Av Hans Månsson, text och foto © 2004
Hur skapar man en rättvis ekonomi i ett litet samhälle med några tusen människor? Vad händer med idealen när de ställs mot en krass verklighet?
I indiska Auroville pågår ett samhällsexperiment med ambitionen att bli ett exempel för hela världen. Utmaningen är enorm, men vägen är lång och knagglig, konstaterar Grus & Gulds reporter.
Dammig och gropig är den smala grusväg som leder upp till Auroville, från den livligt trafikerade kustvägen. Femmiljonersstaden Chennai ligger ett par timmar bakom oss när vi kryssar fram mellan gropar, gångtrafikanter och dödsföraktande motorcyklister. Efter några kilometer når vi besökscentret, ett byggnadskomplex med inbjudande arkitektur, inbäddat i lummig grönska. Ett café, några butiker, ett informationskontor. På taket en vindsnurra.
Några andra byggnader syns inte till. Auroville liknar på det sättet en svensk bondby efter storskiftet - utspridd och utan tydligt centrum. Knappt 2000 människor lever här, lite vid sidan av det indiska samhället i övrigt. Här finns det mesta som behövs för att ett samhälle ska fungera, från ekonomer till renhållningsarbetare, från jordbruksföretag till tillverkningsindustrier.
Som pionjärsamhälle, med ambitionen att dessutom vara nyskapande, ställs Aurovilles invånare hela tiden inför nya problem och utmaningar. Ofta ställs idealen mot en krass verklighet. Det gäller inte minst allt som har med ekonomi att göra: sparande, investeringar, social välfärd, företagande, ekonomiska relationer med omvärlden osv.
"Man lär sig medan man håller på"
En färgstark illustration till livet i Auroville får vi av svenskan Jörel Berggren-Clausen - eller Jaya, som hon kallas i Indien. Under sina mer än 20 år i Auroville har hon provat på de mest skiftande uppgifter:
- Jag har jobbat där jag behövts och med det som kommit i min väg. På barndaghemmet, i trädgårdsodlingen, i gruppen som behandlar ansökningar om inflyttning till Auroville. Jag har byggt hus och jag har drivit snickeriverkstad i tre år.
- Jag tänkte ta jobb som diskare i vår stora matsal "Solar Kitchen", men kom att leda verksamheten och byggde upp den från grunden till ett fungerande storkök som idag serverar lunch åt upp till 1000 personer. Mycket har jag gett mig in på utan speciella förkunskaper, men man kan mer än man tror och man lär sig medan man håller på.
Idag har Jörel Berggren-Clausen en ledande position i Auroville, som en av sju medlemmar i Working Committee (se faktaruta).
Jörel möter i entrébyggnadens kafé där hon, på sitt lundensiska tungomål, berättar fort och engagerat om Auroville och sitt livs stora äventyr. Själv var hon inte med när samhället grundades, men hon vet hur det såg ut här uppe på platån, 60-70 meter över havsnivån, i slutet av 60-talet:
- Det var ett förött landskap, utan skog och buskar. Att restaurera naturen och bygga ett samhälle här var en enorm uppgift.
Ambitionen är att bygga upp den ursprungliga flora och fauna som funnits i området. Fram till idag har flera miljoner träd planterats, men trädplantering är bara en av metoderna, betonar Jörel. Minst lika viktigt är att på olika sätt bryta upp landskapet så att inte regnvattnet rinner direkt ut i havet och sköljer med sig jorden.
Andlig grund
På många sätt var det alltså en världslig uppgift pionjärerna åtog sig. Men detta vore inte Indien, om det inte dessutom fanns starka andliga inslag i projektet.
Initiativet till att grunda Auroville kom från en andlig ledare vid Sri Aurobindo ashram i närbelägna staden Pondicherry. Hon var egentligen fransyska och hette Mirra Alfassa, men kallades "The Mother". Lagom till sin 90-årsdag, 1968, beslutade hon sig för att förverkliga den vision om en ny värld och en ny människa, som hon fått med sig från sin tidigare samarbetspartner i ashramet, Sri Aurobindo (se faktaruta).
