Beauceronen Morris

Problemhund?

Text Anneli Tiainen Björkebo Allehanda 1995 del 1 - 5

Ordet problemhund stöter man på allt oftare idag, men hur ska vi tolka detta ord? För mig klingade ordet väldigt negativt förut. Jag såg framför mig en best som släpade omkring sin stackars ägare på promenaderna, som ivrigt stod innanför dörren och väntade på nästa offer. Inte kunde man kalla något sådant för hund, nej best var nog ordet. Idag kan jag säga att jag har en problemhund och faktiskt kan jag känna mig lite stolt! Stolt över att jag vågade se sanningen – att jag hade problem med min hund.

.... Morris lyssnade inte på min röst och jag kunde inte ta i honom.... unquote

I oktober förra året sökte jag professionell hjälp för de problem som uppstått. Ögonbryn höjdes och frågor ställdes, bl a från Morris(min hund) syskons ägare. Det visade sig att en del av hundarna uppförde sig som Morris men ägarna tyckte inte alls att det var något problem. Herre jösses, en vakthund ska väl inte uppföra sig som en labrador! Själv tyckte jag inte att det hörde till en vakthunds uppgift att ta en främmande människas blick som ett hot eller en utmaning. Det var ett problem som måste åtgärdas och problemlösning är utveckling så numera har ordet problemhund en positiv klang. Nu vet jag också att det oftast är ägarens beteende som är problemet, inte hundens.

Mitt problem fanns innan jag köpte min hund! Det var min syn på hundar eller rättare sagt min syn på brukshundar. Det var hundar som skulle hållas på mattan, annars ville de gärna uppåt på rangskalan och ta över kommandot. Det blev en hel del tillrättavisningar...

Hundar lär sig väldigt fort och det dröjde inte många månader förrän Morris förstod att ordet "nej" ofta följdes av en kampsituation. Vid 6 månader var han lite "besvärlig", det verkade nästan som om han tyckte det var roligt att bli åthutad. Vid 10 månader morrade han helt plötsligt vid matskålen. Jag blev rädd, nu håller han på att ta över, tänkte jag. Nästa gång det hände tog jag lagen i egna händer och slängde honom i golvet. För ett ögonblick kändes det som om det var ett ilsket lejon jag hade under mig, men minsann lugnade han inte ner sig. Visade underkastelse till och med . Det var ju bra.

Det visade sig att inget var bra. Morris började göra skäl för sitt namn. Han morrade jämt. Han tillät inte någon att vara i närheten av matskålen etc. han till och med morrade då jag tittade honom i ögonen. Jag såg mig själv som förlorare och Morris som vinnare. Idag förstår jag att den stora förloraren var Morris. Tio månader gammal och vem kunde han lita på ? Ingen annan än sig själv. Han hade tappat förtroendet för mig, tyckte rent av att jag var farlig. Jag var rädd för min egen hund, förstod honom inte.

Han fungerade "bra" utanför hemmet och de människor som mötte honom bl a på dressyrkursen i februari 1994 trodde säkert att jag överdrev ibland när jag berättade om hur det var hemma.

Den första vändpunkten kom när jag ringde en uppfödare av en annan brukshundsras. Hon hade 15 års erfarenhet av sin ras och rådde mig helt enkelt att nonchalera min hund i vissa "morrningssituationer". Sagt och gjort. Sakta men säkert gick utvecklingen åt rätt håll. Det blev mindre morrande och när sommaren kom kändes livet t o m behagligt.

En del problemsituationer lärde jag mig att undvika, exempelvis fick Morris lära sig att när min mat kom fram fick han lämna rummet. Att försöka ha honom och mat + min andra hund i samma rum var en omöjlighet. Andra "situationer" undvek jag. Kampsituationerna minskade således drastiskt och Morris tyckte inte längre att jag var så farlig. Jag kunde titta på honom utan att han tog det som ett hot. Hans måltider hade blivit lugna genom att jag höll i Matskålen då han åt. Efter ca 2 månader kunde jag ställa ner den på golvet igen. Jag såg resultatet men förstod inte sambandet.

Med sommaren kom MUH-testet och en rasträff. På rasträffen anordnades en inofficiell lydnadstävling som jag deltog i. Dressyrkursen hade Morris faktiskt avslutat med bravur, men träningen efter den hade inte varit vad den borde. Lydnadstävlingen gick inte så bra, vi lyckades skrapa ihop 111,5 poäng med noller både på platsliggandet och det fria följet. Tävlingsledaren gav mig rådet att bli mer bestämd och ilsken när han gjorde fel. Han måste ju förstå att han gör fel! Använd rösten! Sagt och gjort .

