P O L K A G R I S E N

Jag hade korgen nästan full nu. Det sista kunde jag ta på tillbakavägen. Det är ju så - ni kanske har märkt det - att om man plockar bär, lönar det sig att gå samma väg tillbaka. De man inte ser från ett håll, ser man från det motsatta. Det gäller inte precis blåbär, men hallon. Just hallon, förresten, jag märkte det nu.
Plötsligt hade jag kommit fram till den där sammetsmjuka gräsmattan som böljade fram. Jaså, golfbanan gick så här långt och i så stora svängar.
   Jag såg ut över den. Så långt jag kunde se fanns inte någon spelare på banan. Inte heller hörde man slaget av en klubba som klipper till en boll. Allting var så fridfullt. Jag beslöt mig för att slå mig ned ett tag här i solskenet.
   Innan jag hade hunnit leta rätt på en riktigt mysig plats fick jag syn på Bollen !
    En liten vit golfboll, som låg där så ensam alldeles intill kanten av skogen. Bortglömd eller kvarlämnad, vad vet jag.
   Nu är det så att jag har väldigt svårt att se en sten ligga i min väg utan att sparka den framför mig en bit. Se hur långt jag får den med mig. Nu var det här inte en sten utan en boll, men så mycket bättre.
   Jag gav bollen en liten kick!
   En sten skulle bara ha studsat iväg en liten bit och sedan snällt väntat på mig, men den här dumma bollen studsade iväg som om den bara väntat på min lilla kick. Rullade snabbt fram till en liten ravin, som skar igenom gräsmattan, och försvann ner i den. Det hördes ett plupp, så förmodligen var ravinen vattenfylld. Det var synd! Jag hade berett mig på ett litet nöje medan jag letade rätt på den mysigaste platsen. Som väl var fick jag syn på en annan boll, inte så långt ifrån.
   Så slarviga golfspelare är, tänkte jag i ett anfall av sparsamhet. De ska väl ta rätt på sina bollar och ta dem med hem. Med den här kunde det kanske göra detsamma. Den såg ganska jordig och illa medfaren ut. Jag skulle göra den vackra gräsmattan en tjänst om jag förpassade den här bollen härifrån.
   Tre gånger fick jag den med mig. Sedan kickade jag till för hårt och den tog ett skutt in bland ormbunkar och snår och ris.
   Just då hade jag hittat min plats, så jag brydde mig inte mer om bollen. Den hade fört mig till en trevlig stubbe intill en hasselbuske mitt i solskenet och där slog jag mig ned.
   Ljudet av röster nådde mitt öra . . . Fint, då kunde jag få se hur detta märkliga spel gick till och lära mig lite. Jag kände mig så nöjd och belåten med mig själv där jag satt på första parkett så att säga.
   Nu fick jag syn på dem rösterna tillhörde. Det var två herrar - två av dem jag nyss sett i hagen där hemma. Den som liknade Manolito* och så en till som man med lite god vilja kunde få till Big John Cannon* himself, den där gossen med stål i blicken, som sällan kostar på sig ett leende. Rätt underligt att jag skulle få se dem igen.
   De hade kommit med något av förväntan i blicken, det hann jag se, men plötsligt såg de enbart villrådiga ut.
   - Det var då konstigt, sa Manolito, jag kunde ha svurit på att den gick hit.
   - Absolut! sa John Cannon och såg ut över den böljande gräsmattan som lika gärna kunde ha varit prärien. Här måste det vara.
   Jag kände ett litet krypande obehag. Vad talade de om, inte bollarna väl? Jo, det måste det vara - vart skulle jag ta vägen. Himmel och pannkaka, Lotta, vad har du gjort?
   Jag tänkte ljudlöst som en indian smyga mig bort, men ingen indian undgår Big Johns örnblick.
   - Du, flicka lilla, har du sett till några bollar här?