I den lokala guiden "The Auroville Handbook", kan man läsa vad hon sa vid grundandet - till exempel att Auroville ska vara platsen för "materiell och andlig utforskning, för förverkligandet av mänsklig enhet", och att den som bor i Auroville "ska vara villig att tjäna det Gudomliga Medvetandet".
"Modern" dog 1973, men hennes - och Sri Aurobindos - omfattande skrifter utgör fortfarande ett slags urkunder, som används för vägledning och argumentation i den interna debatt som ständigt pågår om Aurovilles fortsatta utveckling.
Om Auroville från början såg ut som ett gemenskapsbyggande med starka rötter i indisk andlighet har projektet med tiden utvecklats till ett samhällsexperiment i större skala, där en rad världsliga problem måste konfronteras.
Penninglös ekonomi
Efter den allvisa "Moderns" död uppstod ett maktvacuum där två huvudfalanger utkristalliserades. Frågan var om man skulle stärka eller tona ner gemenskapens religiösa dimension.
Resultatet blev en nedtoning. Men det skedde till priset av ökat inflytande för indiska staten. Följden av konflikten blev nämligen att Auroville klassades som "icke-religion" och därmed kunde få en ställning direkt under centralmakten.
Därför är det än idag den indiska regeringen som tillsätter Auroville-stiftelsens styrelse, och avgör vem som ska vara ordförande. Men inom dessa ramar är det ändå invånarna själva som styr över samhällets utveckling, betonar Jörel Berggren-Clausen.
När det gäller ekonomin hade "Modern" en vision om ett penninglöst samhälle; där det inte skulle cirkulera några pengar. Arbeta ska man inte göra för att tjäna sitt levebröd, utan för att uttrycka sin personlighet och för att ge sitt bidrag till gruppen.
Men detta är fortfarande mer vision än verklighet, konstaterar Jörel Berggren-Clausen. Någon möjlighet att undgå penningekonomin har ännu inte uppenbarat sig.
Inriktningen är ändå att minska pengarnas betydelse. Det visar sig till exempel inom den sociala välfärden. Här har man genom åren experimenterat med en rad olika modeller, för att åstadkomma en rättvis fördelning.
Från början tillämpades ett system där alla skrev ner vad de behövde och lämnade in en lista, varpå "Modern" gjorde en fördelning. Efter hennes död uppstod en ekonomisk kris, eftersom Auroville kom i konflikt med sin finansiär - Sri Aurobindo Society - angående gemenskapens fortsatta utveckling. Lösningen blev att man samlade in pengar och gjorde gemensamma inköp. Allt enligt principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".
Åt upp kapitalet
Så pågick det fram till ungefär 1983, utan någon cirkulation av pengar. Men det var ingen bra modell, konstaterar Jörel Berggren-Clausen.
- Man fick en mentalitet av att äta upp kapitalet, och blev nästan bara fattigare och fattigare. I det kommunala köket fanns en budget på ca sex dollar per person, som skulle räcka till tre mål mat om dagen i en månad.
- Det var nödvändigt att ge avkall på idealen, för att finna nya vägar när de gamla inte fungerade. Vi måste binda upp pengarna, få dem att cirkulera i samhället och på så sätt skapa mer välfärd. Därför infördes även ett ekonomiskt underhåll - "maintenance" - för dem som jobbade med projekt, i företag och så småningom även för alla anställda i de gemensamma serviceorganen.
Solidaritetsaspekten är central i de välfärds-modeller som testats. Särskilt tydligt har kanske detta varit i de "cirklar" som infördes för knappt fem år sedan. På frivillig basis bildades grupper med upp till 30 medlemmar, som skulle ha gemensam ekonomi. Varje medlem betalade in sina inkomster till det gemensamma kontot, och fick sedan göra uttag, allt efter behov. Cirklarna var i sin tur anslutna till ett större gemensamt konto, där underskott i en cirkel kunde kvittas mot överskott i en annan.
