrum. Tre av dessa låg i Jämtland: A Mattsons i Öfverbyn (besättningen ditflyttad från Hammerdal), Nils Nilssons i Tullus samt Per Olssons i Trollsåsen.
De andra två låg visserligen i Västernorrland; i Backe och Skönvik - men flera av deras tjurar var inköpta i Jämtland, samtidigt som det på de jämtländska gårdarna inte fanns en enda tjur från någon annan del av landet.
Liknande tävlingar hölls sedan ytterligare ytterligare fem gånger - den sista avslutades 1934 - och den jämtländska dominansen fortsatte; av det 40-tal gårdar som under någon period utgjorde avelscentrum fanns ca en tredjedel i Jämtlands län, samtidigt som även de övriga regelmässigt avlade med jämtländska tjurlinjer.
På det sättet flätades alltså hela den dåvarande fjällkostammen, som uppgick till närmare en halv miljon djur, under några årtionden samman av ett litet antal tjurlinjer. Och dessa kunde i sin tur till stor del ledas tillbaka till en enda tjur: Puke.
Så nog hade han orsak
att se stolt ut, "urtjuren", även om han själv aldrig
var medveten om det arv han skulle komma att lämna efter sig.
Dominansen var på gott och ont
De fjällkoentusiaster som idag arbetar med att restaurera och bevara rasen har i allmänhet en kluven inställning till gångna tiders ensidiga satsning på ett fåtal jämtländska tjurlinjer.
Å ena sidan medförde den naturligtvis att den genetiska bredden minskade drastiskt. Många goda anlag som utvecklats under århundraden gick förlorade på någon generation. Kanske försvann så mycket som 90 procent av rasens sammanlagda arvsmassa då mängder av tjurar ställdes utanför aveln.
Men å andra sidan hade rasen säkert försvunnit helt, om man inte riktat in sig på att ge den en enhetlig standard. All expertis hävdade vid den här tiden att en ras måste vara enhetlig till sin exteriör för att vara värd någon som helst satsning. Därför var det helt naturligt att renodla den av tradition mycket variationsrika norrländska lantrasen, som inrymde både behornade djur och en rad olika färgvarianter.
Det avgörande beslutet
om detta fattades vid ett möte i Östersund 1893, mellan ordförandena
i de norrländska premieringsnämnderna. Där bestämdes
att fjällrasen skulle vara kullig, dvs utan horn, och övervägande
vit, med små rödgula eller svarta tecken. Från 1896 fick
endast vitkullorna premieras.
Ödesdiger styrning av aveln
Denna starka styrning av aveln skulle med tiden komma att visa sig ödesdiger. Det visade sig nämligen så småningom att vita djur hade en benägenhet att få underutvecklade könskörtlar, så kallad hypoplasi. Hos tjurar innebär det att den ena eller båda testiklarna är tillbakabildad, hos hondjuren den ena eller båda äggstockarna.
Sjukdomen kunde direkt härledas till en av de mest populära jämtländska tjurarna: Tärning, född 1909 och stamtjur vid Överbyns avelscentrum, och var alltså en direkt följd av att rasens genetiska bas blivit alltför smal. Kort sagt: fjällkon hade drabbats av inavel.
När det var som värst hade mer än vart fjärde djur någon form av könskörtelhypoplasi, och om inte rasen skulle duka under under var det nödvändigt med ett effektivt åtgärdsprogram. Förutom att undvika avel med drabbade djur beslutades det att "friskt blod" skulle tas in i aveln.
Sådant fann man Norge, i den norska lantrasen sidet trønderfe. Den anses vara identisk med den svenska fjällkon; historiskt sett har det ju framför allt i Jämtland och Härjedalen, men även i Västerbotten, förekommit täta kontakter över gränsen på kreaturssidan.
1935 konstaterades det att
nästan vart femte djur hade könskörtelhypoplasi. 20 år
senare hade man fått ner frekvensen till 7,3 procent. Helt fri från
problemet kommer man dock aldrig att bli. Det finns kvar som ett arv från
den period då jämtländska tjurar gavs en dominerande ställning
inom rasen, och som en påminnelse om inavelns förbannelse.
Fjällkon blev en del av SKB-rasen
Om Jämtlands-tjurarnas övertagande av dominansen inom fjällrasen var ett skeende med avgörande betydelse, så var bildandet av SKB-rasen ett annat.