   Vad man än kan säga om indianen Lotta, men hon talar inte med dubbel tunga.
   - Ja, sa jag fast och hjältemodigt.
   - Fint! Var är de?
   Jag samlade mig.
   - Borta! sa jag. (Hjältemodigt!)
   De två, Manolito och Big John såg på varandra, sedan såg de på mig . . .
   - Borta! Vad menar du med det?
   - Att jag har kickat bort dem!
   Jag tänkte ta ett djupt andetag och sedan förklara hur det gått till, be om ursäkt och lova att köpa de här två stackars karlarna var sin ny liten boll att leka med, men jag hann aldrig så långt. Min tunga låste sig vid åsynen av Manolito!
   Hade det varit den riktiga Manolito, så hade han naturligtvis givit upp ett sådant där underbart skratt - men nu var det inte den riktiga.
   Den här förvred sitt ansikte på det gräsligaste sätt. Ögonen såg ut att vilja tränga ur sina hålor och jag är inte säker på att han inte sprutade etter. Som drakarna förr i världen. Big John nöjde sig med att se iskall ut.
   - Du kickade bort dem . . .
   - Jaa. Jag trodde att de var kvarglömda eller kasserade. Det fanns ju ingen på banan och jag hörde inte ett ljud. Den ena rullade ner i den där ravinen och den andra försvann någonstans inne bland ormbunkarna.
   Manolito drog med ett väsande in luft mellan tänderna.
    - Vet du vad du har gjort?
   - Ja, det jag berättade nyss.
   Manolito fnös.
   - Jag menade inte så, naturligtvis. Men det du har gjort är detsamma som om jag stjälpte ur hallonen i din korg.
   Det var det värsta jag hade hört.
   I två timmar hade jag traskat omkring från hallonställe till hallonställe för att få ihop de här bären och så stod denne dumme Manolito och talade om att stjälpa ut dem. Påstod att det skulle vara detsamma som att jag kickat bort en liten larvig boll, som han hur lätt som helst kunde lägga dit igen. Om han hade några fler.
   Jag märkte med klacken ut var bollarna legat.
   - Den ena låg här, och den andra här, sa jag.
   Tror någon att detta rönte någon uppskattning? Inte.
   Manolitos drag blev ändå mer förvridna.
   - Är du rent tokig, jänta, ska du sätta märken i gräset också. Lägg genast tillbaka gräs och jord, så det blir snyggt igen.
   Jag såg på det lilla märket av min klack.
   - Ja, det är väl ingen konst, sa jag och slätade till gräset på båda ställena.
   Då talade John Cannon.
   - Vi får ta ett enklare exempel, Klas, sa han. Det där med hallonen begrep hon inte. Förstår du, min unga dam, fortsatte han vänd till mig, att ditt tilltag var detsamma som om någon under pågående match hade rusat fram och nappat till sig fotbollen. Och kastat bort den!
   Jaså, det var så de såg det. Det var ju synd om dem, förstås.
   Tyvärr hann jag inte se deltagande ut, förrän den medryckande tanken på att sno in på en fotbollsplan och knycka bollen stod klar för mig i hela sin vidd. Min mun gick upp till öronen vid tanken. Varför hade ingen kommit på den idén?
   Sorgligt nog blev detta för mycket för Manolito.
   - Står du och skrattar . . . röt han.
   - Ja, jag tänkte på fotbollen, sa jag, varvid John Cannon tog av sig sin bredbrättade och med smärta i blicken såg ut över prärien - nej, jag menar golfbanan.
   Då samlade jag ihop mig och sa:
   - Jag är hemskt ledsen för att jag har haft bort bollarna. Jag ska köpa nya, så fort jag någonsin kan . . .
   Big John tog blicken från prärien och såg trött på mig.
   - Asch, bollarna, sa han. Dem kan du kanske ersätta, men nöjet vi skulle haft, det kan du inte ersätta.