Tanken var att solidaritet och omtanke skulle spira, när människor lärde känna varandra i små grupper. Genomförandet skilde sig en del mellan de olika cirklarna. Den som Jörel Berggren-Clausen var med i beslutade att alla uttag från det gemensamma kontot skulle vara hemliga - för att verkligen visa att gemenskapen byggde på förtroende.
- Tyvärr fanns det en del som överutnyttjade systemet. När man plockar ihop en grupp människor får man helt enkelt en blandad kompott av mänskliga styrkor och svagheter, konstaterar hon krasst.
- Men det var ändå skönt att vi testade, för nu vet vi att vi måste gå mer metodiskt till väga. Och de problem som uppstod var egentligen inte den personens, som hade tagit ut för mycket. Det var allas problem.
- Det gällde inte att hitta syndabockar utan faktiskt något annat. Alla representerar vi ju olika aspekter av varför det inte funge-rar. Vi lärde oss mycket av det som skedde. Och det kändes väldigt bra varje gång vi satt tillsammans och tittade på detta, fast vi brottades med problem som verkade rätt olösliga.
För att förbättra cirkelsystemet infördes begränsningar eller villkor av olika slag - som att cirklarna bara skulle tillgodose de grundläggande behoven upp till en viss nivå, eller att cirkelmedlemmar skulle "bidra till Auroville" med ett heltidsarbete. Möjligheten att kvitta mellan cirklarna togs också bort.
Cirklarna har gett många viktiga erfarenheter, menar Jörel Berggren-Clausen.
- Framför allt har vi byggt upp många sociala band som vi inte hade fått annars. Det är viktigt att ha nära relationer även med människor utanför familjen.
Ingen lokal valuta
För många var det en besvikelse när ett förslag om att införa en lokal valuta röstades ner. Förslaget hade tagits fram i samarbete med den tyska ekonomen Margrit Kennedy, som vid flera seminarier i Auroville i början av 2000-talet spred sitt budskap om räntans skadliga effekter och värdet av lokala valutor.
- Margrit Kennedy tyckte att Auroville skulle vara ett utmärkt ställe för att införa en lokal valuta. Om vi ville fortsätta att vara en plats för ekonomiska experiment vore detta ett naturligt nästa steg, menade hon.
Margrit Kennedy menar att en sådan utveckling skulle stimulera företagsamheten. Och för att stimulera till cirkulation av pengarna i den interna ekonomin - i stället för att de ska läggas på hög - lägger man en "negativ ränta" på valutan. I praktiken ett slags "användaravgift", som innebär att man för att undvika kostnader måste sätta pengarna i cirkulation.
- Vi hade till och med ett namn på valutan - den skulle heta "Aurose". Jag tycker det är ett så vackert namn, säger Jörel Berggren-Clausen med viss besvikelse i rösten.
- I ett vanligt räntesystem gynnas den som har ett kapital; med negativ ränta gynnas samhället. Det blir ett slags skatt på icke-konsumtion, säger Jörel Berggren-Clausen.
Det som fällde förslaget var oenigheten inom Auroville när det gäller ekonomiska relationer invånarna emellan.
- Jag och många med mig menade att systemet skulle uppmuntra företagsamheten, både i Auroville och i byarna runt omkring.
- De som motsatte sig den lokala valutan var framför allt personer som i stället förespråkar en "gåvoekonomi", byggd på idealitet, liknande den modell vi testade i min cirkel. Men om det inte fungerar i liten skala, hur ska man då kunna införa det i en stor grupp med så många sorters människor?
Men frågan om lokal valuta är inte avgjord för alltid. Den kan komma upp igen, säger Jörel Berggren-Clausen. Och när det gäller visionen om att inte ha några pengar cirkulerande i Auroville är man ändå en bit på väg. Det visar Jörel när hon ska betala för vårt fika i kaféet. Kostnaden dras direkt från hennes eget Auroville-konto där hon varje månad sätter in sin blygsamma lön, "maintenance", på cirka tusen svenska kronor.
- Samma gäller för allt som jag handlar här i Auroville. Jag behöver egentligen inga kontanter någonstans.