I Sven Järveruds bok "Din hund" kan man läsa hur man ska behandla valpen/unghunden som vaktar sina leksaker, ligger och morrar i favoritfåtöljen – genom avledning. Där står också en annan tänkvärd mening " tro inte att en besegrad valp är en besegrad vuxen hund". Ett antal beauceronägare, däribland jag själv, valde den andra metoden. Vi fick betala ett högt pris , så även våra hundar.

del 2

Så var det rådet jag fick på lydnadstävlingen – använd rösten! Det gjorde jag och utan större problem hördes jag på 100 meters avstånd. Det insåg Morris också så han utökade avståndet mellan oss. Vem vill stå bredvid en idiot som skriker? När han började ta ut avståndet insåg jag betydelsen av en perfekt inkallning. Vi tränade stenhårt, men han kom bara när det behagade. Då mindes jag ett annat råd – kommer inte hunden på första inkallningen ska man resolut gå och ta den i nackskinnet och tala om att man är missnöjd. Än idag vet jag inte om den här metoden fungerar. Till alla er som brukar ge detta råd har jag en enkel fråga.
– Hur sjutton får man tag på hundskrället?

Jag gav dock inte upp det här med rösten. Rådet hade jag fått av flera personer, några med hundar i Elitklass och de borde väl veta vad de snackade om. Att Morris inte reagerade positivt var nog mitt fel. Jag började tillämpa detta enbart när han var kopplad och gjorde fel. Han kunde således inte smita undan. Otrevligt värre tyckte han och morret återkom.

Det var höst och problemen hade hopat sig. Morris gillade inte främmande människor i sitt revir. Kom de in skulle de sitta i soffan och se allmänt kyrkliga ut. Toalettbesök? Nej, nej. Några av hans bröder hade gått längre. Plötsligt hade jag en aning om vilka beteenden som låg till grund för "planskyddet". Men detta var ingen lek, det var allvar och det var kaos. För mig fanns bara ett sätt att ta sig ur detta- professionell hjälp.

Kamraten Anki rekommenderade Eva Bodfäldt i Stockholm. Jag tog första kontakten brevledes och berättade om Morris. En vecka senare ringde jag upp henne och frågade om hon kunde hjälpa mig. Eva ville inte ge några råd förrän hon sett oss "live" tillsammans. Typiskt tänkte jag, en penninghungrig hundkonsulent. Idag vet jag bättre och hoppas att även ni förstår. Frågar man någon om råd kommer hundexperten och den okunnige att ge samma svar – Jag vet inte . Hundexperten svarar så för han /hon vet att inkallningsproblemet kan vara symtom på ett annat problem. Alla de råd jag fått hade gått ut på att ta bort symptomerna, inte att rätta till de grundläggande problemen. De fanns inte hos Morris, utan hos MIG!

Visst fick jag en hel del hjälp av Morris mentalitet, men i mångt och mycket var det jag som tillåtit "besten" att komma fram. Av ren okunnighet, jag hade ingen aning om vad jag hade köpt och hur jag skulle hantera en sådan hund. Det og tid och det var svårt, men nu har ni mitt erkännande svart på vitt!

Det enda råd Eva gav mig per telefon var hur jag skulle få honom att visa underkastelse. Vår relation innebar ingen sådan från hans sida. Försökte jag tvinga honom svarade han upp. Jag måste få honom att visa det självmant.- Lär honom att tigga, sa Eva. Hon instruerade mig noga om hur jag skulle gå tillväga. Jag tänkte, mamma mia, Morris och mat?! Det går åt h…e! Jag grep dock halmstrået och det som sagts blev gjort.

del 3

Morris är en vakthund. Vad är då en vakthund? Troligen ett utdöende släkte här i Sverige för nästan ingen vet hur man uppför sig i närheten av en sådan. Man kan också vända på det och säga att vakthundar inte tolereras i Sverige idag. Det har nämligen blivit en mänsklig rättighet att hälsa på andras hundar! Vakthundar kan av olika skäl ha lite svårt för detta. Bort med dem.

De flesta hundar har ett specialområde. Vinthundar exempelvis är födda till att jaga. En tillgång för jägare men kan ställa till problem med en annan ägare. Enklaste lösningen är att inte släppa lös vinthunden. Enkelt men knappast kunskapskrävande. Morris är född till att vakta. Främlingar kan således bli ett problem, alla som han inte känner hamnar under denna kategori. Det finns en enkel lösning även på detta. Bli eremit.