Det var 1938 som rödkullor och fjällkor slogs samman till Svensk Kullig Boskap, SKB. En viktig orsak var att de respektive avelsföreningarna hade dålig ekonomi, och avsikten var att båda typerna av kor skulle bibehållas.
Under de sex decennier som passerat sedan dess har stora förändringar ägt rum inom lantbruket. Detta har lett till att antalet kor minskat från närmare tre miljoner till ca en halv miljon, och småjordbruken har lagts ner på löpande band. I denna enorma strukturrationalisering har SKB-korna fått ta mycket stryk, särskilt som en följd av att råd- och bidragsgivning från myndighetshåll i regel gått ut på att större ko är lika med bättre ko.
Antalet SKB-kor är nu nere i några tusen, medan andelen renrasiga fjällkor kan räknas i hundratal. För den som anser att denna ursvenska, för att inte säga genuint jämtländska lantras måste bevaras för eftervärlden är det således hög tid att agera.
Inom SKB-föreningen har
det åtminstone sedan 70-talet rått delade meningar om hur avelsarbetet
när det gäller fjällkon ska bedrivas. En grupp har menat
att man måste korsa SKB-korna med tjurar utifrån, för
att bredda den genetiska basen och höja kornas produktivitet - sådana
korsningar har också gjorts i stor omfattning, dels med kullig boskap
från Finland, Norge och Island, men även med låglands-
och jersey-boskap.
Motsättningar ledde till splittring
En annan grupp har dock motsatt sig denna generösa syn på inkorsningar, och velat satsa enbart på fjällrasen. De menar att det finns tillräcklig genetisk bredd inom fjällrasen för att skapa en livskraftig stam, och att fjällkons unika kvaliteter kommer att försvinna ifall man fortsätter på korsningsvägen.
Eftersom de olika falangerna trots flera år av diskussioner inte kunde komma överens om en gemensam linje skedde en brytning hösten 1995. De som ville satsa på den "rena" fjällrasen lämnade SKB-föreningen och bildade eget, i organisationen Svensk Fjällrasavel.
Det är denna förening som idag har initativet när det gäller bevarandefrågan. Världsnaturfondens projekt "Rädda Fjällkon", som startade för fyra år sedan, är formellt skilt ifrån Svensk Fjällrasavels verksamhet, men de fjällkobönder som medverkar är medlemmar i föreningen. Världsnaturfonden satsar årligen 100 000 kronor i "Rädda Fjällkon".
Även EU satsar pengar på att bevara fjällkon. Svensk Fjällrasavel får ett organisationsstöd till föreningen, för sin tidning och för rådgivning, upp till ett årligt maxbelopp på 200 000 kronor.
För den enskilde fjällko-ägaren
finns också EU-pengar att söka. Ca 1000 kronor (100 ECU) per
"djurenhet" kan han få. (Nötkreatur äldre än
24 månader = en djurenhet; 6-24 månader = 0,6 djurenhet) Dessa
bidrag hanteras av länsstyrelserna.
Dystert i Jämtlands län
Så på papperet kan det se rätt beviljat ut för fjällrasen - men hoten är långt ifrån undanröjda. Dels finns det begränsningar och krångligheter i ko-bidragens utformning som gör det svårt särskilt för bönder med mindre besättningar att nyttja dem fullt ut. Dessutom har små mjölkbönder över huvud taget fått det kärvare efter EU-inträdet, på grund av stelbenta mjölkkvotsregler och andra byråkratiska påfund.
Och hur ser det då ut i Jämtlands län?
Ja, den gamle Puke skulle säkert bli beklämd om han kunde stiga ner från sin tjurhimmel och titta in i dagens ladugårdar. I Jämtland/Härjedalen finns kanske ett 25-tal SKB-besättningar, och antalet någorlunda renrasiga fjällkor (högst 6,25 procent från annan ras) ligger troligen kring fyrtio - detta i en total population av drygt 12 000 mjölkkor. Det finns faktiskt enskilda bönder i andra delar av landet som har fler fjällkor än vad som finns i hela Jämtlands län.
Med detta i minne förstår man att det krävs fortsatta krafttag från såväl bönder som myndigheter, ifall fjällkon ska ha en framtid i det län som faktiskt är något av hennes urhem på jorden.
HANS MÅNSSON