*Manolito och Big John Cannon var två rollkaraktärer i TV-serien High Chaparral.

Ur "Trollskeppet" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

Alla stirrade mot dörren för att se vem det var som kommit in.    Det var ett ganska litet och spensligt troll med yvigt hår som spretade åt alla håll, med kloka gröna ögon och bläckfläckar här och där på kläderna.
   Knoppe reste sig med väldig fart ur gungstolen, störtade fram mot nykomlingen och grep hans hand.
   - Herr Snirkel, utbrast han. Herr Bläcke Snirkel, välkommen till vårt hus. Hur står det till? Och varför, varför skriver ni inte någon följetong?
   - Det går inte, sa herr Snirkel sorgset. Vintern har varit för lång. Inspirationen är borta.
   - Jaså, är det den som är borta nu igen? sa Prissa. Det var den ju ett tag förra vintern också. Hur bär ni er åt för att tappa bort den rätt som det är?
   Herr Snirkel log överseende och vänligt.
   - Min goda fru, sa han, inspirationen är inte en sak, vilken som helst, som man kan tappa och hitta precis som en penna. Inspirationen finns här!
   Och Bläcke Snirkel slog sig för sitt bröst.
   - Så bra då, sa Prissa nytert. Då vet ni ju var den är i alla fall. Ni skojar förstås bara när ni säger att den är borta. Nu sätter jag på kaffepannan.
   - Gör det, mor, sa Knoppe. Och låt oss få massor med bullar till. Herr Snirkel är säkert hungrig.

Ur "Hemligt budskap, Kaja" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

(Var det flaskpost igen? Nej, flaskan var tom. Kaja gick tillbaka till Petter)
   - Äventyren kommer inte så tätt, Kaja!, sa Petter när jag slog mig ned på stenen igen.
   - Men du ska få något som jag hittade nyss, fortsatte han och tog upp något ur sin ficka.
   En snäcka!
   En otroligt söt, vit liten snäcka med svagt rosafärgad insida.
   - Oh. . . sa jag förtjust.
   - Tycker du om den?
   - Ja, o ja . . .
   - Ja, jag fick för mig att du skulle tycka om den, sa Petter. Det var faktiskt därför jag tog upp den.
   Jag slöt handen hårt om min snäcka.
   - Jag tycker hemskt mycket om den, sa jag.
   Petter såg glad ut. Så blå hans ögon var . . .
   Vi blev sittande länge därnere vid stranden. Pratade inte om några märkvärdiga saker alls - och ändå var allt märkvärdigt.
   Vågorna rullade in med sitt stilla, frasande ljud, stänkte upp mot stenarna, drog sig tillbaka . . . Stor-Kasen och Lill-Kasen hade börjat sitt vänliga, blinkande ljus, himmel och hav flöt ihop i ett blått dis - och jag var så lycklig . . .

Sista raderna i "Full fart, Lotta" av Merri Vik © 1965

Det var en så vacker, ljus, löftesrik vårkväll.
   Litet längre bort, framför oss, kom en skara nybakade studenter. De sjöng - och sjöng vackert!
    "Inga sorger än / i våra sinnen bo / Hoppet är vår vän / och vi dess löften tro . . ."
   "Hoppet är vår vän . . ." - kan man tänka sig bättre ord?
   Jag menar nu inte med avseende på sådana struntsaker som om jag skulle hänga buketten rätt på Paul eller inte - utan på allt i det stora hela . . .
   Jag skulle gå hem och skriva det i stora bokstäver på min kom-i-håg-tavla! "Hoppet är vår vän . . ."
   "Och vi dess löften tro . . ."

Ur "Kvirre och Hoppsan på tigerjakt" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

Sedan fortsatte han att spela en lång stund till.
   Han spelade för den sovande skogen, för silvermånen, för de glittrande stjärnorna - och för sig själv!
   Det finns ingenting som är som musik! tänkte Hoppsan. Ingenting!

Ur "Det går över, Kri" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

- Nej, men titta, sa Vimsi, där går Björn! Och den där flickan, vad var det hon hette nu igen . . .
   Kri tog blicken från näckrosorna.
   Det var sant - Det var Björn och Margita, som sneddade över gatan, gick tvärs över promenadvägen och fortsatte över bron. Utan att ha sett Kri och Vimsi.
   Alltsammans hände på ett par minuter, men lämnade Kri stående stilla med en känsla av häpnad. Det gjorde inte ont längre! Hon såg Björn leende vända sig till Margita och säga något - men det gjorde inte ont längre . . .