Det är kanske därför som jag inte sett röken av någon aspirant till pojkvänstiteln på 1 ½ år. Med en vakt hund har jag knappast tid att titta efter saker som tänder mig. Det gäller att hitta så'nt som tänder Morris, innan han gör det!

Jag trodde att jag visste allt jag behövde veta då jag köpte Morris. Jag hade t o m suttit hundvakt en längre tid (1 ½ månad) åt Morris mor. Det var därför jag bestämde mig för att köpa en beauceron, jag blev helt betagen.

Jag var på jakt efter en hund att jobba med. Visst hade jag försökt med vinthundarna men…STOPP! Det finns många som tänker så men det man bör fråga sig innan man byter ras är: varför fungerar det inte? Beror det på mig eller hunden? Jag tyckte att jag varit duktig nog som snubblat in på lydnadstävlingar tre gånger med podencon Rick. 103,5 poäng. Nä, han blir nog inte bättre. Vad jag gjorde var att höja mig själv till superdressör. Jag hade inte gjort fel, det var hunden som inte räckte till. Dags att byta till något som kunde jobba! En rejäl sak fick jag tag på, ingen mespropp här inte. Jobba vill han också, men kunde jag? Han var en elithund, jag var en amatör. Det tog ett tag innan jag förstod det.

Så var det det här med tiggandet. Syftet var att få honom att visa underkastelse på ett positivt sätt. Inga krav och inget avståndstagande. Hur tigger en hund? Morris hade "glömt" så jag fick lära honom. Han hade inga problem med att slicka mig på munnen. De sänkta öronen kom efter en vecka, det svåraste var den lilla låga svansviftningen. Den fick jag vänta på i flera veckor. Men långt innan dess kom beviset på att det fungerade.

Vi var inne på tredje "träningsveckan" och jag tog mig en kvällsfika. Jag hade inte tränat tigandet vid bordet så Morris försvann som brukligt. Gamla podencon Rick(min andra hund) låg på första parkett framför köksbordet. När jag hade brett klart smörgåsarna hörde jag en duns bakom mig. Rick stelnade till och började irra med blicken så gjorde även jag då jag förstod vad som orsakat dunsen. Morris låg på tröskeln halvvägs in i köket bara en meter från Rick.

Stela som två statyer väntade vi på utfall, infall eller anfall. Inget hände. Rick och jag slappnade av lite och jag återgick till smörgåsarna. Jag vände mig om efter en stund och tittade på Morris. En vädjande blick var allt jag fick i retur. Det var något nytt, vad gör man i ett sånt läge? Jag bröt en bit av brödet och gav Rick, lugna och tydliga rörelser. Fortfarande inget utfall. Jag bröt en bit till och gav Morris. Han svalde limpbiten som om den vore en delikatess och vädjade efter mer. SKA HA! Och MITT! –attityderna var som bortblåsta. Drömde jag? Jag fikade i lugn och ro men gav inga fler gåvor. När de insåg att det inte vankades något mer gick de lugnt ut ur köket, då släppte spänningen och tårarna kom. Äntligen, äntligen hade jag hittat någon som förstod sig på hundar!

Visst fick vi bakslag men det var jag som stod för dem, som vanligt. Jag insåg att jag måste förändra mycket, bl a röstläget. Det som jag använt när han gjort fel. Den med ilska, irritation och vanmakt. Allt gick som på räls i en vecka tills jag fick nackspärr. Det var svårt att rasta hundarna med stel nacke för att inte säga hur ont det gjorde då Morris vid ett tillfälle ryckte till. Jag skrek till. Ögonblickligen såg jag förändringen. Ögonen svartnade och han stelnade till. Han måste ha kokat inombords men "höll sig" tills vi kom hem. Där gav han sig på en oskyldig Rick. Gamla Morris var tillbaks och det var bara att börja om rån början. Det var en smärtsam men nyttig lektion. Jag började inse vidden av mitt problem.

