Vår största fråga har länge varit: Finns Harry Potter på riktigt?
För att ta reda på svaret bestämde vi oss en dag för att bege oss till
det ställe där allting började. Landet där drakar flyger över skogarna
och magiska slott finns bakom varje berg.
Den nionde juli gav vi oss av. Vi skulle med hjälp av mugglartransport ta oss till och runt i Skottland för att söka svar. Flygplanet vi skulle åka med hade blivit kapat av dödsätare och var fyra timmar försenat. Men vi stod ut och till slut efter en lång och svår flygresa var vi äntligen framme. Det första vi gjorde var att kyssa marken. Vi svor på att aldrig mer ta mugglarflygplan och på att hädanefter alltid ta kvasten istället. Sen sprang vi till vårt hotellrum och sov. Nästa morgon åkte vi från Glasgow till Edinburg - Harry Potters födelseort. Där fick vi ett stort lyxigt sovrum inrett i Slytherins färger där vi genast kände oss som hemma. Den kommande dagen skulle vi äntligen utforska staden. På vingliga ben och med nyfikna blickar spatserade vi runt på Edinburghs gator. Cirka tjugo gånger i minuten utbrast någon av oss ”Åh, titta!” och liknande lyckliga utrop med samma andäktiga stämma. Vi såg en väg som vi kom överens om bara måste vara Rowlings förebild till Diagongränden. Där fanns minst tre affärer där ordet ”Witchcraft” ingick i namnet. Vi besökte bland annat affärer som liknade Madam Malkins, Weasleys Wizard Weezes och Flourish and Blotts.
Höjdpunkten på dagen var ändå The Elephant House. Många har ju hört om Nicolson’s som det café där J.K. Rowling satt och skrev Harry Potter, men det hade blivit förstört av dödsätare. En mugglartant på turistinformationen tipsade oss istället om The Elephant House där J.K. Rowling också spenderade mycket tid med att skriva de underbara böckerna. När vi till slut hittade det lilla caféet upptäckte vi att det var mycket mysigt, téet var perfekt och personalen var trevlig. Vi funderade på var Rowling kunde ha suttit, och vi upptäckte en perfekt plats med utsikt genom de stora fönstrena över Edinburgh Castle. Aha! Här måste hon ha suttit och fått inspiration till Hogwarts! Vi fick själva inspiration till att snabbt sätta oss ner på närmsta stol, dra fram fjäderpennorna ur våra väskor och börja på den åttonde Harry Potter-boken!
Vi (som i Lovisas föräldrar) hyrde en mugglarbil och åkte iväg upp bland
bergen. Vi såg cirka 47800 miljoner olika Hogwartsar, det ena mer likt än det
andra. Samtidigt blev vi lika besvikna varje gång när Lovisas mamma tittade på
kartan, sa vad slottet hette och hur mycket det kostade för turister att komma
in i det.
Plötsligt utropade Hanna: Titta! En drake! Ja! Skrek Lovisa. En hebridisk svart! Och ja, där var den! Det svarta uppe på det närmaste berget måste ju bara vara en drake. Vi kunde till och med nästan se hur den flaxade med vingarna och sprutade eld...
När vi satt där i bilen och tråkade oss, och hade sjungit ”en elefant balanserade” och ”Fantomen på Operan” och alla andra låtar vi kan 19364872 gånger, då såg vi dem. Ja, kära läsare, det är sant. Vi svär på oss själva fast Hanna är slytherinare. Där flög de. Två ugglor, mitt på ljusa dagen. Vi skrek precis som de Harry Potter-fan vi är.
Ett par dagar senare var vi i den lilla hamnstaden Oban, och där låg det.
Nej, vi ljuger inte den här gången heller! Vi gick fort in, och fort ut. Där
på gatan låg Svinhuvudet (Hog’s Head) i stort sett. Ett jätteläskigt skumt
ställe, med en massa skummisar.
Mallaig - den lilla hamnstaden som inte såg mycket ut för världen, men desto mer för oss. Det var där vi tog våra första steg upp i de vagnar som burit våra idoler; Den ökända Emma What-son, Daniel Radcliffe, och allas vår Rupert Grint, och såklart den store stjärnan: Tom Felton! Jaja, vi är egentligen inte stora fan av filmskådespelarna, men hur som helst var det en underbar resa i de röda vagnarna över bergen, den kända bron och förbi den lilla runda ön i en sjö som man ser i fjärde filmen.
Så nu kanske ni undrar: Fick ni svar på er fråga? Existerar den magiska världen på riktigt? Kära vänner, låt oss säga såhär: Åk till Skottland och bedöm själva!