Och i en affär dras inte ens några pengar från kontot:
- Textilenheten Nandini drivs som ett kooperativ, där man kan bli medlem genom att betala en fast summa varje månad. Sen är det bara att ta ut det man behöver av kläder och andra textilvaror. Den som tar ut avsevärt mer än den bidrar får en tillsägelse. Men det är ingen som lusläser kvittona utan tanken är att det skall vara "efter förmåga och behov".
Förtroende i företagandet
Företagandet i Auroville är ett kapitel för sig. I korthet styrs företagen av ett par huvudprinciper:
1) Det är fritt att starta företag, men alla företag är gemensamt ägda, via Aurovilles stiftelse. Det innebär att man får driva före-taget efter eget huvud, men inte sälja det eller flytta ut det från Auroville.
2) Alla företag ska bidra med minst 33 procent av sin vinst till kommunkassan. Men detta är en princip som det ofta ruckas på. Ett företag som behöver kapital för sin utveckling kan få behålla en större andel. Å andra sidan finns det även företag som bidrar med betydligt mer än 33 procent.
Systemet gör det fullt möjligt för den skrupelfrie att lägga vinstpengar i sin egen ficka i stället för i kommunens kassakista. Eller att skuldsätta sitt företag och låta ägaren, dvs övriga medborgare, stå för fiolerna.
- Vårt system bygger på förtroende, säger Jörel Berggren-Clausen. Men det är så vi vill ha det, och det fungerar till stor del.
- Annars sägs det ju att offentligt ägda företag inte är någon bra idé. Vad det handlar om är att hitta balansen mellan individens rätt och samhällets. Vad ska de som driver företagen kunna tillåta sig, till exempel? De kanske behöver finare kläder för att kunna representera utåt? Eller något annat som andra i Auroville inte har bruk för? Då måste de kunna skaffa sig detta.
"Räntefri" bank
Ett annat område där ideal kan krocka med ekonomisk verklighet gäller sparande/finansiering.
- Vi har ett slags bank, "Financial Services", där man kan sätta in pengar utan att få ränta. Det mesta placeras i fonder utanför Auroville, med långa bindningstider vilket gör att vi får hög ränta - den kan ligga kring arton procent. Vi försöker se till att fonderna placerar sina pengar enligt etiska principer. Ett exempel är finansiering av kommunala husbyggnadsprojekt för fattiga i Chennai.
Med dessa ränteintäkter finansierar "Financial Services" sin verksamhet inklusive en stor del av samhällsservicen. Man lånar även ut inom Auroville, men det är liten skala, vilket har sin förklaring. Här kommer frågan om förtroende in i bilden igen.
- En del inser inte betydelsen av att amortera punktligt, när de lånar från ett organ inom Auroville. Om de inte betalar har vi inga maktmedel, och det finns en stark motvilja mot att blanda in indiska myndigheter i interna angelägenheter.
Ett tecken på Aurovilles "utvecklingsgrad" är för övrigt att man nyligen hade sin första förskingringsaffär i större skala. En följd av att allt mer pengar kommit i omlopp, menar Jörel Berggren-Clausen.
- För 20 år sedan var det värsta man kunde göra att stjäla grönsaker. Nu måste vi lära oss att ta itu med större problem.
- Men människor är människor. Jag ser Auroville som ett laboratorium där situationer intensifieras. Samtidigt är vi också som en stor familj. Det finns många som verkligen ställer upp när man kommer i kris. Man är som en del av en levande organism. Det finns hela tiden utvecklingsmöjligheter. Därför är det ett fascinerande ställe att leva på, säger Jörel Berggren-Clausen.
- Vi har inga färdiga lösningar och vi kan inte ge de rätta svaren. Men vi experimenterar hela tiden och försöker komma framåt. När vi formulerar en ny regel vet vi att vi kommer att ändra den inom fem-tio år.
Åter i Sverige, några veckor efter mötet med Jörel i Auroville, går jag in i den lokala hälsokostaffären hemma i Östersund och finner några fina små ljus i keramikfat. De känns märkligt välbekanta och jag läser på undersidan: "Made in Auroville, India".
(Artikeln publicerades i nr 5/2004 av Grus & Guld )
|