Jag började räkna dagarna tills vi skulle ner till Stockholm. Ett gammalt problem gjorde sig påmint, det var framhjulslagret på bilen. Det skulle ha bytts för länge sedan, skulle vi ta oss ner? Nej, jag beslöt mig för att inte chansa så vi tog tåget! Bara till Uppsala och kamrat Anki för hon ville följa med till Eva. Hur det gick?

del 4

Efter en månads väntetid var det Morris och min tur hos Eva Bodfäldt. Tågresan gick bra trots att vi blev två timmar försenade. Jag hade troligen väntat mig något annat för Eva blev en överraskning. En positiv överraskning! Hon började med att förklara vilken hundtyp Morris tillhörde, sedan var det Morris tur och här var det många nya ord som kom in. Visst hade jag läst om och använt vissa själv men alltid i förhållande till vinthundar.

Vinthundar är reserverade men brukshundar otillgängliga. Skärpa och nerver. Det är mycket man måste veta och förstå om man vill gå till botten med ett problem. Många tar enkla utvägar och jämför med det önskvärda i dagens samhälle. Kanske inte alltid så upplysande om man har en ras som inte passar in på schäferstuket. Det jag ville veta var inte bara hur Morris fungerade utan också varför. Var han en galen hund eller var han en beauceron? Kombinationen hade ju fått välsignelse från franskt håll. Man hade t o m gjort en liknande parning på hemmaplan. Mycket begärt men jag tycker att jag fick många frågetecken uträtade och framför allt var det intresset för ursprunget som väcktes.

Beauceronen är snabb i reaktionen, alltid snabb att reagera. Oavsett vad det gäller. Det var det som skrämde mig i början innan jag förstod mig på honom. Inga varningar, allt kom på en gång! Varningarna finns (troligen) där men från läpplyft till anfall går det 0 sekunder. Jag hann aldrig se vad som var på gång, jag hann aldrig reagera. Idag har jag lärt mig att rasen har ett "kraftigt" språk.

Vi promenerade omkring i nästan två timmar. Gjorde lite övningar och blev studerade. Eva har rykte om sig att vara en "problemhundsspecialist" men nu vet jag också att hon är bra med människor. Det måste man vara för att få ut sitt budskap. Morris har inget förtroende för dig, sa Eva. Det kunde Anki och jag hålla med om. Idag vet jag att hon lika gärna kunde sagt: Morris tycker att du är en stor idiot. Det hade jag nog inte svalt! Jag måste försöka vinna hans förtroende och jämsides köra ledarskaps- och kontaktövningar. När vi promenerade och plötsligt stannade, stannade inte Morris. Han skulle vidare, det var tydligen inte bra. Det är hunden som ska hålla koll på matte och inte tvärtom, även i kopplet. Det var många små detaljer som avslöjade vår relation och Eva pratade på. Jag var tacksam över att ha Anki med mig, annars hade jag aldrig kommit ihåg allt som sades, trots att det var klara och enkla förklaringar. Budordet: ha initiativet i såväl aktivitet som passivitet. Jag fick en hel drös med träningsråd men vi hade ju ett problem till. Morris lyssnade inte på min röst och jag kunde inte ta i honom . En omöjlig situation verkade det som men även det löstes.

På en punkt skrädde inte Eva orden och hon sa ganska omedelbart: Så här kan du inte ha det! Man ska inte leva i rädsla för sin egen hund. Blir det inte situationen bättre inom två månader finns det ingen anledning att ha honom kvar. Trots klumpen i halsen insåg jag att hon hade rätt. Men hon gav mig också hopp, Morris var ingen hård hund och han hade svarat på några av övningarna redan så det skulle nog gå vägen. Men jag måste ställa upp för honom för att det skulle lyckas. Alltid minnas vem han var och varifrån han kom. Att leva ett "vanligt" liv med en hund som Morris var inte det lättaste och kanske en omöjlighet med tanke på det utgångsläge vi hade.

Vi åkte hem med många svar men jag vill poängtera att fler frågor dök upp allt eftersom vi tränade och att det jag återgivit troligen inte stämmer riktigt med verkligheten. Det är svårt att redogöra för något som hände för ett år sedan, speciellt med tanke på allt som jag lärt mig. För ett år sedan förstod jag ingenting och allt ramlade naturligtvis inte på plats på en gång. Aha-upplevelserna har kommit allt eftersom kunskaperna ökat och tolkningarna av det Eva sade är naturligtvis mina egna. Framför allt, jag har bara skrapat på ytan av det man kan kalla hundkunskap och jag ger mig inte ut för att vara varken det ena eller det anda. Eva lyssnade och förstod. Förringade varken Morris eller mig. Gav råd utifrån mina förutsättningar! Tänk om SBK kunde inrikta sig på mer än lydnad. Ska man utbilda ett ekipage måste man intressera sig för helheten. Inkallningen ska fungera både hemma och på planen. Mindre får man inte nöja sig med!