Ur "Kri och Vimsi" av Ester Ringnér-Lundgren © 1957

En clown. Inte den traditionella typen med vitpudrat ansikte och röd jättemun utan en högst vanlig karl bara litet löjligt utstyrd. Han hade en jätterock med för långa ärmar, som han hade besvär med, och på huvudet halkade en liten fånig hatt hit och dit. Hans ansikte var barnsligt runt och snällt och han rörde sig med rörande tafatta gester.
Han var "musikalisk clown" visade det sig.
Alltunder det han nojsade och småpratade, snubblade, vek upp sina för långa ärmar och satte den lilla löjliga hatten till rätta, plockade han ur ett knyte, som han släpade på, upp det ena musikinstrumentet efter det andra och spelade en melodi på vart och ett. Och spelade ofattbart bra.
Det var tjusigt, på något sätt rörande och fantastiskt lustigt ibland.
Hela tältet genljöd av glada skratt, och Vimsi glömde för en stund såväl den kvalmiga värmen som den fräna cirkusluften.
Men plötsligt kom där en annan figur in på scenen. Det var en stor karl med mörkt och okänsligt ansikte.
Han började härja med den lille clownen, bröt sönder hans flöjt, sparkade bort hans knyte, satte krokben för honom ideligen, ideligen . . .
Nu steg skrattsalvorna till rena lavinen.
Men Vimsi kände sig plötsligt otäckt kall och illamående.
Det kom plötsligt för henne, att det var Livet självt, som utspelades framför henne. Livet sådant det kunde vara, när hårdhet ställdes mot tafatt hjärtevärme och ett rörande leende.
Vad är det med mig? tänkte Vimsi desperat. Varför kan jag inte skratta som alla de andra? Som Hans och Lena . . . Lena! Vimsi råkade i detta ögonblick att se åt hennes håll. Hon satt alldeles stilla utan ett leende. Som om hon känt, att Vimsi betraktade henne, vred hon på huvudet och de båda flickornas ögon möttes. Och som i en spegel uppfattade de för en bråkdels sekund sin egen plågade blick . . .
Numret var slut. De båda clownerna drog sig under ideliga bockanden tillbaka.
Bara några meter framför sceningången släppte den lilla clownen sitt knyte, tog med båda händerna av sig sin lilla löjliga hatt och bockade sig ända ned till golvet.
Den långe gjorde i samma ögonblick en helomvändning, snavade över knytet och for pladask i golvet.
Då skrattade Vimsi och Lena!
Ja, alla andra också, men Vimsi och Lena var först.

Ur "Arma Lotta" av Merri Vik (pseud.) © 1966

. . . en pytteliten tavla, säkert bara tjugofem gånger femton centimeter i storlek. En liten stämningsfull sak med några gråa gamla skjul, sådana man kan få se vid logbacken på en gård på landet. Det var en vinterkväll i februari - man såg tydligt att det var februari . . . Snön låg djup , men över alltsammans låg en svagt violett, längtansfull dager, så som den bara blir i februarikvällar. Jag älskade tavlan.

Ur "Tussis sommarlov" av Ester Ringnér-Lundgren © 1954

Båten vi for hem med hette Örnen. När jag vilat mig lite gick jag fram till de andra som stod alldeles i fören. Det var bara moster som satt kvar, för Barbro hade somnat i hennes knä. Men vi andra stod som sagt i fören, och det var bland det tjusigaste jag varit med om. Skummet fräste om bogen, solen hade gått ner och vi såg inte längre land. Men det luktade saltvatten, fiskmåsarna flög tätt över oss och inifrån båten hördes hela tiden dunkandet av maskinen. Jag stirrade ut över det blågrå vattnet, jag hörde en klockboj klämta nära intill, och jag tänkte att det var då bra synd att jag inte var pojke så jag kunde bli sjöman, för det måste vara härligt.

