Och Lotta, det är jag - Marie-Sofie Månsson.
Namnet Lotta fick jag, när jag bara var någon månad, har mamma berättat. Så fort hade mina föräldrar och syskon hunnit tröttna på mitt rätta och stiliga namn. Det föll sig lättare att säga Lotta, påstår de.
Och jag förstår dem. Det måste vara påfrestande att komma dragande med Marie-Sofie i alla möjliga sammanhang.
I all synnerhet, när jag nu blev den jag blev. Inte en liten ljuv och förståndig flicka utan en slarvig, hoppsig, tanklös ... ja, vad är det mer de brukar säga att jag är? Jo bullersam och högljudd.
Det där sista vet jag inte alls varifrån de har fått. Det måste väl för sjutton höras vad man säger? Finns det något värre än folk, som står och "pratar i skägget"? Som vår "klassgubbe", Lockige Fridolf till exempel. Han talar så lågt att man omöjligt kan uppfatta vad han säger när man som jag sitter i den bortersta raden. Det är naturligtvis därför som jag kommer att få BC i engelska i jul! Men jag vet precis vad de kommer att säga härhemma när jag påvisar sambandet mellan Lockige Fridolfs lågmälda tal och mitt underbetyg. Pappa kommer att säga så här:
- Aj, aj, du, försök inte med det. Du sitter och sover, förstås.
Knatt, min retfulle bror, kommer at gå ännu längre. Han kommer att säga (som så många gånger förr)
- Ja, det här må väl vara bevis på att Lotta aldrig tvättar sig i öronen.
Medge att det är bittert att få höra sådant, när det i stället förhåller sig så att Lockige Fridolf inte kan tala så det hörs.
Och vad allt det andra anbelangar - det där, att jag skulle vara särskilt slarvig eller hoppsig - så har de gått till överdrift härhemma.
Så fort pappa inte hittar dagens tidning, så säger han:
- Det är Lotta, förstås! Hon kan ju aldrig lägga tillbaka en sak, där hon tog den.
När det häromdagen var lite sand och grus på golvet i mitt och mina båda systrars rum, så pustade genast Malin, den ena av tvillingsystrarna:
Det är Lotta, förstås!
Och när det i går var några röda bläckfläckar på bordduken, så stönade Gerd, den andra av tvillingsystrarna:
- Det är Lotta, förstås!
Men då blev jag arg, för det var inte bara jag, som hade skrivit med rött bläck den dagen.
- Det kan väl lika gärna vara du, fräste jag. Vad är det som säger att det alltid, alltid är jag ? Som sätter bläckfläckar och drar in grus och har bort tidningar och stjälper stolar och repar i bordsskivor och tappar koppar.
- Stopp! sa Gerd. Du blir ju alldeles andfådd. Förresten, titta på dina fingrar ett tag!
Jag kastade ett öga på mina fingrar. Det fanns fullt med röda bläckfläckar på dem.
- Nå, sa Gerd och såg ut som Sherlock Holmes i ett av hans mest skarpsinniga ögonblick, nå, vad säger du nu?
- Säger och säger, fräste jag ilsket. Att jag har bläckfläckar på fingrarna bevisar väl inte att det är jag som har spillt på duken också.
- Det ligger snubblande nära till hands att anta det i alla fall, sa Gerd högdraget och seglade ut ur rummet, lämnande mig att gnissla tänder i min ensamhet.
Eftersom jag just då skulle skriva rent ett engelskt övningsstycke och inte ville bli beskylld för flera plumpar på duken, gick jag efter en tidning och bredde ut den på bordet.
Nu skulle de se mig! tänkte jag och placerade belåtet bläckflaskan på tidningen. Om inte jag är en ordentlig och förtänksam flicka, så är ingen det.
Jag skrev och präntade. Det rådde obruten frid nu, när jag var ensam i rummet. Men i den övriga delen av våningen var det inte så fridfullt, tycktes det mig. Det hördes tramp av många fötter, irriterade utrop och - hela tiden - pappas förargade basröst.
Till slut hördes den alldeles utanför rummet, där jag satt och skrev.
I nästa sekund stod pappa på tröskeln, kastade en sökande blick runt om i rummet, fick syn på tidningen på bordet, gav till ett förargat utrop och rev den med ett raskt grepp till sig.
- Naturligtvis! Det var förstås Lotta, som hade tagit den. Dagens tidning! Lotta, om detta händer ...
Han hade eldat upp sig till en skakande straffpredikan, det både syntes och hördes, men han kom av sig.
På bordet låg bläckflaskan omkullstjälpt, och ut över duken rann långsamt en flod av bläck.
- Nej, men pappa, då, sa jag milt förebrående.
Den här gången blev det trots allt en femetta till mig