Jag har lärt mig att lita på Morris. Jag brukar få frågan: litar du inte på honom? Det är det jag gör! Jag vet vem han är och litar alltid på att han är sig själv i alla lägen. Jag vet också min egen begränsning. Jag kan inte förvandla honom till en go och glad golden retriever.

Det är oerhört lätt att mista sin ledarroll och trovärdighet inför en hund som Morris. Det är ett heltidsjobb att försöka få tillbaks den. Morris hade ännu inte visat alla sina sidor och fler svårigheter väntade runt hörnet. Hur han reagerade på träningen?

del 5

Morris och jag tränade i princip dygnet runt. Att säga att det var ett heltidsjobb var således en försköning av det hela. Ett jobb kan man gå ifrån, det kan man inte med Morris. Hur vinner man en hunds vänskap? Positiva möten, sa Eva. Det brukar alltid vara i mötena det händer saker, och visst hade hon rätt. "Medicinen" var oerhört simpel. Det bästa av allt, det fungerade! Morris började kunna slappna av när jag gick förbi honom. Jag kunde t o m kliva över honom utan att han fick ett utbrott. Kvällar och nätter hade varit värst, nu kunde jag kliva upp ur sängen utan en förvarning, han började lyssna på det jag sa. Våran relation gick sakta men säkert mot något som man kan kalla normalt. En annan sak hjälpte också till, gamla podencon Rick fick lugnt och stillsamt somna in i slutet av oktober –94. Morris förändrades fullständigt, den sista irritationen vid mattiderna försvann och nu vågade jag mig på att ge honom märgben. Märgbenen hade tidigare förvandlat honom till ett rytande lejon, nu ville han inte ha!!!

Men tiden stog inte still; Morris var ju bara unghund och utvecklades hela tiden. Nya situationer och nya problem dök upp. När de två månaderna var över var jag inte längre så rädd för min hund. Jag hade också börjat förstå varför han fungerade som han gjorde. Börjat skriver jag, för när allt hade flutit bra i flera veckor började jag slappna av, och pang, så hände det något. Jag lärde mig så småningom att ALDRIG ta något för givet, men det tog nästan ett år innan hela sanningen gick upp för mig och tyvärr är det så att en del saker begriper man inte förrän man sett det med egna ögon. Så att ni kanske inte förstår det ni läst får jag leva med.

När Morris var knappt två år fick vi, som det verkade, stora problem igen. Jag hade jobbat oerhört hårt i över två månader och fått resultat, helt plötsligt var dessa bortblåsta. Han var värre än tidigare, minsta rörelse i horisonten fick honom att reagera negativt. Hundmöten blev helt plötsligt också problem. Jag försökte rannsaka den senaste tiden men kom inte fram till något. Jag tyckte inte jag hade gjort något fel, men något var fel. Jag kunde inte ens ha honom lös, för då stack han och höll en radie på några hundra meter. Jag som fått ner den till ca 10 meter p g a träningen.

Jag blev trött, oerhört trött. Besviken och ledsen. Jag gav nästan upp men efter ca en vecka kom lösningen. LÖPTIK. En tid efter att löpperioden var över blev Morris sitt gamla, vanliga jag. Numera vet jag att denna reaktion även utlöses av skendräktiga tikar. Reaktionen har mildrats men den finns där.

I mars 1995 var det dags för ett återbesök hos Eva och vi tog en promenad i skogen med Morris lös. Efter ca 5-10 minuter avbröt Eva lektionen och sa: - Han sköter sig perfekt, här kan jag inte göra mer. Vilket jobb du gjort med honom! Ska sanningen fram var jag nog aningen förvånad, hade vi gjort framsteg? Vilken duktig hund jag hade. Idag vet jag att framstegen inte berodde på Morris. Utan på mig. Jag hade varit duktig!

Vi flyttade lektionen till Stockholms city istället och där fick jag uppleva en lektion av sällan skådat slag. Kamrat Anki och jag skrattade hejdlöst när jag talade om vad Morris och jag hade gjort. Jag fick lära mig att gå med honom. Vem sjutton trodde att man skulle behöva lära sig det? Några veckor senare ringde Anki och hade klara svårigheter att tala i telefon. Hon hade tagit lydnadslektion för Memea Mohlin och vad hade hon fått göra? Gå-träna! Utan hund! Vi skrattade så vi grät.

WWW.BEAUCERON.NU

Mer...

Problemhund?

Morris

Mina Krypin