Skadad av Harry Potter
Krönika av Louise Svensson, TSP1
En dag när jag satt på bussen in till stan kom jag helt plötsligt
att tänka på Sirius Black och hur han dör i Harry Potter och Fenixorden
(Harry Potter and the Order of the Phoenix). Genast började mina
ögon att fyllas av tårar. Jag fick lägga hårda band på mig själv för
att inte börja gråta där på bussen, helt offentligt. Det var då idén
slog mig: jag skulle skriva en krönika där jag beskriver de olika
scenarion som ibland drabbar mig i egenskap av Harry Potter-fan. En
krönika som visar hur skadad jag har blivit av att läsa Harry Potter-böckerna.
Karaktärerna blir vänner och fiender
Jag har förmågan att leva mig in ordentligt i böcker. När jag läser Harry
Potter-böckerna är jag på Hogwarts eller Privet Drive. Jag var med på
kyrkogården utanför Little Hangleton. Jag var med den där natten i
Mysteriedepartementet. Då min inlevelseförmåga gör att jag tycker mig
befinna mig på olika platser tycker jag mig även känna karaktärerna:
de är mina vänner och fiender liksom de är Harry Potters eller Draco
Malfoys vänner och fiender.
Sirius död tog mig därför väldigt hårt. Den var svår att smälta.
Harry förlorade sin gudfar och jag förlorade en av mina bästa vänner.
Den första veckan efter beskedet var jag svår att få kontakt med. Jag grävde
ner mig i min sorg och grät överallt mest hela tiden. När jag försökte
förklara mitt tillstånd för min familj fnös de bara. ”Sorg över att en
karaktär i en bok dött?” De förstod inte att jag just hade förlorat en
nära vän.
För oss som älskar Harry Potter-böckerna och läser dem om och om
igen skapas ett speciellt band mellan oss och karaktärerna. Vi har såklart
olika favoritkaraktärer som vi känner mer för än andra, men på det stora
hela är vi ändå lika.
Blandar ihop fantasi och verklighet
En annan sak som har med den tidigare nämnda inlevelseförmågan att göra är
att jag ibland då jag gör ett uppehåll i min läsning kan känna mig förvirrad
och osäker på var jag egentligen befinner mig. ”Det här är ett kök… Men
jag var ju nyss på botten av Svarta sjön, mitt uppe i den andra uppgiften
i Turneringen i magisk trekamp!” Det är just den här typen av förväxlingar,
när man får svårt att skilja på fantasi och verklighet, som lett till en stor
del av den skarpa kritik som framförts mot rollspel och lajv. Incidenten
i köket (som verkligen har inträffat) måste jag erkänna oroade mig något,
men alla kan väl ha en dålig dag?
En sak som jag upptäckt kan irritera icke Harry-frälsta är att jag
ofta citerar ur både böckerna och filmerna. Ett uttryck som ”Merlins skägg!”
låter nog ganska underligt för den som inte känner till att uttrycket är
vanligt förekommande i trollkarlsvärlden och används av bland andra Hagrid och
Mr Weasley.
Att relatera händelser i det verkliga livet till händelser i böckerna
är också vardagsmat. Konstiga deja vú upplevelser lär man sig att stå ut med.
Jag har märkt att jag även blandar ihop namn. Under Iron Maidens
konsert på Ullevi i juli 2005 frågade jag ut min lillebror om bandmedlemmarna.
Jag började räkna upp dem vid namn: Bruce Dickinson, Steve Harris, Nico McBrain,
Dave Murray, Yanick Gears och Adrian Pucey. ”Adrian Pucey?” frågade min bror
förvånad och något irriterad. ”Han heter Adrian Smith!” Det tog en stund för mig
att låta detta påstående sjunka in. Sedan gick det upp för mig. Jag hade,
utan att ha en aning om det, förväxlat namnet på Iron Maidens ena gitarrist med
en karaktär i Harry Potter-böckerna!
Adrian Pucey och Adrian Smith är inte de enda vars namn jag förväxlat. Den
senaste namnincidenten inträffade den 15 februari 2006. Jag satt och
tittade på Jeopardy! då det kom ett svar som löd: ”Par som brukar
kallas Bradgelina.” Jag visste att detta syftar på skådespelarparet
Brad Pitt och Angelina Jolie, men ställer likväl frågan: ”Vilka är Brad Pitt
och Angelina Johnson!” Jag tackar min lyckliga stjärna att jag satt
hemma i TV-soffan och inte i inspelningsstudion.
What say you?
När man läser Harry Potter-böckerna kan man, om man är någorlunda uppmärksam,
tänka på att Harrys absolut vanligaste ord och uttryck är ”what?”. Detta är
egentligen inte så konstigt, då Harry vuxit upp hos mugglare och inte har någon
kunskap om trollkarlsvärlden innan han börjar på Hogwarts. Jag och några vänner
tog i oktober 2005 fasta på detta vanligt förekommande uttryck och byggde en
teater på det. Vi spelade upp de viktigaste scenerna ur böckerna ett till
sex och skrev en egen version av den ännu inte utkomna bok sju som vi gav
namnet Harry Potter and the whaat? Denna teater har dock lämnat oväntade men.
Vi säger nu alla ”what?” så fort det finns något som tycks förbryllande. Detta
gäller även stora delar av vår publik.
Slutsats
Slutsatsen är: den som sig in i leken ger får också leken tåla. Väljer du att
läsa böckerna om Harry Potter och ta dem till hjärtat får du vara beredd på
att du kommer att älska och hata karaktärerna, gråta när de dör, blanda ihop
platser och personer och framför allt: att det alltid kommer att finnas
människor som inte förstår dig, tycker att du är underlig och tar avstånd från
dig. Men jag lovar: det är det värt!