Ur "En ros åt Lotta" av Merri Vik (pseud.) © 1977

(Lotta och Paul måste av olika anledningar ändra sina planer för juldagarna.
Men själva julaftonen firar de i Malins lägenhet.)
Malin och jag hade köpt en liten gran, som vi prytt med glitter och små guldhjärtan. På julaftons kväll, i skenet från den lilla granen, satte Paul den smala blänkande lilla ringen på mitt finger. Och vet ni vad jag gjorde sedan han rest hem sent på kvällen. Jo, jag tog fram min dagbok, den där som jag köpte för flera år sedan, men där det bara står några kortfattade meningar. Kortfattade men innehållsrika! Jag är så dålig på att sätta mina innersta känslor på pränt, det får alltid räcka med någon enda liten mening. Så här skrev jag:
Julaftons kväll. Lycklig, lycklig . . .
Det räckte med den enda raden, tyckte jag. Den stora lyckan behöver inte så många ord - den finns där ändå.
Men tänk så underligt . . .
När jag gick fram till fönstret för att dra ner persiennen, vad lyste då emot mig där uppe på den mörkblå himlen om inte nymånen! Den bleka tunna silverskära som jag nigit för medan jag tyst och varmt önskat med orden i dikten . . .
Ni minns väl dikten*?
Jag har nigit för nymånens skära./Tre ting har jag önskat mig tyst./ Det första är du, och det andra är du, och det tredje är du, min kära. Och så just denna kväll var det nymåne. Det kändes nästan högtidligt att står här och se upp mot den. Och kalla det vad ni vill - vidskepelse eller sentimentalitet - men följande en plötslig ingivelse neg jag för den där smala silvermånen i det dunkla blå och sa ur djupet av mitt varma och lyckliga hjärta:
- Tack, kära nymåne!
(* "Flickan under nymånen" av Bo Bergman)

Ur "Kvirre och Hoppsan på tigerjakt" av Ester Ringnér-Lundgren © 1963?

Hur som helst ska du inte vara orolig, för vi har trolleribok med oss.

Ur "Det spökar, Lotta" av Merri Vik (pseud.) ©1972

Clowner ska ju vara så roliga. På mig fastnar skrattet i halsen ibland. Även på Giggi - vi kom underfund med det en gång. All right, så länge de jönsar sig och skojar kan man väl dra på mun. Men när de blir så där sorgesamt förlöjligade och verkar ensamma och försvarslöst utlämnade åt brakande skrattsalvor blir jag deppad. Jag tycker det blir "den lilla människan" i en hård och omöjlig värld och mitt hjärta blöder för dem. För oss alla ...

Ur "I samma klass" av Ester Ringnér-Lundgren ©1954

Marken var täckt av ett tunt lager snö som fallit under natten, och alla telefontrådar och trädgrenar var klädda med rimfrost. Det låg adventsstämning i luften, och man kände sig snäll och glad och förväntansfull.
Söndagsmorgonen blev lika vacker. Men då hade Annika och jag stigit upp i ottan, medan det ännu var alldeles mörkt, och kokat kaffe.
Så hade vi tyst på tå tassat in och satt ett tänt ljus i mammas rum och ett i Malins. Och medan ljusen brann med stilla lågor i de mörka rummen hade vi sjungit "Bereden väg för Herran" och en gammal adventsvisa* som jag aldrig kan höra eller sjunga utan att känna en underlig rysning av högtid. Det är en vers som lyder så här:
Var still och lyss, ty himlens dörr / står öppen nu på glänt! / Hör änglasången nu som förr! / Det är advent, advent.
Jag minns att när jag var liten och mamma kom in och sjöng den på den första adventssöndagens morgon så smög jag mig upp och tittade ut bakom rullgardinen för att se om det fanns en dörr på himlen och om den verkligen stod på glänt i denna morgon. Men jag såg ingen öppen dörr, och jag förstod inte riktigt det, men jag tyckte allting var så vackert ändå.

* "Det susar genom livets strid" är en adventspsalm som skrevs av Carl Boberg 1883, ursprungligen med 5 strofer. Den bearbetades 1984 av Harry Lindström. Melodi av David Ahlberg 1894." (Källa: Wikipedia)

Till början på sidan